Inblick. Utblick. Ögonblick.

 

 

Det lyser. Skiner så klart. Sticker i ögonen.

Livet.

Som det där varma, kalla, kladdiga och stökiga kallas. Livet.

 

Trots att vinden har vänt och torrtiden kommit till Bangui stormade det härom natten. Så förödande fint är det, att vakna när åskan smäller och gå upp för att dra bort gardinerna. Titta på den svarta trädgården som dansar med de vita blixtarna, vatten som forsar, rinner och far. Dånet av dropparna som exploderar mot plåttaket och geten som springer mellan palmerna.

 

Leran ger Bangui ett sista dopp och jag tittar på mina fötter, i öppna sandaler, som färgas rödbruna. Viftar med tårna och känner hur det kladdar. Och sandalernas läder kommer aldrig igen vara detsamma.

 

Sakta tar det form. Det där som ligger framför. Säsongen. Man kan inte göra mer än att vara förberedd på att allting kommer gå precis så som man inte planerade det. Det är en utmaning. Livet.
Och Theo är i Bangui. Lilla Theoliten som börjar bli stor. Hjärtat som går i tusen små bitar och blir dubbelt så stort när det läker ihop igen.

Vi håller handen. Vi pussas. Kramas. Vi pratar. Skriker. Gäspar. Spelar fotboll. Formar ord och läser böcker. Och så klappar vi på bebben. Axel. Som mest kravlar runt på golvet som en otålig mask och med en argsint uppsyn blänger på världen som inte riktigt gör som han vill.

 

Vi blåser ut ljusen på en tårta för en vän, vi springer ett varv på kullen, vi köper mat och vi ringer samtal. I samma stad, på samma gata, i samma korsning, i samma luft dör de andra. Överlever de andra dagen. Kanske. Tongana Nzapa aye da. Om Gud vill.

 

Jag fångar tankar på papper som ska resa över havet till hem på andra sidan jorden. Hur kan det där där borta, ändå vara så nära nära i tanken som fångas i bläcket som torkar på pappret framför mig?
Jag vet inte hur man gör, hur man lever detta liv utan känslorna på utsidan. Hur gör ni?

 

Jag har fått två små nya leverfläckar på händerna. En på fingertoppen och en nära handleden. Jag ler och tänker på flickan som försökte gnugga bort min leverfläck i handflatan eftersom hon trodde att det var smuts. Och sedan sprang hon till sin mamma och ropade ”Mamma mamma! Hon har samma färg som jag, fast bara på en liten fläck. Har hon tappat sin färg?” Jag tänker på henne och skulle vilja säga att min färg håller på att komma tillbaka.

 

Vardagen gnager mig så där vänligt i svansen. Inte mycket att skriva något om i ett blogginlägg. Inget extraordinärt. Inget blod. Inga gatubarn. Inte en endaste liten tillstymmelse till katastrof.
Det blir spretigt. Här på bloggen.

 

Men det är precis sådan jag är. Spretig.

En spretig jag i ett kladdigt, stökigt liv.

 

Men det lyser. Skiner så klart. Sticker i ögonen.

Livet.

Och jag kisar.

 

 

 

 

Lycka är de där små sekunderna.
Av glädje. Färg. Ljus. I vardagen.

 

Som att vara på väg till jobbet längs den lilla vägen som slingrar sig på kullen vid flodens strand. Och att varje eviga morgon få ståpäls och små rysningar för att det är så vackert. För att solen leker med vattnet, för att dimman suddar ut gränsen mellan saga och verklighet, för att färgerna är sådär lysande och för att det alltid tar mig med förvåning.

 

Som att stå på balkongen på kontoret och titta på en grupp med militärer som har exsercis och i prydliga led springer sjungandes och ropandes längs min gata. Med ett glas vatten i handen, avbruten i bokföringen som ligger utspridd på bordet, stå och titta på ledet som springer förbi. Men de tre sista männen som dansar. Dansar så där som bara afrikanska män kan göra.

