Inblick. Utblick. Ögonblick.

En söndag i soffan. När morgonen grydde med trumslag från en kyrka inte långt bort och kaffekokaren gurglade i köket. Katten den vita svansade runt mina ben och ögonlocken var tunga. Frukost sittandes på köksbänken. Müslibröd från häromdagen när jag bakade, kaffe med pulvermjölk som simmar runt i små små klumpar på den beigbruna ytan. Som små exotiska öar i atlanten. Fåglarna kvittrade tjatigt utanför fönstret och små ödlor lekte tafatt på taket ovanför mig. Sedan soffan. Men en bok som mamma lämnade efter sig. ”Flyga drake”. Hemskt bra. Och i soffan blev jag kvar hela dagen. Med beska stråk av huvudvärk i bakhuvudet. Somnade. Drömde om gamla klasskompisar från gymnasiet och konstiga maträtter. Vaknade. Robin och Nadal slår små gula bollar mot varandra i en hisklandes fart på TV:n. Som helan och halvan. Robin, lång, smal och blek. Nadal, kort, satt och pepparkaksbrun. Fransmannen lagade lunch åt mig. Sallad, tonfisk och tomater. Min bok var slut. Började på en annan. ”Tusen strålande solar”. Mindra bra. Mer typisk. Vanlig. Men helt vardagsbra på ett icke ordinärt vis. Somnade igen. Drömde om ingenting.

Utanför fönstret skymmer det och jag sitter fortfarande i soffan. Stora rosa hibiskusblommor blommar utanför vardagsrummet och de gröna bladen lyser guldaktiga i dagens sista solstrålar. Katten sover på golvet. TV:n skrapar. Luftkonditioneringen susar. Fransamnnen stryker skjortor inför jobbveckan och strykjärnet pustar ut ångmåln. Huvudvärken ligger kvar trots värktabletter. Mörkret kommer snabbt. Snart måndag

Taxin. På den ångande asfalten. Svart och svettandes i värmen. Genom de öppna rutorna fläktar vinden och hårstrån kittlar mig i ögonen. Snurrar sig runt glasögonen. Bilens högtalare vibrerar och afrikanska rytmer sorlar ut ur de svarta cirklarna. Det rycker i mina höfter och axlar. De stora odlingarna med palmer längs vägen blir till ett suddigt grönt utanför det kladdiga bilfönstret och då och då blixtrar det till när solen träffar havets blanka blåa som skymtar fram någonstans mellan palmerna och horisonten.

Det kliar på mig och jag kan inte motstå. Under mina naglar sammlas flagor av hud och upprivna sårskorpor tillsammans med damm och blod.

 

Jag tänker att livet är för kort för att inte leva. Så jag bestämmer mig för att skriva en bok. Inte vänta tills jag är pensionär. Nej. Nu. För livet är för kort. För stort. För att flyta förbi obemärkt. För att inte utnyttjas. Jag ska utnyttja det. Jag ska skriva en bok. Om palmer som svischar förbi, hav som blänker, myggor som bits, sand som kryper in överallt, och om ett liv som är för stort för att inte levas. Jag ska skriva om havets vågor som kraschlandade framför min fötter igår natt. När månen gick upp över himelens svarta och stjärnorna lekte kurragömma  bakom gråflytande moln. När krabborna sprang över den blöta sanden på flykt från mina steg och  eldflugorna lyste runt de små pölarna av saltvatten som fångats i sandens ihåligheter. Om pölar av saltvatten som längtade efter att förenas med det stora havet. Så som jag längtar. Efter det stora. Det outgrundliga. Jag ska skriva om en väg som aldirg slutar, som stranden framför mina fötter som bara fortsätter. Sträcker sig så långt jag kan se. Så långt jag kan ana. Jag ska skriva om att åka motorcykeltaxi på en röd lerväg längs stranden, och känna lukten av lycka i lungorna. Jag ska skriva om grillade matbanener som är så varma att de bränner på tungan och om räkor grillade med tomat och peppar. Jag ska skriva om kärleken som håller min hand och som andas lungt om nätterna bredvid mig. Jag ska skriva om ett träd som böjer sig ner över vattnet och doppar sina blad i det glimmrande blåa. Jag ska skriva.

