Inblick. Utblick. Ögonblick.

 

Det finns stunder man inte får gå miste om. Tillfällen för bra för att vara sanna. Erbjudanden man inte kan tacka nej till.

 

Jag var på väg från ett kontor till ett annat. Gick på den leriga vägen mellan kontoret och Grand Café. När min telefonkille ropade på mig. En telefonkille är en sådan som går runt på gatorna och säljer refill-kort till mobiltelefonerna. Jag har min egen. Han brukar alltid vara galet uppklädd i en för stor kostym och en randig slips. Trots att det är 35 grader varmt och staden badar i lera. Han är värd respekt. Anna Anka släng dig i väggen.

 

Min telefonkille satt under ett träd en liten bit bort. Tillsammans med en kvinna som brukar sälja grönsaker vid en av stadens rondeller. De satt på huk runt en skål med ngunza (bladsås) och en tallrik med gozo (maniok). Han skrattade med vita tänder som lyste i solen och bad mig komma och äta med dem.

 

Jag var inte alls hungrig. Och var ju på väg någonstans. Men detta var för bra för att vara sant så hur skulle jag kunna säga nej? Jag satte mig på huk bredvid dem under trädet och vi åt tillsammans. Telefonkillen berättade att det nu fanns massor av telefoner av dålig kvalitet från Nigeria på marknaden och att jag absolut inte fick köpa en sådan. Kvinnan nickade och sa att allt som kommer från Nigeria är dåligt. ”Titta bara på underkläderna jag köpte för två veckor sedan! De har redan gått sönder” sa hon och smackade förargat med tungan. De fortsatte att jämföra Nigerianska varor med varor som kom från Brazzaville och Douala. Vi åt, doppade gozon i ngunzan, och tittade på taxibilarna som tutande körde förbi, poliserna vid korsningen och kvinnorna med stora fat fulla av grönsaker och frukter som passerade oss.

 

När skålen var tom och gozon uppäten gick vi alla mot vårat. Telefonkillen sprang iväg i sin kostym på jakt efter kunder med hungriga telefoner. Kvinnan gick iväg mot sitt fat med grönsaker som vaktades av hennes dotter i hopp om att en rik ambassadfru skulle komma förbi. Jag fortsatte med leriga fötter mot det kontor som väntade på mig. Det är någonting speciellt med att sitta på huk tillsammans med människor och äta ut samma skål. Mötet. Att vi, som lever så olika liv, med så olika förutsättningar, kan ta en paus i livet tillsammans. Att vi kan äta ur samma skål och diskutera nigerianska underkläder. Vissa stunder är för bra för att vara sanna.

 

Tillbaka vid kontoret väntade Ama och Crapule på mig. Ama som inte vågar titta mig i ögonen. Jag klämde ut ytterligare sju gulvita maskar från den lilla kroppen och gjorde rent hans sår och torkade bort varet som bildats under natten. De åt bröd på min veranda och Crapule frågade om jag möjligtvis skulle vara i behov av en ipod, för han hade nämerligen ”råkat hitta” en...

 

När de gått plockar jag bland mina papper och fyller i min kalender. Vilket är onödigt att göra eftersom allting ändå alltid ändras. Jag ser fram emot en resa till campen om ett par veckor och jag tror bestämt att jag ska stanna så länge jag kan. Funderar på vem som ska ge Ama antibiotika då? Jag planerar in de officiella tillställningarna i Banguis societetsliv som jag så illa tvunget måste gå på och funderar över om jag ska träna ikväll eller inte. Jag känner mig ful och tråkig så jag gräver i min handväska efter ett läppstift och målar läpparna och plötsligt känns allt mycket bättre. Nej, det gör det faktiskt inte. Men ändå. Skam den som ger sig.

 

 

Den jovialiska egyptier är det några av er som känner till. Ägaren till det hus vi hyr lägenhet och kontor i. Han som vinkar likadant som kungen från sin balkong och han som är en mästare på att undvika mig när jag behöver be honom laga duschen, eller informera om att en vägg håller på att rasa samman. Han. Han har tagit hit ett ungt franska par för att ta över en av hans numera förfallna kaffefarmar som ligger ett par timmar söder om Bangui. Jag träffar dem eftersom den jovialiska egyptiern som vanligt är i just Egypten och det unga paret , Emi och Clement, behöver hjälp.

 

Emi och Clement ser ut som om de levde på sjuttiotalet och var syskon till Di Leva. Långa, stora klänningar och ytterst suspekta frisyrer. Sådana människor man aldrig möter i ett land som detta. Emi och Clement är här för att stanna. Ja, hela livet tänker de stanna. De ska bygga en farm. De ska ha höns, grisar, kaniner och kor. De ska odla saker som ingen annan har odlat här förut och de ska lyckas. Lyckas och leva lyckligt resten av sina dagar under mangoträden vid Lobayefloden.

 

De har aldrig varit i Afrika förut. De har faktiskt aldrig varit utanför Europa. De har inga pengar, en skruttig bil som inte kommer leva om ett par veckor, och de vet inte vad malaria är. De har ingen koll. Ingen koll alls. Ingen aning om att landet befinner sig i ett ytterst spänt läge, att det är bra att vara inskriven på ambassaden, att man ska ha en satelittelefon och ett lager med mat, bränsle och mediciner. De vet inte vad de håller på med. Vi som har varit i Afrika ett par år, vi skakar på huvudet och ler lite och slår vad om hur lång tid det kommer ta innan de är tillbaka i Frankrike? 3 månader, 5 månader eller drygt ett halvår?

 

Men jag avundas dem lite. Jag avundas dem deras naivitet och deras övertygelse om att de ska lyckas. Att de inte ser problemen. Att de inte tror att man måste muta sig till allt. Att man måste hämta ministern hemma hos honom, bjuda honom på frukost, för att sedan köra honom till hans kontor där han kan signera det papper du behöver. Att ens anställda stjäl allt de kommer åt och att så fort man vänder ryggen till ligger de ner under ett träd och sover. Att någon skulle ljuga som sin släktings död för att få en ledig dag.

Jag avundas dem lite den blanka sida som Afrika är för dem. Att deras Afrika är oförstört.

 

Vi vet ju, att verkligheten kommer ge dem en rak höger. Att de snart kommer landa med båda fötterna mitt i leran. Att drömmen om att se ålderns höst komma bredvid Lobayefloden snart kommer mögla i den 85% luftfuktigheten.

Den upptäckten avundas jag dem inte.

 

Men ibland kan jag önska att min bild av Afrika skulle vara lite mer hoppfull. Lite mer naiv. Att vi när vi träffas vänner emellan skulle vara lite mindre sarkastiska, lite mindre ironiska, lite mindre stukade och uppgivna. Att det skulle finnas lite mer hopp. Jag skulle vilja att Afrika förvånade mig. Jag skulle så gärna vilja att Emi och Clements Afrika skulle kunna vara mitt Afrika. Att det skulle vara verkligheten.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag blir så där arg igen. Sa där uppgiven. Sa där upprörd över att världen ser ut som den gör.

 

Jag sitter böjd över anställdas löner och kontrakt när vakten harklar sig vid min öppna dörr. Någon söker mig. Jag säger att han ska visa dem till mitt kontor och försvinner med tankarna i tråkiga kalkyler över skatter, avdrag och semesterersättningar. Jag trodde nog att det skulle vara någon som sökte jobb, någon som ville sälja något eller någon som hade någon tragisk historia att berätta för att få pengar.

 

Det var inget av ovanstående. Det var Crapule, min kompis gatubarnet. I sina röda shorts och med det vackra ärret på smalbenet.  Jag blir glad över att se honom men vet att om han kommer till mig betyder det att något har hänt. Crapule kommer inte ensam. I sin hand håller han en liten pojkes hand. En liten pojke jag aldrig sett förut. En ny rekryt i gatubarnens armé. Crapule är liten, men ser ut som en stor karl bredvid den lilla pojken som ser ut som att han skulle kunna gå vilse i sin alldeles för stora fotbollströja. Den lilla killen heter Ama och han vågar inte möta min blick. Crapule, som tagit på sig rollen av världsvan storebror, spänner blicken i mig och säger att jag måste hjälpa Ama. Ama har ont. Ama har sår på ryggen. Ama har maskar som kommer ut ur huden.