 

Att förvilla mig på den stora marknaden. Tappa bort mig i rangliga stånd. I havet av uppfällda paraplyer i jordens alla färger. Att irra runt och inte hitta det jag letar efter, men att bli bjuden på rykande chai ur små teglas av försäljaren i turban och solglasögon.

 

Att grönsaksförsäljerskan mitt emot affären med blå dörr ger mig sitt lilla barn medan hon lägger i ordning mina avokados, tomater och morötter i påsar. Och den lilla flickan tittar på mig med sömniga ögon. Små ringar i öronen och drar med sina sexmånadersfingrar i mitt hår.

 

Att simma på kvällen. Att ligga på rygg i det svarta vattnet och titta på stjärnorna som är utströdda på himlen som ett utkastat plockepinn. Att höra vinden i palmerna, se ljusskuggorna från fotogenlamporna i baren där vännerna samlats efter dagens jobb på avstånd och känna det varma vattnet ge motstånd åt mina trötta armar. Sudda ut gränsen mellan vatten och himmel.

 

Att hitta ett gym som heter ”Mooving Fitness-Club” där västerländsk 80-tals musik spelas på högsta volym. Med en tränare av imponerande storlek som kallas Bébé Kéro får mig att göra totalt meningslösa och väldigt oergonomiska övningar med en allvarlig uppsyn och sedan säga med ett litet leende att jag är den första vita kvinnan som han tränat tillsammans med.

 

Att få ett sms från andra sidan jorden som gör att världen plötsligt blir så mycket lättare att greppa. Att avståndet inte är så långt. Mellan här och där.

 

Ett grönt äpple. Som rest i en väska långt bortifrån. Ett grönt äpple, till mig. Ett grönt äpple som luktar syrligt och kraschar mot tänderna och kommer med en vacker hälsning. En helt vanlig dag mitt i veckan.

 

Lycka är de där små små sekunderna.
Av glädje. Färg. Ljus.  I vardagen.

 

Lördag morgon. Det är gråmulet. Floden flyter makligt förbi. Dimma mellan mangoträden längst bort i trädgårdens hörn. Vitkatten ligger utslagen på en fåtölj och spinner för sig själv. Fukten i luften ligger på huden. Sveper in oss i ett varmt, luddigt täcke.
Jag är vaken sedan länge.
Jag planterar om mina tomatplantor. I den stora vita blomlådan på verandan. De växer trots att jag gett dem jordens alla motgångar.  Svart jord under mina naglar. Myggan som biter mig på fotknölen blir en blodig fläck.

 

Från andra sidan muren spelas det musik.
Vid midnatt började det. Men fransk, smörmusik på alldeles för hög volym på de knastriga högtalarna. När jag vaknade vid fyra hade det afrikanska gitarr- och syntspelandet tagit över de franska balladerna. Numera sjunger en hes man om kärlek och musiken plingar mellan högtalarnas pipande. Ingen aning om varför detta festande, men något är i görningen.

 

Kaffet i muggen ryker. Det droppar från grästaket och geten äter upp de små bananplantorna. Solen lyser genom molnen och de vita hägrarna i trädgården lyfter och flyger iväg mellan träden. Över floden. Kanoterna, svarta silhuetter, flyter med vattnet och barnen som badar skrattar. En mamma skäller ljudligt på sitt barn och någonstans i ett hus inte alltför långt borta börjar ett spädbarn gråta.

 

Jag tänker. Att mina tomatplantor växer. Mig själv till trots.
Och det måste betyda att än är inte undrens tid förbi.
Det känns som en tröstande tanke, en lördag som denna.

 

 

 

 

Hon var vacker.

Djurgården hade intagits av hösten och jag frös under min jacka.

Stockholms söndagsfamiljer hade villat ut från sina lägenheter och de spralliga barnen sprang skrikandes runt. Mammor i stora solglasögon och stickade sjalar. Pappor med sådant där ruffshår och iphonen klistrad mot örat.

Det var mörkt på fiket och stolen var hård.

Det var länge sedan vi sågs.

