Onsdag, kaffe, och hatkarlek...
Det regnade imorse. Det krop i mina ben. Huvudet dunkade sa dar som det gor nar man inte sovit gott. En natt utan somn, kanns det som. Aven om jag uppenbarligen har sovit. Vaknar utmattad och stressad. Trots att jag inte har nagot att stressa over. Trots att jag inte ar utmattad. Mitt undermedvetna spelar mig ett spratt.
Herr Banguis och min relation krisar. Jag velar som aldrig forr. Hatkarlek, i alla storsta grad. Jag blir sa irriterad pa honom nar han prompt ska springa runt mina fotter och kraffsa pa mina tar med sina klor. Som om mina fotter inte utsatts for nog med problem. Jag blir sa trott nar han backar upp mot dorren gor en stor hog med otrevligheter samtidigt som han tittar pa mig med sina ekorrsogon som om att det vore alldeles normalt att han hade for sig otrevligheter i mitt vardagsrum. Samtidigt ar han ju sa gullig. Nar han burrar in sig i armvecket och somnar. Nar han piper fornojt nar han far kott att ata. Riktigt bedarande. Hur nu en rattliknande varelse som bajsar som en elefant kan vara bedarande. Men sadant ar fallet. Hatkarlek. Han stressar mig, Mister Bangui. Och imorse nar jag satt pa koksbanken och betraktade denna onsdagsmorgons grahet genom koksfonstret, insag jag varfor. For att han ar beroende av mig. Jag gillar det inte. Att nagon att beroenda av mig. Att jag masta komma hem, torka otrevligheter, ge mat och karlek, for annars klarar han sig inte. Jag kanner min instangd i denna lilla varelses beroende av mig. Men vi ska inte overdriva analyseringen av mitt nagot forvridna inre. Inte lagga for stor vikt vid mina egna utlaggningar om mig sjalv. De tenderar att vara en aning egoistiska och egenkara....
Onsdagen ar gra och mitt internet har lagt av. Annu en gang ar jag lagd i handerna pa Banguis nagot tvivelaktiga internetcafeer. Det droppar fortfarande fran det stora bla och det ar lera overallt.Jag har traningsvark i skinkorna efter en hurtig promenad med en libanesisk armenier (klura ut den ni!) i gar eftermiddag. Svetten lackade och jag forbannade alla chokladbitar och graddsaser jag satt i mig. Alla universums stekande solar och den himmla uppforsbacken. Kunde inte Gud gjort Bangui platt? Bara for mig?
Nu ska jag rycka upp mig, ta min lilla guldparla till bil och brumma ivag i leran for att ta en kopp kaffe. Jag tycker att jag fortjanar det. Alla fortjanar att ta en kopp kaffe. En kvarts paus i sallskap med detta beska, svarta, gift. Sarskillt en onsdagmorgon som denna. Nar man ar lika langt bort fran helgen som de tva dagar man redan averkat i veckan.
Skal!
Herr Banguis och min relation krisar. Jag velar som aldrig forr. Hatkarlek, i alla storsta grad. Jag blir sa irriterad pa honom nar han prompt ska springa runt mina fotter och kraffsa pa mina tar med sina klor. Som om mina fotter inte utsatts for nog med problem. Jag blir sa trott nar han backar upp mot dorren gor en stor hog med otrevligheter samtidigt som han tittar pa mig med sina ekorrsogon som om att det vore alldeles normalt att han hade for sig otrevligheter i mitt vardagsrum. Samtidigt ar han ju sa gullig. Nar han burrar in sig i armvecket och somnar. Nar han piper fornojt nar han far kott att ata. Riktigt bedarande. Hur nu en rattliknande varelse som bajsar som en elefant kan vara bedarande. Men sadant ar fallet. Hatkarlek. Han stressar mig, Mister Bangui. Och imorse nar jag satt pa koksbanken och betraktade denna onsdagsmorgons grahet genom koksfonstret, insag jag varfor. For att han ar beroende av mig. Jag gillar det inte. Att nagon att beroenda av mig. Att jag masta komma hem, torka otrevligheter, ge mat och karlek, for annars klarar han sig inte. Jag kanner min instangd i denna lilla varelses beroende av mig. Men vi ska inte overdriva analyseringen av mitt nagot forvridna inre. Inte lagga for stor vikt vid mina egna utlaggningar om mig sjalv. De tenderar att vara en aning egoistiska och egenkara....