 

Jag får av Ama fotbollströjan och tittar på hans rygg. Och det är sant. Att Ama har maskar som kommer ut ur huden. När jag var liten kallade vi dem mangomaskar. Av den enkla anledningen att de fanns under den tiden på året som mangon mognade. Fråga mig inte vad de heter på korrekt svenska. Det vet jag inte. Mangomaskarna får man genom en fluga som lägger sina ägg i huden. Ägget växer inne i huden och blir till en larv som sedan blir en fluga. Larven i sig är inte farlig. Den kliar och gör ont, men är inte farlig. Det farliga är när masken är borta ur huden, då det finns ett djupt hål i huden där masken funnits. Risken för infektion är stor. Alla som har bott i Centralafrika under längre tid får förr eller senare åtminstone en inneboende gäst i from av en mangomask. Jag har haft besöket ett par gånger.  Ännu oftare har jag klämt ut maskarna på allehanda levande varelser med både fyra och två ben.

 

Amas rygg ser ut som ett minfält. Variga sår där maskar funnits och kliande svullnader där maskar fortfarande finns. Han sitter ner på trappan till mitt kontor och ser ut som en bräcklig fågel. Ryggraden sticker ut som en spänd båge genom alla sår och det måste göra fruktansvärt ont. Crapule sitter bredvid honom och säger att den vita kvinnan ska ta bort det onda från hans rygg. Och jag önskar av hela mitt hjärta att jag kunde det.

 

Under två timmar sitter jag på huk bredvid Amas magra kropp och tvättar bort var, jord, gamla tygbitar och kladdiga skorpor från hans rygg. Han säger inte ett knyst. Jag klämmer ut 26 feta maskar. Han fäller inte en tår. Jag bränner de krälande, gulvita maskarna i en burk som står bredvid oss och det luktar bränt kött.  Jag gör rent inne i hålen där maskarna suttit och jag känner hur alkoholen måste svida som eld. Jag blir tårögd och är glad att de två gatubarnen sitter med ryggarna mot mig. Det är inte jag som ska gråta. Det är dem. Men deras ansikten förblir oföränderliga. Jag tvättar, sköljer, tvättar och sköljer igen och Amas lilla rygg känns som den ska gå sönder, bräckas till små bitar under min beröring. Jag lägger om hans sår och ger honom smärtstillande och antibiotika.

 

Sätter mig mittemot honom och tittar honom i hans ögon som försöker fly mina. Förklarar att han inte får ta bort bandaget. Att han ska försöka att inte bli blöt. Att han måste komma tillbaka till mig imorgon.

 

Efter att jag gett dem bröd sa går de två pojkarna. Ama har fortfarande inte sagt ett ord till mig. Jag slänger tygbitar som är nedblodade och nedkladdade med var, slänger burken med brända mangomaskar, tvättar mina händer med alkohol och vatten och säger till mig själv att jag måste komma ihåg att åka förbi apoteket och köpa mer antibiotika.

 

Igår kväll när jag åkte hem efter att ha tränat fick jag ståpäls och gåshud över att det var så otroligt vackert.  Över att det luktade så gott. Över att livet var så vibrerande. Hur kan det vara så vackert och så brutalt hemskt på en och samma gång?

 

Några anställda måste ha hjälp och jag måste göra klart de papper jag höll på med. Ringa ett par samtal. Timmarna försvinner och jag hinner inte med hälften av allt jag skulle ha gjort.

 

Jag är på väg i bilen vid den tidpunkten då allt glöder. Då skuggorna blir långa och solen sjunker mot Kongos kullar. Då den röda marken ser ut som guld och då de gröna löven skimrar. Då floden som jäser och sväller över sina stränder reflekterar solen och kanoterna med fiskare ser ut som silhuetter. Då leran som skvätter när jag kör ner i de överfyllda hålen i vägen ser ut som kaskader av rött guld. Då kvinnornas pagner i alla regnbågens färger lyser och deras leenden som möter mig blänker.

 

Jag kommer hem och vibrerar. Är så uppfylld av det vackra och så fruktansvärt arg på att Amas rygg är ett minfält. Att gatubarnen har variga sår som aldrig läker. Att de dör utan att någon lägger märket till det. Att de dör utan att någon försöker rädda dem.

 

Jag får mail från människor som säger att jag är stark, att jag är mogen, att jag är duktig. Att jag upplever saker jag inte bör uppleva. Tack. Men vet ni? Jag är så otroligt priviligierad som får leva detta liv. Jag är så otroligt lyckligt lottad som får vara så här uppfylld av smärta. Som får vibrera av allt det vackra. Som får förlora mig i ilska över att världen ser ut som den gör. Som får tappa andan över lyckan över att se ett blankt ärr på ett magert smalben. Som får älska. Och förlora. Och vara så hjälplös inför döden. Så ensam i maktlösheten. Det är ett privilegium att tvätta Amas rygg. Det är en gåva att få röra vid hans sargade hud och ha möjligheten att lägga ett par tabletter i hans lilla hand.

 

Det stormar innuti. Men jag är mer levande än någonsin. Jag är inte tom och död och uppslukad av vardagen utan jag är full av smärta. Jag är mer levande än någonsin.

Idag varken förlorar jag eller vinner jag. Jag gör inget extraordinärt. Inget blod. Inga sår. Eller jo, men inte så där överväldigande som vissa andra gånger. Idag är bara vardag. Det regnar. Jag sitter på kontoret mest hela dagen. Skriver ett brev fullt med tomma artighetsfraser till en minister. Jag pratar med anställda. En lastbil är på väg från campen tillbaka till Bangui. I helgen gick två fulla bilar med anställda och material från Bangui mot campen och säsongen har nu startat.

Jag kör ett par tunnor med diesel, funderar över hur jag ska få vakterna att sluta stjäla bränsle ur min bil, om hurvida en av mina anställdas systrar faktiskt dött eller om han bara avänder det som ursäkt för att få en ledig dag (vilket inte är helt otroligt med tanke på att hans systrar dör VÄLDIGT regelbundet). Jag bokför och jag inser ännu en gång att jag och siffror inte är en match made in heaven. Jag pratar med Mark, den sydafrikanska, något galna, pilot som flyger mina kunder (och döende anställda) mellan campen och Bangui och funderar på hur vi ska organisera säsongens stundande kunder. Jag skriver listor med saker som jag inte får glömma men som jag givetvis kommer att glömma ändå.

Jag kör runt och letar efter en del till en bil, flätade gräsmattor och kollar in vad cement kostar. Vinkar till Crapule som står och lurpassar på en bil och ser ytterst oskyldig ut. Jag tankar och ser Theresa, tiggerskan, som tydligen ska vara gravid igen. Jag åker förbi de prostituerade som går längs gatan och besviket spanar in i min bil eftersom de vet att deras korta kjolar och blonda peruker inte har någon effekt på mig.

Jag köper nytt kontorsmaterial och ber företagets snickare snickra en hylla åt mig. Jag förlorar mig i min dators gömslen och begraver mig i gamla bilder och jag undrar hur det kan vara så vackert? Jag måste vara en av de mest lyckligt lottade människor som får se så mycket vackert.

 

 

 

När mörkret faller kör jag längs floden och tittar på resterna av solens strålar som får himlen att glöda. Mötande bilars strålkastare bländar mig. Vattendroppar glänser på rutan. Jag tränar och tittar på svettdropparna som droppar ner på golvet från mina armar och sugs upp av cementgolvet. Lider redan nu åt hur ont jag kommer ha imorgon bitti. Hemma lagar jag mat. Det råkar finnas el så luftkonditioneringen väser men verkar inte göra någon nytta. Vattenledningarna gurglar tomma och jag är glad att jag imorse fyllde på mitt vattenförråd. Att det fanns el var för bra för att vara sant så elen går och jag tänder fotogenlampor och lyssnar på RFI på radion. Gäspar.

Det finns inget så intressant att läsa om som döden. När jag skriver om döden går läsarsiffrorna upp flera gånger om. Ironiskt nog. Men idag är det ingen död. Idag är det min vardag. Inte lika spännande. Jag vet. Mer oroa er inte, snart kommer mer död och mer misär. Fast personligen glädjs jag mest åt att en dag gått utan att jag tappat fotfästet. Jag skulle gärna utveckla tanken, men datorns batteri blinkar rött, så jag väljer att konstatera att vardagsliv inte är lika intressant som död. Men JAG är innerligt glad för vardagsliv. Tack och lov för vardagsliv. Tack och lov för dagar utan död.
Död är behagligt på distans. På betryggande avstånd. Då är döden intressant. Men när döden kommer nära får plötsligt vardagslivet en väldig glans.