 

Livet plockades ner i ord som vi ville ge varandra och den där känslan. Av att vi förstår precis. Trots alla skillnader. Nästan 30 år skiljer oss åt, hon i Stockholm, jag i Bangui och livet som för oss båda ter sig så annorlunda. Och ändå så lika.

 

Idag minns jag vad vi sa.

 

Igår sattes en trettonårig flicka i fängelse. Eller jag kanske ska skriva häxa?

Jag träffade en vän på väg till fängelset.

Flickan, utan namn, blev igår dömd av domstol till fyra års fängelse för att hon är en häxa. För att hon har förbannat sin pappas tredje fru så att hon inte kan få barn. För att hon med en spådom förtrollade sin farbror så att han låg med henne, hon blev gravid, barnet föddes men dog innan det ens hunnit bli ett år gammal.

Alldeles uppenbarligen en häxa.

En ond kvinna.

 

Att pappans tredje fru inte kunde få några barn på grund av helt fysiska orsaker är förstås inte möjligt. Att hennes farbror våldtog henne mot flickans vilja är inte ett alternativ. Att barnet dog på grund av näringsbrist, malaria eller aids är uteslutet.

 

Så flickan dömdes till fängelse.

Sönderslagen av familjen hittade min vän henne på fängelsegården. Redan våldtagen. Trots att hon inte varit i fängelset mer än ett par timmar.

 

Och min telefon ringer. Jag skriver mail till en kund som planerar komma med sitt privata jetplan. Jag köper in vin till den kommande säsongen för en summa pengar som en afrikansk familj skulle levt flera månader på. Jag vinkar till gatubarnen som sniffar lim och skäller ut en drogad sexåring för att han försökt bryta sig in i min bil. Jag äter lunch med mina vänner, planerar en rolig helg, tycker att mina gardiner är fula och önskar att filmjölk fanns att köpa vid dessa breddgrader. Surar för att jag inte har vatten hemma och för att fotogenlamporna luktar illa. Klagar över min träningsvärk och att min katt jamar för mycket.

 

Och ändå lever flickan och jag i samma stad.

Förmodligen inte alls långt ifrån varandra.

Och flickor som hon finns de en uppsjö av. De som är häxor, onda, förtrollade och antingen sätts de i fängelse eller helt enkelt dödas av sina familjer, grannar och förbipasserande.

 

Och jag minns vad vi sa.

Den där höstiga djurgårdsdagen.

Då jag satt med händerna runt kaffekoppens värme och tittade på de små flickorna som med rosiga persikokinder åt pannkakor och glass vid bordet bredvid.

 

Att vi i välfärden skalat bort allt det jobbiga, fula och hemska, och någonstans tappat bort meningen med livet i det glättiga, leende, vackra samhälle vi skapat. Det samhälle där institutioner och ett blankt piller är lösningen på alla problem.

Jag minns laxen på det grova brödet. Bruset i det trånga utrymmet och mina strumpor som kliade. Jag minns hon hade ett fint läppglans.

 

Idag. Tänker jag att visst är det sant, att man i välfärdssamhället ägnar så mycket tid åt att skydda sig att man glömmer bort vad det är man skyddar sig mot. Att man i den ytliga perfektionen tappar bort det som livet handlar om. Och det som livet är.

 

För detta är livet.

Unga kvinnor våldtas, slås och döms till fängelse på grund av häxeri.

Häxor begravs levande, bränns levande på bål eller tvingas äta glas så att de förblöder.

På gatorna lever gatubarn som drömmer om en plastboll.

På sjukhusen dör människor för att man inte har något aids-fritt blod att ge.

 

Ibland tänker jag, att välfärdsbubblan är rätt bekväm ändå.

Ibland tänker jag, att jag skulle stänga in mig i den.

Fundera på mina nya skor. Mina blonda slingor. Och vad man ska man hitta på på nyår?

 

Men kanske är det just därför jag valt att leva här.

Här spricker bubblan och livets alla sidor blir så brutalt verkliga.

Här finns inga institutioner som fångar upp. Här är inte lösningen ett blankt piller.