 

Jag ska skriva om Bangui som brinner. Som brinner av solens strålar precis innan nattens mörker. Strålar som färgar väggarna röda, husen orangea och himelen gul. Jag ska skriva om gatubarnen som river i sophögarna för att hitta mat och om kvinnorna som bär in sina lass med grönsaker och frukt i den tidigar morgonsolen till marknaden. Om dimman som omfamnar Bangui i gryningstimman och om diset som smeker flodens gröna yta som bubblar, far och sköljer fram över stora svarta stenar som ser ut som urhistoriska dionsaurieägg.

 

Jag ska skriva om den öppna elden som pyser och fräser och om dess värme som torkar mina lerblöta kängor efter dagens marsch i skogen. Om ljudet av syrsor och nattfåglar som hälsar månen välkommen och om skogen som blir till sliver av dess vita ljus. Om leoparden som sågar den tunga nattluften innan morgontimman och om colobusaporna som rastlöst slänger sig från gren till gren i mörkret. Jag ska skriva om svetten som rinner ner i ögonen och solen som värmer genom huden. Om värken i vadmusklerna efter flera minuter sittande på huk, blixtstilla, för att inte skrämma iväg antilopen som betar. Om känslan av det kalla vattnet som fyller min torra mun när kvällen är kommen och som släcker min törst. Om Siririflodens isande smekningar mot min kropp när jag tvättar av mig dagens damm och svett i mörkret vid strandkanten med fiskarna simmandes runt mina vader.

 

Jag ska skriva om ensamheten trots tvåsamheten. Om hemlängtan trots att hemmet är i mig. Om smärtan som aldrig slutar värka trots att lyckan är så stark och om tårar som aldrig slutar rinna. Om gråhet och vardagligheten som kväver själen och om hopp som kämpar mot hopplöshet.

 

Jag ska skriva. För livet är för stort. För stort att inte skriva om. För stort för att inte levas.

Havet gurglar, skummar, slår, brusar. Tillfångatar mina fötter och gräver ner dem i blöt sand. Vågorna klär sanden i vitt skumm och sandkorn bofäster sig under mina tånaglar. Havets sälta svider i myggbetten på mina ben. Solen värmer på axlarna. Det luktar av tång och värme. Det är så vackert att det gör ont. Världen andas liv. Jag lever. I varenda muskel, nerv, blodroppe, hårstrå och känsla. Livet är så stort. Mitt framför mig. Jag är lycklig.

Om nitton timmar är jag på flygplatsen. Denna gång inte i ett ambulansflygplan eller med bandage runt sönderstuckna händer. Denna gången tillsammans med Olivier. Denna gången med min resväska packad med badkläder, klänningar, sandaler, akvarellblock och färger. En vecka i ett rum på straden, men vågorna som slår och sand som letar sig in överallt.

Sen, när jag kommer tillbaka till Bangui, då väntar någon på mig. Det finaste i världen väntar på mig. Jag längtar redan.

1250. 3785698.5450.50578.7890000.39000000.500.70000.659041.3459.29657.435.13500.6055.80500.6700.1667.4670

Siffror. Jag hatar det. Jag hatar det. Usch usch usch. Det kan inte finnas något mer platt, hårt, kallt, tråkigt, intetsägande, oformbart. Jag ser siffror överallt. Jag har försökt få ordning på bokföring idag. Tills huvduet började göra ont. Då slutade jag. Med glädje. Jag tycker inte om siffor. De är alltid emot mig. Inga nummer och kombinationer blir som jag vill. Som jag tänkt. Allt blir fel. Fel fel fel.

Rastlös och tung i kroppen. Trött. Jag är ensam hemma. Fransmannen jobbar till sent mitt i natten. Jag flyttar mig runt i huset och pillar och plockar. Har inte orken att ta tag i något ordentligt - dammsuga eller moppa. Plockar istället ordning på toffsar, hårnålar och hårstrån som jag strör runt mig. Penslar som ramlar ner under soffan. Dammiga papper som ligger i en hög. Skor som alltid ligger huller om buller, trots att jag låtit göra en hylla med det ena sytet att ha någon plats att ställa skorna, ordentligt.Jag kommer ihåg när jag var liten och sprang innanför dörren och sparkade av mig skorna mitt framför dörren. Pappa tyckte inte om det. När han kom hem framåt kvällingen tittade han på mig så där som pappor gör för att tala om för mycket små döttrar att de glömt göra någonting. Nu när jag tittar på skohögen tänker jag på pappa.
Jag saknar min pappa. Det var länge sedan jag träffade honom. Han fattas mig. Hans röst och hans lukt. Hans snälla ögon och hans tankar. Jag hoppas att jag snart får träffa honom.