 

 

Nog med död, nog med blod. Jag samlar på saker som gör mig glad. Små stunder av glädje. När man tar en paus från fallandet, blodet och sprickorna.  Det ar tidig förmiddag och jag sitter på kontoret. Regnet som väckte mig imorse har börjat avta och kontorets stora fönster är öppna på vid gavel och sval luft full med mikrosmå droppar blåser in.

 

Pa trappen in till kontoret finns två små leriga fotspår. Jag fick besök imorse.

 

Som i alla afrikanska huvudstäder finns det massor av gatubarn. De är en del av stadsbilden. I korsningen vid Avenue Boganda samlas de på morgonen. Där ligger Grand Café och dit går de flesta utlänningar och rika afrikaner går for att äta frukost. Där finns det alltid något for gatubarnen. Pa ett eller annat vis. Antingen lyckas de tigga till sig pengar av en blödig utlänning som har dåligt samvete över den croissant hon/han just att i sig eller så är det alltid någon oförsiktig människa som lämnat bilfönstret halvt öppet, eller som har glömt att stänga bakfickan på jeansen. De lyckas alltid.

 

Jag kör förbi Grand Café flera gånger om dagen. Ett par 100 meter bort finns mitt kontor och företagets lägenhet. Flera av gatubarnen känner jag, flera har jag hälsat på nästan varje morgon i två års tid. Jag känner igen deras ansikten. Ibland dör någon. Det blir ett tomrum i gruppen. Ibland rekryteras någon ny och ett nytt ansikte ler mot mig på morgonen. De vet var jag bor, vilken bil jag har, vart jag äter lunch och med vem. Är det någon som bryter sig in i min bil (det händer ganska ofta) brukar de säga till mig innan jag själv upptäckt det. Är det något skvaller som jag missat och som berör mig eller mitt arbete så brukar de komma och berätta.  Jag ger dem sällan pengar. Jag ger dem mat istället. Köper bröd till dem. Ibland kommer de förbi kontoret, står vi porten tills jag kommer ut. De brukar inte be mig om så mycket. Brukar nöja sig med att jag hälsar på dem, ler åt dem och tittar dem i ögonen.

 

De blöta fotspåren på min trapp tillhör Crapule. Crapule heter givetvis inte Crapule. Men han kallas Crapule. Det betyder bandit eller skurk på franska och ar ett ord som centralafrikanerna använder ofta. Crapule ar ett av de ansikten som hälsat på mig varje morgon de senaste två åren. Han ar föräldralös och en skicklig tjuv. Första gangen jag träffade Crapule var nar han försökte sälja en av mina vänners pass till mig (hon hade kalasat på ett pain au chocolat och haft passet i sin handväska som givetvis inte var utom räckhåll för Crapules fingrar). Hur gammal Crapule är vet inte jag och ännu mindre Crapule själv. Han ser ut som att han är runt nio år, men är säkert mycket äldre. Han är liten och mager och hans hud är alltid dammig och torr. Han har stora, fylliga läppar och ett skevt leende eftersom hans ena framtand är utslagen. Han springer runt barfota i ett par röda shorts som knappt sitter kvar runt hans taniga höfterna. Jag hade inte sett Crapule sedan jag kom tillbaka till Bangui och funderade häromdagen på vart han tagit vägen. I maj kom han till mig på kontoret, med ett stort infekterat sår på smalbenet. Köttet var bortätet nästan in till benet och flugor surrade och petade med sina snablar i de variga kanterna. Sedan följde två månader då Crapule kom till mig varje morgon för att få antibiotika. Han tog de stora tabletterna och sträckte modigt fram benet varje gång jag ville göra rent såret. När jag åkte till Sverige i juli hade såret nästan helt läkt och antibiotikan var slut. Imorse  kom han upp för trappan till mitt kontor med så mycket pondus i blicken att man kunde tro att han var min chef. Han var dyblöt av regnet och de röda shortsen droppade lera på mitt golv.  Han hälsade på mig med skratt i ögonen och sträckte stolt fram benet för att visa såret som nu ersatts av ett stort blankt ärr. Och jag tyckte att den där lilla biten av glänsande hud var något av det vackraste jag sett.

 

Vi pratade en stund. Han hade förståss lite saker att berätta. Att Samuel, Packo och Lele (andra gatubarn) dött under tiden jag varit borta. Att Theresa, kvinnan som sitter med ett litet barn vid bensinstationen och tigger, är gravid igen. Att tre nya humanitärarbetare ”tappat”  sina pass men att de snart kommer att få tillbaka dem igen. Att UN’s nya bilar har fönster som är lätta att öppna. Att X bråkat med sin fru och att frun i sin tur bråkat med X’s älskarinna. Att Y gjort slut med Z. Och så givetvis lite skvaller om mig själv. Han tittade mig i ögonen och frågade om det var sant som ryktet sa, att jag skulle flytta tillbaka till Sverige. Jag undrade vart han hade hört det ifrån (och detta kom han givetvis inte ihåg) och sa att jag inte visste om jag skulle finnas i Sverige, i RCA eller i något annat land nästa år vid denna tidpunkt. ”Det är inte så noga” sa han ”jag följer ju med dig” och skrattade.

 

Crapule sprang iväg ut i duggregnet igen och från mitt fönster tittade jag på honom.

 

Jag blir för en stund uppgiven. Jag la om hans sår och gav honom antibiotika, men han sover fortfarande på gatorna. Han vet fortfarande inte nästa gång han får möjligheten att äta. Han kan inte läsa, inte skriva. Utsätts for övergrepp från äldre, större och starkare gatubarn och ibland även stadens militärer som patrullerar gatorna på nätterna.Sannolikheten att han lever om tre år är liten. Malaria, aids, svält, infektioner och våld är det öde han går till mötes. Han är en droppe i ett hav av gatubarn som lever samma liv.

 

Jag blir uppgiven men jag väljer att hålla fast vid minnesbilden av den där biten av läkt hud. Den där glänsande hudbiten som är något av det bästa som hänt på länge. Mitt i allt spirar liv och mitt i allt finns det hopp. Det måste finnas.

 

Jag kan inte adoptera ett hav av gatubarn. Jag kan inte göra särskilt mycket alls. Jag kan hälsa på dem. Ge någon av dem en kur med antibiotika. Lägga om ett sår då och då. Titta dem i ögonen och prata med dem.  Det är inte mycket. Nästintill ingenting. Men just idag känner jag mig som en vinnare. För att Crapules sår har läkt. För att det där såret som jag tvättat och lagt om i faktiskt läkt. För att huden nu växt tillbaka och för att Carpule åtminstone är lite mer hel.  Idag är vi vinnare. Imorgon förlorar vi säkert igen. Men just idag har vi vunnit, Carpule och jag.

 

Det fortsätter att regna. Som om himlen inte kunde sluta gråta. Det vore ju förståeligt. Vem kan sluta gråta i denna verklighet? Jag sitter vid mitt skrivbord när Harounas bror, Daouda, kommer. Daouda är en bit av min afrikanska familj. En bit av min barndom. En bit av en svunnen tid som ligger mig varmt om hjärtat. Han har länge jobbat för min pappa och har varit en bit av mitt vardagsliv som barn i staden Berberati. Det är två år sedan jag träffade honom sist. När jag ser hans långa, magra gestalt i dörröppningen börjar jag gråta. Jag vet att jag inte borde. Jag vet att jag borde hålla mig samman. Men jag gråter. Vi hälsar och talar om hans familj. Vi pratar om Harouna. Han säger att den människa vars dagar Gud har räknat kan man inte rädda. Det är ett sätt att se på det; jag önskar att jag kunde se det så. Men jag gråter. Faller igen.

 

Sitter på min veranda och tittar på svalorna som flyger i duggregnet. Molnen bågnar ner över staden full med blod och lovar mer regn. Mer blod. Jag är trött. Igår satt jag i min bil på Banguis flygplats och väntade på Air Kadhafi för att plocka upp en av företages anställda. Som alltid var planet timmar försenat och jag tittade på regndropparna som studsade mot rutan i mörkret.

 

Någon kommenterar min blogg och frågar vad jag menar med ett normal liv. Undrar om normalitet inte är något individuellt för varje person beroende på förutsättningar. Klart att det är. Men jag vet inte. När jag skriver om ett normalt liv skriver jag om ett liv där det finns någon form av skyddsnät. Ett liv där man går till jobbet på morgonen, hämtar ungarna på dagis kl.17 och helgerna försvinner bland fotbollsträningar och bygge på husets nya altan. Om man blir sjuk går man till vårdcentralen och får sig ett piller. Om man är arbetslös går man till arbetsförmedlingen. Om man blir diskriminerad, Gud förbjude, går man till diskrimineringsnämnden. Jag vet att ett sådant liv inte är ett perfekt liv. Jag vet att det finns orättvisor och olyckliga människor även i en sådan värld. Jag säger inte att det är mindre synd om dem. Men det handlar om olika saker.