 

Här lyser livet, med all skönhet, brutalitet, ondska och glädje, i all sin glans och man kan inte blunda.

Fast blunda är det enda jag vill, ibland.

Vidöppna ögon, utan skygglappar.

Och livet är precis vad det är.

 

 

 

 

Det röda teglet lyser rött i solen.
I trädet fladdrar tusentals små fjärilar. Vitsvarta med flyktiga vingslag. Som om varje vore det sista.

I kanten av mitt synfält är mangoträdets löv mustigt gröna. De vissna palmernas grenar hänger bruntrista i vacker kontrast mot det gröna.

 

De vita gardinerna från IKEA leker i solen. Stålgallret utanför fönstret kastar ett fyrkantigt mönster av skuggor. De stora fönstren skeva.

 

Den plastigt blåvita fläkten surrar i hörnet. Står på sned och är mer än lovligt ful. En annan fläkt, vit och grå, som står i ett annat hörn, har gett upp anden och samlar mest damm.

 

I den stora trähyllan är pärmarna uppradade. Inte mina. Emelies. Med hennes lilla handstil på ryggarna och företaget logga. En gammal skrivare, en dator och fyra eluttag ligger på ena hyllplanet i väntan på reparation. Detta är uppståndelsens land. Allting får nytt liv.

 

I den andra hylla, mina pärmar. Blå, röda, gröna, vita. Kunder 09-10. Kunder  10-11. Export 2010. Redovisning Handkassor. Anställda CAWA. Anställda Logistics. Enerca/Sodeca. Eriks jaktpapper. Personalinfo. Bilar. Vapeninfo. I en svart låda ligger 150 skott. Mot den står nya registreringsskyltar uppradade. En bucklig påse innehåller fyra satellittelefoner och bredvid den ligger en GPS.  En ödla ligger och vakar på en kartbok för Europa.

 

En envis geting surrar i det hörnet av hyllan där gåvorna står i en kartong och väntar att delas ut. Parfym och klockor. Tänk så lätt papper signeras och stämplas när sekreteraren luktar gott och till och med kan konstatera att hon är två timmar sen när hon har en klocka.

 

Ute på verandan växer ormbunkarna vilt och det ryker ett rött dammoln från vaktens sopborste som valsar en ensam vals mot det brunröda golvet. Framför mig en rörig hög av signerade handkassor. Sömniga ögonlock och träningsvärk i vaderna.

 

På ipoden sjunger Marie Fredriksson att det här ska bli den bästa dagen i mitt liv.

Jag hoppas att hon har rätt.

 

 

 

Dagarna går i den rangliga staden mellan de blågröna kullarna vid flodens strand.

 

Värmen stiger för var dag som går men de häftiga regnen fortsätter ta oss på bar gärning, alltid lika överasskande. Dagarna fylls med jobb. Kontrakt skrivs, pengar räknas, flygplan bokas, hotell inspekteras, listor, bokföring, inköp och planering. Säsongen närmar sig med stormsteg och veckorna försvinner iväg innan jag ens hunnit med hälften av det jag hade på mitt schema. Men vad gör det om hundra år?

 

I morse, på väg till kontoret i min lilla bil. Jag ska skicka ett brev med DHL och vet att ett av deras plan lyfter om ett par timmar. För att inte missa chansen att få med mitt brev med veckans sista plan så är min tanke  att stanna på DHLs kontor på vägen till jobbet. Så där smart, eller hur?

 

I den lilla backen upp från floden, där polisen har sitt högkvarter i ett ruffigt hus blir jag stannad av David. David polisen som bara vill hälsa – det var ju så länge sedan vi sågs. Och hälsa måste man. Så vi hälsar, enligt konstens alla regler. När David hälsat klart och önskat mig vackra barn, en rik man och så mycket mört getkött jag kan äta, ska jag precis till att köra ut i korsningen när sirenerna hörs.
Sirenerna. Bannguibornas automatiska paus.

 

Presidentens kortege är på väg.