Onsdagen ar gra och mitt internet har lagt av. Annu en gang ar jag lagd i handerna pa Banguis nagot tvivelaktiga internetcafeer. Det droppar fortfarande fran det stora bla och det ar lera overallt.Jag har traningsvark i skinkorna efter en hurtig promenad med en libanesisk armenier (klura ut den ni!) i gar eftermiddag. Svetten lackade och jag forbannade alla chokladbitar och graddsaser jag satt i mig. Alla universums stekande solar och den himmla uppforsbacken. Kunde inte Gud gjort Bangui platt? Bara for mig?
Nu ska jag rycka upp mig, ta min lilla guldparla till bil och brumma ivag i leran for att ta en kopp kaffe. Jag tycker att jag fortjanar det. Alla fortjanar att ta en kopp kaffe. En kvarts paus i sallskap med detta beska, svarta, gift. Sarskillt en onsdagmorgon som denna. Nar man ar lika langt bort fran helgen som de tva dagar man redan averkat i veckan.
Skal!
Sondagskvall med Monsieur Bangui...
En sondagskvall som manga andra sondagskvallar. Allt ar redo for veckan. Huset stadat, toaletterna rena, speglarna torkade, kladerna nytvattade och strykta, kylskapet fullmatat och kaffeapparaten laddad for den oundvikliga mandagsmorgonen som narmar sig snabbt. Alltfor snabbt.
Tiden gar fort. Dagarna forsvinner framfor mina ogon trots att de borjar kannas monotona och vardagskanslan borjar gnaga pa mig. Jag langtar efter nytt. Jag planerar resa till havet och stranden i borjan pa maj. Tills dess ar det mycket papper som ska sattas in i parmar, pengar som ska betalas, kunder som ska tas hand om och ett vardagsliv som ska underhallas.
Jag har fatt tillokning i min lilla familj. En liten krabat som piper och ilar efter mig overallt. En mongouste. Dopt till Bangui.For er som inte kan er Afrikanska fauna sa har jag fatt en kusin till Timon i filmen "Lejonkungen" i huset. En liten rackare som ser mest ut som en gullig ratta just nu. Han ar riktigt gullig, men han har en otrevlig ovana att kissa precis overallt. Som resultat av detta har jag moppat golvet tre ganger. Som tur ar luktar det inte nagonting. Inte an.
Imorgon maste jag se till att bygga en liten hage ute i tradgarden at rackarn. Jag, som verkligen inte gillar att moppa golv, kan inte tillbringa mina dagar med att moppa mongoustkiss. Den vita katten som stryker runt kuntarna slickar sig om munnen och forbereder sig for ett skravmal pa lilla Herr Bangui. Forhoppningsvis ar jag intelligentare an katten.
Nu ska jag ata. Magen kurrar. Och ar det nagot jag lart mig lyda sa ar det ljudet av min mage. En gava jag arvt av min kare far.
Tiden gar fort. Dagarna forsvinner framfor mina ogon trots att de borjar kannas monotona och vardagskanslan borjar gnaga pa mig. Jag langtar efter nytt. Jag planerar resa till havet och stranden i borjan pa maj. Tills dess ar det mycket papper som ska sattas in i parmar, pengar som ska betalas, kunder som ska tas hand om och ett vardagsliv som ska underhallas.
Jag har fatt tillokning i min lilla familj. En liten krabat som piper och ilar efter mig overallt. En mongouste. Dopt till Bangui.For er som inte kan er Afrikanska fauna sa har jag fatt en kusin till Timon i filmen "Lejonkungen" i huset. En liten rackare som ser mest ut som en gullig ratta just nu. Han ar riktigt gullig, men han har en otrevlig ovana att kissa precis overallt. Som resultat av detta har jag moppat golvet tre ganger. Som tur ar luktar det inte nagonting. Inte an.
Imorgon maste jag se till att bygga en liten hage ute i tradgarden at rackarn. Jag, som verkligen inte gillar att moppa golv, kan inte tillbringa mina dagar med att moppa mongoustkiss. Den vita katten som stryker runt kuntarna slickar sig om munnen och forbereder sig for ett skravmal pa lilla Herr Bangui. Forhoppningsvis ar jag intelligentare an katten.
Nu ska jag ata. Magen kurrar. Och ar det nagot jag lart mig lyda sa ar det ljudet av min mage. En gava jag arvt av min kare far.
Andas in, andas ut...