 

Jag kan inte tro att det är normalt att stå med fötterna i en sjö av blod. Att tolvåriga pojkar bär vapen lika stora som dem själva. Att kvinnor våldtas tills deras liv försvinner bort med blodet som torkar på ett sjukhusgolv. Att medelåldern i ett land år 2009 är under 37 år. Att man måste muta alla läkare och sjuksköterskor för att de ens ska lägga sina inkompetenta händer på en patient. Att när jag kör från mitt hem till flygplatsen blir stoppad fem gånger av hungriga, beväpnade poliser som kräver pengar. Även om det är en verklighet som det centralafrikanska folket vant sig vid så kan jag inte tro att det är normalt.

 

Jag har svårt att leva i en värld där man skriver spaltrader om att SJ's tåg är försenade. Där man upprörs över att det finns för många änder i Svartån i Örebro. Jag säger inte att detta inte är problem. Jag säger bara att detta är en annan form av problem. En annan verklighet. Ljusår från min.

 

Jag satt i bilen igår kväll och kunde inte sluta tänka på blodet. På flickan. På Harouna som är begraven men som borde leva. När jag körde till flygplatsen och såg silhuetterna av de beväpnade poliserna som blockerade min väg blev jag stel. När de låter mig åka efter ett par minuters konversation och en 1000 cfa sedel andas jag ut. Någon frågar mig om jag är rädd. Nej. Ibland. Såklart. Men för det mesta inte. Man kan inte leva med rädsla. Så jag är inte rädd. Spänd? Ja. Väntar på att det ska hända. Vad? Det vet jag knappt själv. Vill jag knappt veta. Men nej, jag är inte rädd. Man lär sig. Lär sig att vara beredd, att välja rätt vägar, låsa bildörrarna, ha med sig passet, ha en nödlösning, en flyktväg och att slänga blickar över axeln. Jag är bra på det. Men jag lär mig inte blodet. Hjälplösheten. Ensamheten i maktlösheten. Jag är inte beredd på den.

 

Igår var jag vid stadens stora marknad. Marknaden är en av de platser jag föredrar i Bangui. Det myllrar av folk, bilar och djur. Ljud, lukter och känslor. Jag var precis utanför en bod när regnet började ösa ner. Inifrån boden ropade en röst ”Wali mbunzu” och erbjuder mig att vänta ut regnet i den svarta lilla boden full med tyg, kryddor och hänglås. Han hette Omarou, var runt 30 år, och såg ut som den typiska muselman han är. Huvudet invirad i en vit turban, pilotglasögonen storlek XL glänste och han tuggade en kolanöt. Satt med benen i kors på en pall, fingrade på ett radband och silade chai mellan framtänderna. Jag satte mig på huk och lutade mig mot en vägg och försökte se någonting i mörkret. Vi var tysta en stund tills han sa ”vackra kvinnor ska inte ha ledsna ögon” och jag undrade hur han kunde se någonting bakom sina solglasögon. Han frågade om min man hade lämnat mig och för första gången de gångna fyra dagarna skrattade jag. Innan jag hann svara berättade han att om det är så att min man lämnat mig så kunde han, Omarou i egen hög person, göra mig till en lycklig kvinna igen. Och ge mig massor av barn. Jag såg ut att vara en kvinna som gör fina barn sa han. Jag kunde inget annat är le. Vi kom fram till att jag är för dyr i drift för Omarou men att någon annan man kommer att bli en mycket lycklig man. Och om det krisar sig så har Omarou en bror som har mycket pengar. Jag tackade för detta erbjudande och lämnade boden när regnet avtagit. Små saker som får mig att klamra mig fast vid verkligheten. Att inte falla för djupt.

 

Jag får en kommentar om att jag sminkar mig. För uppenbarligen ”rinner mascaran av tårar och regn”. Någon undrar hur jag kan vara så ytlig i min verklighet av blod. Det är väl just så. Jag håller fast i mig själv genom att fortsätta med mina vardag. Jag spricker i tusen bitar men försöker hålla fast i ramarna. Jag är bara jag. Jag går upp på morgonen, sminkar mig, funderar över hurvida mitt linne matchar med kjolen och om min rumpa inte ser stor ut. För det är sådan jag är. Det är sådant som håller mig flytande. Gör att jag inte tappar greppet fast jag faller. Och för övrigt ska jag väl inte vara sämre än Anna Anka...

Trots att blodet flödar så träffar jag mina vänner och dricker en öl på kvällen, försöker jag raka min ben utan att skära upp alla myggbett, plockar jag mina ögonbryn och skrattar åt dåliga skämt som dras runt borden i någon av stadens restauranger när vi som försöker att inte falla för djupt träffas. För att låtsas att vi inte jagas av blod och maktlöshet.

 

Dagen försvinner. Jobbar. Lyckas rätt bra. Men bilden av mina fötter i flickans blod tycks finnas överallt. Har träningsvärk och det är skönt att ha en fysisk smärta att koncentrera sig på. Jag håller fortfarande Harounas hand i min och jag kan inte släppa den. Jag gråter utan tårar. Jag tittade på almanackan i mitt kök när jag satt uppe klockan fyra i morse när bilder av döden väckt mig och insåg att det bara var en vecka sedan jag kom tillbaka från Sverige. Det känns som det är år sedan. Jag åker hem när det skymmer och jag vill inte vara ensam men orkar inte med människor. Man klarar mer än man tror. Men att tiden läker några sår tror jag inte på. Man lär sig leva med sina sår. Med sina demoner. Jag låter dagarna gå och jag hoppas att jag snart lär mig. För än så länge går jag sönder. Jag faller. Och jag vet inte hur jag ska ta emot mig när jag landar.

 

 

 

Flickan från igår dog. Och jag tänker att det var nog bäst. Så får man inte tänka. Ännu mindre säga och skriva. Politiskt inkorrekt. Men det är sanningen. För även om hennes liv hade räddats hade hon blivit förskjuten av sin familj eftersom hon blivit våldtagen. Med hennes skador skulle hon aldrig kunnat leva ett normalt liv igen. Inte uträtta sina behov och hon skulle definitivt inte kunna ha sex. En kvinna som inte kan ha sex, fullborda sina äktenskapliga plikter och föda barn är inte en riktig kvinna och alltså ingenting värd. Hon skulle nog lidit mer av att livet efter. Hon är död och hon tog en bit av mig med sig. Hennes blod ligger fortfarande kvar på golvet i salen. En torr skorpa som börjar flaga.

 

Är det inte ironiskt att en stad så full av ondska och blod är så vacker? Jag kör längs floden och dimman suddar ut gränsen mellan vatten och luft. Floden kokar och vattnet är grumligt av allt regn. Jag åker till sjukhuset men bävar. Jag vill inte se mer. Harouna lever. Jag hittar läkaren som har samma kostym på sig som i söndags och tittar på hans händer när har skriver ut recept på mediciner på baksidan av ett reklampapper för hudlotion. Under hans naglar finns blod.

 

På sjukhusets parkering står en kvinna vid min bil. Jag suckar inombords. Hon hälsar på mig på det sättet barn hälsar på äldre för att visa respekt och det gör ont i mig. För det är jag som ska göra så mot henne. Hon talar snabbt och tyst och tittar mig inte en gång i ögonen. Hennes son ligger döende i malaria. Hon har inga pengar. Jag har hört historien tusentals gånger med vad ska jag göra? I bilen ligger min ipod och mina två telefoner och mina sandaler kostar för sjutton mer än det kostar att rädda livet på hennes son. Så jag köper medicin. Det är ingen hjältehandling. Det är ingenting.

 

På kontoret sitter jag och tittar ut på trädtopparna som är lummigt gröna och lyssnar på regnet som slår mot taket. Trädgården har förvandlats till något som ser ut som en lerig pool och min bil är mer röd än vit. Timmarna försvinner och jag är där men är inte närvarande. Vakten kommer och talar om för mig att någon letar efter mig. Vid porten står kvinnan från imorse. Hon ger mig en korg med papayor och säger ett knappt hörbart tack. Jag vill säga åt henne att behålla sin frukt, hon behöver den mer än jag men kvinnan försvinner och jag står där med de stora frukterna i famnen och känner hur fötterna sjunker ner i leran och mascaran börjar rinna av tårar och regn.