 

Av klockan att döma åker presidentens kortege från palatset för att hämta honom i hans privata bostad. Sirenerna hörs på långt håll, och vid de flesta gathörn stiger poliser ut och börjar vifta och vissla. Alla bilar stannar och lämnar plats bäst de kan, på de små håliga vägarna där utrymmet delas mellan marknadsstånd, getter, hönsburar, bilar, fläktar till salu och en mängd människor. Barn i skoluniformer på väg till skolan, människor på väg till jobb, kontor och marknader. Gatubarn som hänger i korsningarna på jakt efter blåögda utlänningar som lämnat dragkedjan i väskan öppen, eller en olåst bildörr i farten.

 

I en rasande fart kommer de första bilarna. Bilar översållade med tchadienska militärer med turbaner och dolda ansikten. Deras vapen är riktade mot folket. Sedan följer bilar med ett par ministrar, ännu ett par militärbilar och slutligen, den marinblå toyotan (färgen är specialbeställd för presidenten och det finns ett officiellt förbud i landet att måla en bil i samma färg). Toyotan är kantat av två militärbilar och bakom följer ytterligare två. I en stad som Bangui, som alltid pratar, skriker, kokar, dansar, sjunger och rör på sig är effekten av sirenerna imponerande. Inte en människa rör på sig. Bara hönsen i den bur som en kille spänt fast på sin cykel lutad mot ett mangoträd bredvid vägen verkar fortsätta sina liv utan att bli störda av bilarna som svischar förbi.

 

Fem minuter efter att presidentens bil åkt förbi kommer de sisa bilarna i kortegen. Alla väntar vi på att poliserna ska ge oss tecken att vi kan börja röra oss. När trafiken så sakteliga börjar röra på sig igen tar det ytterligare en kvart innan jag parkerar bilen utanför det gulröda kontoret. Ett gatubarn lovar att vakta min bil och DHLs  dörrvakt håller upp dörren för mig. Kvinna som sitter bakom skrivbordet sover. Med armbågarna på bordet och den stora peruken som kudde.

 

Jag väcker henne.
Hon blinkar sömnigt och hälsar på mig med en gäspning. ”Ni får ursäkta mig, men min mans andra fru har fött barn i natt och jag fick inte sova någonting” säger hon. Jag nickar medlidande.  
Jag erbjuder mig att fylla i blanketten medan hon letar reda på kuvert. Hon stökar i sina lådor och försvinner in i ett annat rum. Hennes rosa mobiltelefon ringer med signalen ”Oups I did it again” och jag ser åskmoln på himlen ovanför bageriet på andra sidan gatan.
Kvinnan kommer tillbaka. Det finns inga kuvert.
Efter lite dividerande försvinner vakten för att köpa ett kuvert.

 

Kvinnan ursäktar sig och säger att hon ska ringa ett samtal.
Fem minuter går. Taxibilarna tutar utanför. Gatubarnet, bilvakten, vinkar glatt åt mig från gatan. Tio minuter. Jag ringer mina anställda. Femton minuter. Vakter kommer in med nya kuvert och lägger dem på boret. Tjugo minuter. Inte en skymt av kvinnan. Vakten skruvar på sig och säger att han tyvärr inte får gå och leta efter henne, eftersom han inte har tillstånd att lämna dörren.

Jag kapitulerar. Jag är hungrig.

Går ut i solen på gatan och ropar på en kille som just gått förbi klirrandes med teglas. Han kommer springandes över vägen. I vänster hand, tre små teglas som han håller mellan fingrarna och slår mot varandra för att med klirrandet tala om att det finns te att köpa. I höger hand en liten bärbar eldstad i plåt, där glöden lyser röd och ovanpå balanserar en tekittel svart av sot. Killen, runt 12 år, torkar rent ett glas åt mig och häller upp rykande chai, så tjockt av socker att jag skänker en tanke till min tandläkare. Killens händer är mörka av valkar och värme. Jag säger till honom att ge ett glas till bilvakten också. Bilvakten ler med hela ansiktet och jag lutar mig mot väggen. Bilvakten brevid mig. Bilvakten, en mager kille på 7 år, heter Maxime.