Jag har målat idag. En syssla jag gjort de senaste dagarna. Det kliar i fingrarna och jag känner mig alltid lättad när jag lyckas få ner färger på ett papper. När ron infinner sig. När inspirationen som alltid kokar kan koncentreras. Jag målar och tänker alla tankar i världen. Funderar över darfurkriget, tänker på vår kommande resa till Cameroun, på vad vi ska äta ikväll, på Stockholm, på Ester, på farmor, på Theo, på Erika, på att handla kläder, på att byta ut stearinljusen på bordet.

Det blipp-bloppar mot taket. Kvällen är svart. Söndagen lider mot sitt slut. Trött men inte sömnig. En molnande huvudvärk. Dagen har varit som en söndag ska vara. Lugn. Lite långsam. Ganska tyst. Utan krav. För mig. Men för någon annan har dagen varit helt annorlunda.

 

En katolsk präst som bor i en förort till Bangui blev idag knivhuggen. Han heter fader Alouis och kommer från Zimbabwe. Jag träffade honom första gången för ett par veckor sedan, då han bjöd mig på picknick på en kulle där vi kunde se ut över ett av hans projekt;  ett gigantiskt grönsaksland som breder ut sig. Men tomater, pumpor, majs, paprikor, gurkor, morötter, kål.... och ett par feta grisar. Ett försök att få lokalbefolkningen att odla produkter som har bättre näringsvärden och är lättare att sälja.

Fader Alouis har mjölkochokladfärgad hud och jag skulle nog gissa att han är runt 40 år. Han har en liten snäll kulmage och en runt ansikte. Ögon som talar om snällhet och övertygelse.

Han har något bekymmerslöst över sig och talar på ett okomplicerat och avväpnat sätt.

 

Vi satt och åt lunch på en restaurang men några vänner då telefonen ringde. En katolsk nunna som är en nära vän till både mig och Fader Alouis ringde för att berätta. Att för Fader Alouis hade denna söndagen varit allt annat än vad min söndag varit. Efter att han avslutat morgonens två mässor kom det fram en ung man till honom som bad honom komma hem till mannens hus för att välsigna huset. Fader Alouis bestämde möte med mannen, men när han kom fram till mannens hus hände någonting helt annat än det som skulle varit en välsignelse. Mannen tog fram en kniv och attackerade Fader Alouis. Stack honom tre gånger i magen. Vänster sida. När nunnan ringde mig låg Alouis på det statliga sjukhuset, medvetslös och nyopererad. Efter att min lunch avslutats åkte jag till sjukhuset. Jag visste att jag inte skulle kunna göra något för honom. Men det kändes viktigt att få se honom. Att ha varit där.

Efter ett virrvarr i korridorer som luktade unket och illa och efter sökande i flera överfulla salar med sjuklingar som låg på golv, i sängar och satt längs väggarna hittade jag honom. I en säng bakom ett grönt skynke låg han. Naken med ett skynke runt sig. En nunna höll hans hand. Han var medvetslös. Dropp och blod kopplat till hans chokladbruna armar.

De tror att Fader Alouis kommer att klara sig. Och jag kan inte göra någonting för honom. Förutom att hålla hoppet uppe. Att tro för honom.

 

Men livet är så konstigt. Min söndag har varit lugn. Nästan lite intetsägande. Men för någon annan, så nära mig, har den här söndagen varit en kamp om liv och död.

Det vet jag ju, att det alltid är. Varje dag, varje stund. Men ibland kryper insikten så nära inpå. Trots att man borde leva med insikten. Varje dag.

 

Klockan är snart sju och jag har hängt upp en tvätt. Bytt duk. Strukit lite kläder. Jag ska strax göra ordning en sallad. Men avokado. Och sedan är det dags att sova. Imorgon är det måndag igen och trots att jag inte jobbar finns det lite som måste ta tags i.