 

Jag äter lunch på en liten bänk bredvid en eld under ett träd. Kladdar ner fingrar med mat som smakar barndomsminnen. Lyssnar på hur de som tränger ihop sig på samma bänk pratar om sina familjer och jag tänker på blodpölen som torkar.

 

Min blogg skapades för drygt ett år sedan och från början var det för att mina vänner i Sverige skulle kunna få följa med mig i min vardag. Jag har nu fått en brokig skara med läsare. Människor jag känner och inte känner. Jag blir berörd av de mail och kommentarer jag får. Någon frågar mig hur jag hanterar det jag upplever. Jag vet inte. Ibland förlorar jag mig själv. Jag faller. Jag undrar ofta hur jag ska överleva livet utan att bli alltför trasig.

Jag känner mig så otroligt obetydlig och hjälplös i denna värld där blod forsar och ett liv inte är värt mer än sju kronor. Jag kan inte göra något för dem. Jag gör det jag kan, men det räcker inte. De dör ändå och blodet bildar likväl sjöar. Men jag är här. Jag ser åtminstone deras sjöar av blod.

 

Resulterar det i att jag är en människa som gått sönder i tusen bitar och att jag inte klarar av att leva ett normalt liv i ett normalt land med normala vänner och ett normalt jobb, så är det väl inte ett så högt pris att betala? I jämförelse. Jag upplever ibland att människor tycker synd om mig. Jag blir illa berörd av det. För det är inte MIG det är synd om. Det är flickan som blir våldtagen och söndertrasad det är synd om. Det är mamman som inte kan betala medicin till sin son det är synd om. Det är synd om de hudklädda skelett som ligger och dör i en sal där allt hopp försvunnit. Dem är det synd om. Mig är det inte synd om. Jag kanske är en rastlös själ som tappar bort mig själv i hopplöshet och tårar och drömmer mardrömmar om döden men det är ett billigt pris att betala.

Och ni som följt min blogg det gångna året vet, att det är inte bara sjöar av blod. Det är mycket mer. Det finns mycket mer. Det finns glädje och skönhet. Det finns upprymdhet och lycka. Och jag hoppas att de som börjat läsa nu, stannar kvar. För detta är inte min bild av det land jag älskar. Det är en bit av bilden. Men det finns så mycket mer. Jag vill inte vara ännu en människa som bara skriver om svältande barn och döende människor. För det finns mycket mer.

Men döden och blodet är också en verklighet. Och just nu drunknar jag i den. Jag faller.

 

Harouna dör. Jag hinner precis komma hem från sjukhuset när en anställd ringer mig. Jag står med famnen full att pärmar och papper på min veranda och tittar på en liten orm som ligger på min trapp. Jag svarar och är inte beredd på det alls. Dumma jag. Jag väntade mig ett samtal med rapportering från de uppgifter jag skickade iväg honom på att göra. Istället säger han att Harouna dött. Linjen bryter och jag har ingenstans att göra av pärmarna för att kunna slå ihjäl ormen så jag låter ormen slingra iväg och hoppas att jag inte kommer att få ångra det.

Harouna är död. Imorse höll jag hans hand och pratade med honom. Nu är han död. Jag åker inte till sjukhuset för jag får inte. Han är muslim och man och jag som kvinna får inte se hans döda kropp. Inte tvätta av den. Inte bära den. Inte begrava den. De begraver honom bara ett par timmar senare på den muslimska kyrkogård som finns utanför staden och jag sitter hemma och är tom. Tom på luft. Tom på känslor. Tom på allt.

 

Varför kan inte livet få vinna? Varför skulle allt detta vara förgäves? Jag går åt där jag sitter och försöker jobba så jag ringer min närmsta vän och vi tränar tillsammans. Att träna i tropisk hetta är en upplevelse. Det bokstavligen rinner svett och när vi håller i varandras kroppar för att hjälpa varandra med olika övningar glider mina händer och jag kan inte få ett fast grepp om henne. Det ömmar i mina muskler och jag är trött. Trött in i själen. Åker hem genom Bangui och vet precis vilka gator man ska undvika. Hemma är huset tomt och tyst och jag värker. Svär över att det inte finns vatten. Ingen elekticitet och jag blir sittandes i mörkret. Koncentrerar mig på att andas och att tänka att imorgon är en ny dag. En ny dag. Av död. Av blod. Av sprickor. Men hoppet överger inte människan. Människan överger hoppet och jag hänger upp mitt spruckna jag på det och bestämmer mig för att jag inte är någon som överger något.

 

Jag somnade men döden följde mig i sömnen. Vaknade klockan tre på morgonen och stirrade ut i mörkret och visste inte vad jag skulle göra av mig själv. Jag funderade på att åka till sjukhuset för att titta till Harouna men jag vågar inte köra ensam genom Bangui under nattens mörker. Jag gick upp och började jobba. Sorterade papper, räknade pengar och skrev listor. Tills jag började gråta. Tårarna blötte ner listorna och bläcket blev oläsligt så jag satte mig på köksbänken och tittade på mörkret.

 

Ni ska inte tro att jag är någon självuppoffrande humanitärarbetare med en rosa dröm om att rädda världen. Inte heller att jag ger upp mitt eget liv för att frälsa Afrika och dess folk från våld och ondska. Och ni ska framförallt inte tycka synd om mig. Jag lever mitt vardagsliv här och livnär mig genom att jobba med ett privat företag. Vi tjänar pengar på landet och dess natur och genom dess befolkning. Jag är här endast för att det är här jag vill leva. Det är här jag lever.

 

Men verkligheten är brutal. Min vardag utspelar sig i ett land där ett liv inte är något värt. Där människor föds, lever och dör i misär. Jag är en del av det. Inga skygglappar fungerar (tro mig, jag har testat alla!) och det går inte att blunda för vad som pågår. Så jag gör så gott jag kan. Jag får ett liv i mina händer och jag förbannar mig själv för att mina händer är så små och svaga. Så okapabla att göra allt det jag vill kunna göra.

 

När det gryr åker jag genom staden till sjukhuset. Salen är upplyst med en fotogenlampa och i det gryniga ljuset ser jag bara svarta gestalter som ligger i sängarna. Harouna sover. Jag får höra av Madani som vakat över honom att han under natten varit vaken och pratat. Jag hittar pallen som den fulle läkaren satt på ett par timmar tidigare och jag sätter mig ner bredvid Harounas säng. Lyssnar på döden. För det är precis vad det är. Flämtningarna och stönandena från sängarna bredvid. Jag känner mig så otroligt liten och maktlös i rummet fullt av död. I någon annan del av sjukhuset bryter ännu en klagosång över en död ut och ljudet ger mig gåshud. Jag vet inte hur mycket tid som passerar men efter en stund, när solen börjar gå upp, hör jag sång från en gudstjänst. De sjunger psalmer på sango som jag känner igen från min barndom och jag gråter tyst igen.

 

Madani tar över vakan och jag åker hem genom en dag som bestämt sig för att bli olidligt varm. Åskmolnen tornar redan upp sig. Jag åker till kontoret och börjar jobba. Papper, pengar, pennor, anställda, telefonsamtal, organisering och planering. Innan lunch åker jag tillbaka till sjukhuset. Scenen som möter mig får mig att tappa allt. Alla normala reaktioner och tankar. Jag står i salens dörr och framför mig har en flicka burits in. Hennes blod bildar en sjö på golvet och händerna på de sjuksköterskor som håller i henne glänser rött. Flickan är medvetslös och hennes huvud hänger bakåt utanför sängens kant. Hon har blivit våldtagen. Våldtagen på det mest brutala sätt man kan våldtas på. Hon är söndertrasad, uppskuren och blodet forsar. Jag vill inte veta. Inte lyssna. Inte titta på. Men jag kan inte. Jag tittar, lyssnar och förstår. Mot min vilja. Det finns inga släktingar och ingen familj. Sjuksköterskor dividerar om blodet de ska ge. Hon kan ju inte betala för sig. Och ingen familj finns det att kräva på pengar. För mig händer allt i slowmotion och jag tittar ner på mina fötter och inser att jag står i blod. Blod som flödar och ett liv som försvinner.

Jag säger att jag betalar. Ge henne blod för Guds skull! De tittar på mig och en sjuksköterska släpper sitt grepp och springer iväg för att hämta blod. Plötsligt finns det massor med människor i rummet och någonstans i tumultet bärs flickan bort. Kvar står jag i en sjö med blod och jag tror att jag drunknar.