 

Maxime har en mamma, men hon har inga pengar och ingen plats för honom, så han får inte komma  hem. Men någon pappa tror han inte att han har. Maxime har bott på Banguis gator sedan han var ”så här liten” säger han och måttar sin längd med sin lilla hand i den solvarma luften. Just nu sover han under en kvaddad bil som står på en bakgata. Han säger, att om han någon gång får ihop 500 cfa (6 sek) ska han köpa en liten boll. Han har alltid velat ha en boll.

 

En kvinna jag känner går förbi och frågar efter min mamma och min pappa, efter min bror och hans fru. Efter deras barn och efter mina morochfar-föräldrar. En svettdroppe sitter i mitten av hennes panna och blänker som en indisk bindi.

 

Maxime tycker att jag har fula tånaglar. Färgen flagar ju!
Och säger att om jag någon gång ska måla om mina tånaglar så har han en kompis som är bäst i Bangui på att måla tånaglar. Vi sörplar te genom framtänderna och tekillen har försvunnit iväg längs gatan för att fortsätta sälja. Åskan mullrar långt borta och en svettdroppe rinner på min vad. Min telefon ringer men jag svarar inte. Maximes ögon är stora och mandelformade och längs hans kinder löper stamärr. De traditionella mönster av ärr som talar om vilken stam man kommer ifrån.

 

Hans små fingrar pillar på mina armband och han frågar vad det står på den lilla metallbiten. ”Forgive and forget” säger jag och förklarar vad det betyder. Tokigt, tycker han. Tystnad mellan oss och jag låter tankarna vandra. Till Uppsala. Och morfar. Och en regnig dag för många år sedan i mitt orangea kök på Irisgatan. Och jag tänker att det är tre veckor sedan jag lämnade Sverige och sommarens rester bakom mig. Tre veckor sedan vinden ven kall vid Högalidskyrkan i Stockholm då när solen gick ner.

 

Så ropar dörrvakten på mig.
Kvinnan är tillbaka. Och hon har till och med klistrat, stämplat och skrivit och allt är klart! Peruken på sned. Jag räknar upp pengarna för att betala men kvinnan säger att dom inte har någon växel på kontoret. Jag säger att det är ju synd, för jag har ingen växel heller. Tre minuter av tystnad och jag väntar på att hon ska tänka klart.

 

Hon försvinner ut på gatan till bageriet för att växla till sig småpengar. Jag hinner ringa ett par samtal, boka ett flygplan och bestämma ett möte med min hyresvärd. Kvinnan kommer tillbaka och har med sig växeln. Jag tackar och tar emot.

 

Jag betalar Maxime, påminner mig själv om att en boll kan göra ett barns lycka och ska precis köra iväg när Maxime knackar på min ruta. Punktering.

 

Eftersom det redan tagit en och en halv timma för mig att skicka iväg ett brev så är det liksom ingen idé att börja bli irriterad nu. Det är bara att byta däck. Maxime hjälper gladeligen till – för när allt kommer omkring var det nog han som tog hål på däcket från första början.

 

Jag bor i Bangui för att jag är lycklig här, brukar jag svara när de frågar. Varför jag är lycklig? För att ingenting blir som jag tänkt. Och precis så enkelt är det.

Här finns inget som kan stavas till rutin, här skrivs listor som aldrig prickas av i den ordning jag vill, här slutar dagar innan jag ens hunnit börja dem, här blir man sittandes och väntar på människor som är upptagna, apparater som är sönder, elen som aldrig kommer och sekreteraren som sover.
I min väntan ter sig livet liksom som mycket mer färgrikt.

 

Här hinner jag minnas, dricka te med ett gatubarn, tittar på de kycklinggula taxibilarna och de vackra färgerna i alla kvinnors kläder. I min väntan blir livet vackert.

 

Och så är det där med ljuset. Ljuset i Afrika. Som vi alla som kommit hit för en stund, och blivit kvar, talar om med drömmande blickar och leende läppar. I väntan och ljuset blir livet liksom lite lättare att leva.