Jag andas ut. Efter ett par kaotiska Bangui-dagar. Allt blev så där fel som det bara kan bli när man lever i ett land som detta. Där inga tider respekteras, inga löften går att lita och och där inget företag är profesionellt.
Mina kunder skulle komma torsdag morgon med veckans Air France. De skulle åka direkt till campen i ett litet privatplan som på vägen tillbaka skulle ta med sig de kunder som var i campen för att åka tillbaka till Europa med Air France på torsdag kväll. Klockan 17 på onsdag kväll, när allt är planerat, packat, fixat och klart, ringer piloten och säger att det inte finns något privatplan.
Ett par minuter av total desperation. Sedan måste man hitta lösningar.
Lösningen blev att hyra ett annat plan på fredag morgon. Bara det att detta betydde att de kunder som var i campen och skulle åka tillbaka skulle missa Air France. I ett land som detta går bara Air France en gång i veckan. Körde runt som ett skollat troll på stadens gator och flörtade till mig nya flygbiljetter, nytt privatplan, hotellrum osv.
De två kunderna som skulle åka tillbaka fick stanna i Bangui i drygt två dagar. Givetvis sket sig allt. Givetvis gick strömmen, generatorn vägrade starta, min bil la av och det var helvetiskt varmt under harmattans lock över staden. Givetvis bröt bråk ut mellan militären och folket i stadens yttre kvarter. Givetvis hamnade jag mitt emellan, mitt i en arg folkgrupp som slog med macheter på bilen och skrek åt mig med militärernas skott vinande runt huvudet. Kaos.
Allt löste sig. Tillslut. Ett regn kom och svalkade ner den upphettade luften och generatorn smattarde igång efter en arg, uppgiven sprak från mig. Bråken mellan militären och folket stannade utanför stadskärnan så att jag kunde röra mig fritt i innerstaden tillsammans med kunderna.
Nu andas jag. In och ut. Kunderna åkte natten mot måndag med ett arabiskt flygbolag. Jag har inte hört ngt så jag antar att de kommit fram som de skulle. Jag städar upp efter de kaotiska dagarna, fixar fakturor, bokföring, städar kundernas lägenhet och tvättar deras sängkläder, lagar bilen och ringer till elektriker. Förbereder för nästa kunder. Förebereder för de kommande kaotiska dagarna.
Mina kunder skulle komma torsdag morgon med veckans Air France. De skulle åka direkt till campen i ett litet privatplan som på vägen tillbaka skulle ta med sig de kunder som var i campen för att åka tillbaka till Europa med Air France på torsdag kväll. Klockan 17 på onsdag kväll, när allt är planerat, packat, fixat och klart, ringer piloten och säger att det inte finns något privatplan.
Ett par minuter av total desperation. Sedan måste man hitta lösningar.
Lösningen blev att hyra ett annat plan på fredag morgon. Bara det att detta betydde att de kunder som var i campen och skulle åka tillbaka skulle missa Air France. I ett land som detta går bara Air France en gång i veckan. Körde runt som ett skollat troll på stadens gator och flörtade till mig nya flygbiljetter, nytt privatplan, hotellrum osv.
De två kunderna som skulle åka tillbaka fick stanna i Bangui i drygt två dagar. Givetvis sket sig allt. Givetvis gick strömmen, generatorn vägrade starta, min bil la av och det var helvetiskt varmt under harmattans lock över staden. Givetvis bröt bråk ut mellan militären och folket i stadens yttre kvarter. Givetvis hamnade jag mitt emellan, mitt i en arg folkgrupp som slog med macheter på bilen och skrek åt mig med militärernas skott vinande runt huvudet. Kaos.
Allt löste sig. Tillslut. Ett regn kom och svalkade ner den upphettade luften och generatorn smattarde igång efter en arg, uppgiven sprak från mig. Bråken mellan militären och folket stannade utanför stadskärnan så att jag kunde röra mig fritt i innerstaden tillsammans med kunderna.
Nu andas jag. In och ut. Kunderna åkte natten mot måndag med ett arabiskt flygbolag. Jag har inte hört ngt så jag antar att de kommit fram som de skulle. Jag städar upp efter de kaotiska dagarna, fixar fakturor, bokföring, städar kundernas lägenhet och tvättar deras sängkläder, lagar bilen och ringer till elektriker. Förbereder för nästa kunder. Förebereder för de kommande kaotiska dagarna.