 

Som i en dimma försäkrar jag mig om att Harouna och Madani har allt de behöver... det vill säga pengar att muta personalen med så att de får vård och sedan åker jag. På vägen ut ser jag mina fotspår i flickans blod. Framme vid bilen ropar någon efter mig. Jag har glömt betala för blodet. Givetvis. 500 cfa. Omkring 7 svenska kronor. Jag lägger pengarna i sköterskans hand som fortfarande är blodig och åker därifrån. Tror att jag ska gå sönder inuti.

 

Sedan vet jag inte vad som händer. Hur timmarna passerar. Någonstans mellan papper, ett dammig kontor, folk som måste ha tag i mig och mitt hjärta som fortfarande är kvar vid blodpölen blir det sen eftermiddag och jag åker till sjukhuset igen. Regnet öser ner och åskan mullrar och lera stänker precis överallt. Det känns passande. Harouna är vaken och kan tala med mig. Jag letar efter en läkare att tala med med ingen läkare finns och tillslut ger jag upp. Jag lämnar dem och ber dem ringa om det är något. Flickans blod torkar på golvet bland flugor som surrar.

 

Väl hemma hos mig står jag kvar ute i regnet. Blir dyblöt och lerig om fötterna och jag gråter för tredje gången idag. Gråter för allt liv som går till spillo och för att mitt hjärta simmar runt i en pöl med blod på sjukhuset. Hur blev världen så här?

 

Jag får ofta frågan om jag inte vill flytta tillbaka till Sverige. För mig handlar mer frågan om hur jag skulle klara av att leva i Sverige. Hur ska jag någonsin kunna leva ett normalt liv, med normala människor i en normal tillvaro i en normal värld när jag redan har varit på andra sidan?

Nej. Jag har ingen ambition om att rädda världen. Jag låser upp dörren till mitt hus och någon där uppe har tydligen lite humor och det finns vatten i mina vattenledningar. Jag duschar varmt tills huden lyser röd. Kan inte få nog av vatten och tvål. Jag känner mig själv spricka i tusen och en bitar och jag orkar inte pussla ihop bitarna. Inte nu.

 

Kväll och det regnar som om det aldrig regnat förut. Gör vardagliga saker. Viker tvätt, plockar, diskar eftersom det finns vatten. Läser en otroligt tragisk med vacker bok och pratar i telefon med en vän. Mailar. Orkar inte med att tänka. Känna.
Vännen frågar hur dagen har varit och jag orkar inte ens börja. Så jag säger att den varit bra. Jag koncentrerar mig på att ta mig igenom kvällen och tänker att ihoppusslandet av mig själv får jag ägna mig åt någon annan gång. En annan dag. Eller så får gärna någon annan göra det åt mig. Jag är fruktansvärt dålig på pussel.

 

 

 

Jag skrev om döden förut. Idag står den mig upp i halsen. Döden. En av våra anställda är döende. Under regnsäsongen när företag inte har kunder är campen i östra delarna av landet nedstängd men vaktas av fyra vakter. De har en satellittelefon och vi har regelbunden kontakt med dem. I fredags fick vi reda på att en av våra vakter, Harouna, var allvarligt sjukt. Campen ligger flera dagars körning från Bangui och 2,5 timmar med flyg. Eftersom att köra den döende var uteslutet fanns bara ett alternativ kvar; flyg. Jag lyckas hitta en pilot som är villig att flyga. Vår landningsbana har inte använts på 5 månader och är täckt med över en meters högt gräs. Hela lördagen försökte de fortfarande friska vakterna trycka ner så mycket gräs som möjligt på banan för att planet ska kunna landa.

Från början är det tänkt att jag ska flyga med, men vi kommer fram till att det är bättre att jag stannar i Bangui. Vi vet inte om en landning är möjligt och framförallt inte om planet sedan kommer att kunna lyfta från banan. Så lite vikt i planet som möjligt är nödvändigt. Jag stannar kvar på Banguis flygplats när det lilla planet lyfter i ett gryningsljus disig av regn och ser på när den gråa himlen glupskt sväljer flygplanskroppen.

 

Jag försöker hitta en läkare. Jag åker till största sjukhuset och kommer tillslut till det rum som är akuten. Där sitter en kvinna som sett sina bättre dagar och skakar på huvudet när jag frågar om det finns någon läkare på plats.

”Det är söndag” förklarar hon. Söndag! Givetvis.

”Vad händer med de som är döende en söndag då?” frågar jag.

”De har otur.” säger hon och rycker på axlarna.

På sjukhuset finns inte en läkare att få tag på men tillslut visar det sig att av mina anställda har en släkting som jobbar som tandläkare på ett annat sjukhus och känner några av läkarna som egentligen jobbar på detta sjukhuset. Vi beger oss iväg för att leta reda på denna tandläkare. Hittar henne tillslut i ett kvarter där hon sitter och flätar håret på sin dotter. Hon har telefonnummer till de läkare jag behöver få tag i. Vi ringer. Ingen svarar. För det är ju söndag; alla är på gudstjänst. Detta borde kanske kännas betryggande, men av någon anledning infinner sig inte den känslan...

 

Tillslut ringer en läkare upp mig. Jag åker hem till honom, till ett kvarter på andra sidan stan och förklarar situationen. En akut sjuk man anländer om ett par timmar med flyg till Bangui och behöver akut vård.

”Inga problem” säger han, och jag tror jag ska kasta mig om hans hals tills han direkt efteråt ler ett snett leende och säger att det kostar. Självklart. I det läget bryr jag mig inte ett skvatt. Det får kosta vad det kosta vill.

 

Piloten hör av sig från landningsbanan där han lyckats landa med nu inte lyckas lyfta. Gräset fastnar i planets hjulställ och i propellern. De försöker trycka ner gräset med den bil de har tillgång till. Bara det att det händer en olycka. En av männen kläms mellan bilen och planet (fråga inte hur!) och bröstkorgen krossas. Under tiden tickar klockan och Harounas tillstånd blir bara värre och värre.

 

Och lagen om livets djävlighet gör sig påmind. Alla vägar i staden är avstängda eftersom det pågår en ceremoni för att fira något viktigt på grund av någon lika viktig anledning. Poliser, militärer och avspärrningar precis överallt. Blinkande och tutande korteger med ministrars bilar passerar mig. Till på köpet är Tchads försvarsminister här på besök och ska hämtas upp på flygplatsen av ett privat jetplan. Flygplatsen är avstängd och jag kommer inte in. Fancy värre.

 

Efter timmars febrilt körande mellan sjukhus, läkares hem, flygplatsen och stressad telefonkontakt med piloten och campen landar tillslut planet på Banguis flygplats. Vi bär de två kropparna in i min bil och kör till sjukhuset. Väl där kommer vi in till läkaren (som använt de pengar han behövde för att ta sig till sjukhuset på alkohol) som är mer intresserad av sin radio och musiken som skrålar ut ur den än patienterna. Han konstaterar att de måste röntgas. Röntgen på detta sjukhus är sönder så jag måste köra dem till ett annat sjukhus. Den man som blivit klämd mellan planet och bilen har benpipor som sticker ut ur hans bröstkorg men är i bättre skick än Harouna. Alltså tar jag Harouna först. Röntgen tas i ett litet rum fullt med damm och spindelväv. Samma procedur görs om ännu en gång med nästa man. Medicin måste inhandlas, men jag måste åka till 4 olika apotek för att hitta de olika medicinerna.

 

Under tiden blir Harouna medvetslös. Jag kommer tillbaka till sjukhuset och visas till den sal där Harouna blivit inlagd. Det första som slår mig är lukten. Lukten av ruttnande kroppar, svett och blod. I rummet ligger sex andra människor. De ser ut som skelett klädda med hud. Jag mår illa. Jag vill gråta. Jag vill försvinna. Jag koncentrerar mig på att ta mig fram till Harouna. Hans medvetslösa kropp ligger på en söndertrasad madrass på en säng som ser ut att falla ihop vilken stund om helst. Ett dropp måste sättas men läkaren ser inte ut att fundera på att göra det. Han sitter och petar naglarna på en pall ute i korridoren. Jag ber honom sätta droppet. Han blickar ner på mig från de skyhöga hästar han uppenbarligen sitter på och säger med klar röst att det kan inte han göra. Han är läkare, läkare sätter inte dropp, det gör sjuksköterskor. Men ingen sjuksköterska finns. Jag inser att inget dropp kommer sättas så jag gör det enda logiska; jag sätter droppet. Situationen är fullkomligt surrealistisk. Jag står i ett rum fullt med döende människor, där det torkade blodet som breder ut sig på golvet ser ut som en förvriden världskarta, luften står stilla i värmen och lukten av död och hopplöshet är kväljande. Jag sätter ett dropp på Harouna och tittar på väggen mitt emot mig där ett blodigt avtryck av en hand torkat in. Skrämda familjemedlemmar till de andra döende människorna tittar på mig med stora ögon och jag skäms. Skäms för att jag är vit och för att jag har betalat mig till vård för en anställd som annars skulle ha dött. Skäms för att jag har makten och möjligheten att göra det. Men vad skulle jag annars göra?

 

Kvinnan i sängen bredvid dör. Kvider och slutar sedan andas. Hennes dotter som sitter bredvid bryter ut i en skärande klagosång. Dottern skriker och kastar sig över sin mors döda kropp. Snart fylls rummet med klagande, sjungande och gråtande släktingar och jag håller Harounas hand som är varm och där mina fingrar lämnar ett avtryck in hans svullna hud. Droppet droppar och tillslut kommer en annan av företagets anställda som tar över vakan över Harounas kropp.

Jag går ut i korridoren men puttas åt sidan av två män som bär en medvetslös kvinna med ett stort gapande sår på magen till akuten. Blodet droppar ner på golvet och en droppe landar på min fot och jag tittar på den när det sprider sig ut på min dammiga hud. Fläcken formas till något som ser ut som Italiens karta och jag blir tom inuti. Läkaren kommer skridande så som bara alkoholpåverkade människor kan skrida i en alldeles för stor kritstrecksrandig kostym och frågar om jag inte kan köra hem honom. Jag tror inte att jag hör rätt med vet att jag gjorde det och jag tittar in i hans vattniga ögon och blir rasande arg. Men lika fort som ilskan kom, lika fort försvinner den. Jag orkar inte. Det tjänar ingenting till. Jag säger att nej, jag kan inte köra hem honom. Går därifrån. Till labbet där jag måste betala för att proverna ska tas innan det är för sent. På de glasbrickorna med blodprover som ligger utbredda på ett gammalt vitt bord kalasar flugor på blodet och olika kemikalier i grumliga flaskor blandas med urdruckna ölflaskor och ett bananskal ligger och skräpar på golvet. Jag väljer att inte se och jag ber bara om någon som kan följa med mig och ta blodprov på Harouna. Efter en kvarts väntan där man letar efter ett par handskar men inte hittar några rena nöjer man sig tillslut med ett par handskar med blodfläckar på. I dörren vänder sig killen om och frågar om jag även betalar för en ny nål. Innan jag riktigt förstår vad han faktiskt frågar mig så säger jag att ja, självklart. Tillbaka i salen tar han blodprov på Harouna och passar samtidigt på att ta prov med samma nål på ett par andra patienter. De hade inte pengar att betala för en ren nål. Jag förblir känslolös för jag orkar inte känna. Inte nu.

 

Mannen med krossad bröstkorg ligger på en annan sal och på vägen måste jag gå genom ett annat rum. I rummet ligger en död kropp och innan jag hinner tänka mig för andas jag genom näsan och plötsligt vänder sig allt för mig. Jag tar mig ut ur rummet och ut genom korridoren och lutar mig mot en vägg och koncentrerar mig på att titta på en gammal reklamaffisch som hänger på den motsatta vägen. ”Vitaral - vitaminer för en starkare kropp”. Som om det var vitaminer de behövde här. Jag får tillbaka mitt grepp om världen och tar tag i mig själv. Jag går tillbaka genom rummet och in i salen och letar reda på patienten jag söker. Han är vid medvetande, har ont, men verkar relativt stabil. Benen som stack ut ur hans bröstkorg har lagts till rätta och han är får smärtstillande. Vi utbyter några ord, och sedan lämnar jag honom efter att jag försäkrat mig om att han blir väl omhändertagen. Så gått jag kan.

 

Tillbaka ute i korridoren har gången fyllts med sörjande, skrikande människor. Jag tar mig förbi dem och till parkeringen. Där står en folkhop runt en bil och och två sönderslagna kroppar bärs mot mig och sjukhusets entré. Innan jag hinner titta bort ser jag en skalle som är spräckt. Ännu en gång stänker blod på mig och jag rör mig snabbt mot bilen.

 

Åker hem genom staden. Orkar inte tänka och koncentrerar mig på att ta mig hem. Hemma blir jag sittandes och tittar på Kongos kullar som är så vackra att den tar andan ur mig och jag ringer för att höra om Harouna fortfarande lever. Det gör han. Imorgon bitti fortsätter undersökningarna. Inch' Allah. Jag är tom. Livet är så skört och jag är så liten. Det är så fruktansvärt orättvist men jag har aldrig bett om att få vara på denna sidan. Jag önskar jag var pilot, läkare och Gud. Inför döden är jag liten och maktlös. Hur överlever man detta livet utan att förlora vettet? Ska jag säga... jag som har pengar och kan muta mig till allt jag vill. Jag som har makt och kan spelreglerna och har blivit spelets mästrainna. Det är inte jag som ligger och dör i en sal full av ruttnande människor. Det är inte jag.

 

Döden kommer för nära. Orättvisan är för tydlig. Det står mig upp i halsen och jag håller inte. Inte för detta.

 

 

 

Afrika hälsar mig välkommen med en himmel som på några sekunder färgas svart. Regnet öser ner och jag blir dyblöt när jag springer från bilen till huset. Dropparna smattrar mot plåttaket så högt att jag inte ens kan höra mina egna tankar och den röda jorden luckras upp till simmig lera.

 

Jag är tillbaka. Och jag slutar aldrig förvånas över min anpassningsförmåga. När planet landar och jag ser den fallfärdiga flygplatsen med kulhål i väggarna är jag inställd. Inställd på Afrika. 24 timmar tidigare gick jag en promenad i höstfärgade Godegårdskogar i minusgrader. Nu sitter jag på min köksbänk och dricker kaffe och har på vägen hit hunnit hälsa på anställda, fixa på kontoret, betalat ut handkassor, packat upp, handlat grönsaker av försäljerskan som sitter mitt emot libanesaffären med blå dörrar, hälsat på min närmsta vän, konstaterat att luftkonditioneringen i min bil behövs fyllas på med gas, klappat på vitkatten, räknat spindlarna som hänger från mitt badrumstak (27 stycken) och återfunnit det lager av rött damm som finns precis överallt.

 

Jag kommer tillbaka och det känns som att jag aldrig varit borta. Bangui är Bangui. Men staden är annorlunda. Nerverna ligger på utsidan och det är spänt. Alla jag möter talar ”om att nu händer det snart”. Det politiska läget i landet försämras och nya rebellgrupper blandas med gamla i en osalig blandning där ingen vet riktigt vem som är vem och vem som vill vad. LRA's räder i östra RCA blir alltmer brutala, två humanitära arbetare dödades igår i staden Obo, en grupp soldater från Rwanda har tagit sig in i landet, det ryktas om att en av DRC's ökända miliser också är aktiva på denna sida om Oubanguifloden. En grupp med rebeller från Tchad som tidigare slutit fred med regeringen har sagt upp freden och man talar nu om flera attacker och många människor dödade i norra delarna av landet. I nordost breder Darfurkrisen ut sig även i RCA och flyktingar blandas med olika motståndsgrupper. Den ökade militära närvaron i huvudstaden är påtaglig, på Banguis gator möter jag militärens lastbilar fulla till bristningsgränsen av soldater som sjunger patriotiska kampsånger. Jag gör det vem som helst skulle gjort i detta paradis sönderslaget av våld; jag bunkrar. Dunkar med bränsle, dricksvatten, kartonger med konserver, fotogenlampor, tändstickor och stearinljus. Mediciner, bandage och rengöring. Jag gör det utan att reflektera. Kopior på pass och försäkringspapper. Ett nödkitt i varje bil, på kontoret. Överväger en plan B, C och D. Situationen är surrealistisk och ändå så väldigt verklig. Detta är inte första gången det händer. Mest troligt inte heller den sista.

 

Mitt i planerandet av nödlösningarna för ”när det smäller” pågår min vardag. Grand Café ståtar med dammiga väggar och kitschig inredning i korsningen vid Avenu Boganda. Vägarna är sämre än de varit på länge efter regnsäsongens vilda framfart. Gatorna är fyllda med feta UN-bilar, kycklinggula taxibilar, vackert folk och gatubarn och tiggare. Människor på väg till arbeten, marknader och människor som inte är på väg just någonstans. Getter korsar vägen och en grisfamilj har förvillat sig ut i rondellen. Poliserna vinkar glatt från vägkanten. Från stånden vid Marché Centrale spelas musik i rostiga högtalare och när jag går förbi den franska ambassaden luktar det av rökt fisk och övermogna frukter. Jag simmar säsongens första kilometer i den ljusblåa poolen och blickar ut över floden som svämmar över. Tittar på kanoterna och lyssnar på männen som sjungandes kastar ut sina fiskenät. Solen värmer och jag blir trött i armarna. Jag planerar för en lastbil som strax ska anlända till Bangui och sedan skickas österut med material för att börja årets säsong. 32 tomma tunnor ska köpas för att bygga färjor över ett par floder och tyger till campen ska inhandlas. Jag äter lunch längs floden. Kladdar ner mina fingrar med maniok och bladsås. Det smakar himmelskt. Jag åker hem i min bil och funderar på om man kanske skulle bygga en vattencistern för att slippa vara utan rinnande vatten i längre tider. Påminner mig själv om att jag måste boka möte med en minister och att Air Frances kontor borde få besök av mig.

 

Så är det. Jag är tillbaka. Tillbaka till en vardag som utspelar sig mitt mellan Darfur i Sudan och Kivu i Kongo, två av världens största humanitära katastrofer. En vardag som väldigt starkt färgas och påverkas av de två kriserna och en vardag som på en liten sekund kan skifta från paradis till helvete. En humanitär katastrof i förklädnad. Ett inbördes krig som inte riktigt brutit ut men som knackar på dörren. Tillbaka, och ironiskt nog är jag glad över att vara här. Glad över att få återgå till min vardag längs floden, mitt jobb och en stad full med tutande, gula taxibilar. Även om jag helst skulle slippa fundera på B-planer (och C och D för den delen också) så har det blivit en del av vardagen. Av livet som jag lever. Man håller sig flytande. Kanske är det just därför livet blir så vackert; man lever så nära gränsen till helvetet att allt får en annan färg, en annan fägring och blir just så mycket mer levande. När man lever nära döden känner man sig så mycket mer levande.

 

 

 

 

 

Nu är det gjort. Nu är det dags. Klart. Slut.

 

Sommaren. Kom. Var fantastisk. Försvann. Nu. Är det dags igen. De senaste dagarna har varit ett enda långt farväl och jag har vältrat mig i egoistisk sorg över att behöva säga hejdå. Det gör så ont. Att göra alla 'desistagångerna'. Det gör så ont att krama en nära vän för sista gången, vinka genom immiga bilfönster och försvinna. Det gör så ont att försöka suga ut de sista intensiva ögonblicken av ett möte, komma ihåg ett ansikte, en känsla, en mening.

Jag, som hatar att packa väskor, som hatar att säga hejdå, har väl valt fel liv. Egentligen. Men det är väl så med ironin. Det ena kanske förutsätter det andra. Jag hatar att öppna resväskorna och packa. Tänka. Att medvetet finnas mellan två världar. Mitt emellan. Mitt i avskedet och mitt i reslusten och längtan tillbaka.

 

Jag springer en sista tur i skogen. Springer genom ett hav av gula löv som krossas och virvlar runt mina fötter och jag tittar på rådjur som börjar få vinterpäls. Jag känner den kalla luften och världen under hösthimlen är så ändlöst vacker. Jag springer en sista gång. Ensam. Anonym. Utan gatubarn i hälarna, utan män som tittar och pekar. Jag gör situps hemma i det gula huset och rabblar tyst för mig själv allt som jag inte får glömma att packa ner, lämna, skriva upp. Jag tar en dusch som är längre än lovligt och jag inser att det är den sista riktiga duschen. Tills nästa sommar. Sista gången jag inte behöver koka vatten för att tvätta håret i en balja utanför huset, sista gången jag kan tvåla, skölja, tvåla, skölja, tvåla, skölja, tvåla, skölja precis hur mycket jag vill bara för att det är så fantastisk skönt att duscha. Jag plockar bland mina kläder och tänker på att det är sista gången på 10 månader mina kläder inte luktar en svag doft av mögel, och mina vita kläder inte är svagt rödfärgade av damm. Jag dricker ett glas kall mjölk och inser att nästa gång jag har med mjölk att göra är det i pulverform och smakar så som jag trodde att mjölk skulle smaka innan jag flyttade till Sverige.

 

Detta är tiden. För de sista gångerna. Det är lätt att tappa bort sig i melankoli. Men nu har längtan och den kliande känslan tagit över. Längtan hem. Mitt andra hem. Jag längtar efter att höra regndroppar mot plåttak på nätterna och åskan bullra in över kullarna så att husets fönster skakar. Jag längtar efter gatubarnen som nästan alltid får mig att le på morgnarna när de kommer förbi och hälsar. Jag längtar efter den tjocka afrikanska natten som är så svart att den går att skära med kniv. Jag längtar efter de fallfärdiga myndigheterna med tjänstemän som åtminstone aldrig slutar att förvåna mig. Jag längtar efter tidiga morgnar på flygplatsen när Air Frances plan dånar in och jag dricker kaffe med tulltjänstemännen. Efter libanes-affären där ägaren med den stora magen alltid bjuder mig på en cola och ett stort leende med tänder färgade gula av tobak. Längtar efter floden och kanoterna som skär vattenytan. Längtar efter luncher på Banguis bakgator när solen bränner och ölen är varm. Längtar efter helgerna som passerar i sakta mak och vännerna som alltid sluter upp. Längtar efter kaffe på min köksbänk när klockan är fem på morgonen och diset ligger som ett lock över staden och daggen droppar från löven i min trädgård. Jag längtar. Så att jag går åt.

 

Det är det som är så vackert i kråksången. Vackert i alla farväl och alla de sista gångerna. Att det finns mer än detta och att något väntar på mig. Att jag får lämna, för att komma tillbaka. Att jag får välja och vraka mellan olika världar och verkligheter. Vackert. Så galet vackert. Men det gör ont. Väldigt ont. Men det kan ju bara betyda en sak? Att man älskar. Och delar. Och är älskad. Dubbelt upp.

 

Snart. Är jag framme. Hemma. Igen.

 

 

Jag gungar och tittar på vattnet som slår mot stranden. Jag är på barnens ö i ett Askersund som tagit avsked av sommaren sedan länge och jag vet inte riktigt vad jag gör här. Hur jag kom hit. En plötsligt lust att inte åka hem och ett plötsligt behov av att vara någon annan stans. Att leta efter något annat. Någon annan. Det är oförskämt vackert. Solen lyser, himlen är klarblå och speglar sig i vattnet där det går vita gäss. Björkarnas löv regnar ner som guld och det blåser kallt. En man promenerar förbi med sin hund och lekparken står öde i kylan. De tomma gungorna gnisslar och ett litet träslott på en kulle ekar tomt.

 

En känsla jagar mig och jag måste vidare. Osammanhängande ord trycks iväg på mobilen och tillbaka kommer kärlek. Rakt genom cyberrymden kommer balsam för själen och jag åker till Linköping. Till en vän som pusslar ihop det jag inte ens visste var opusslat. Som sätter ord på det jag känner. I det lilla köket som luktar kärlek brister allt och jag lutar mig mot en dörrkarm och gråter. Inte för att jag är så olycklig utan för att alla känslor helt enkelt inte kan rymmas i mig och mina ord inte räcker till. En kvällspromenad, ett glas vin och en pedikyr senare är livet tillbaka på plats och ordningen är återställd. Någorlunda. Jag sover över och betraktar morgonljuset sippra in genom trassliga persienner. Morgonljuset som färgar rummet disigt blågrått och får krukväxterna att se ut som rymdväxter. Min vän andas tungt och jag tittar på de slutna ögonen och tänker att det är vackert. Vackert att vi följts åt sedan vi var så små att vi inte kan minnas och att det är vackert att vara beroende av varandra. Beroende av vänskap som väntar runt hörnet för att lappa ihop och torka tårar och som vågar utmana mig. Som tar mig ut ur min lilla låda och som vågar ifrågasätta. En vänskap som utvecklar mig och som ibland pekar där det gör som ondast.

 

En väckarklocka ringer och en lång frukost senare är det dags för mig att åka. Kramar med löften om att snart ses igen och jag åker därifrån. Vimmlar runt i Linköping på väg hem och åker genom ett Östergötland och omfamnats av hösten.