Inblick. Utblick. Ögonblick.

Det händer flera gånger i veckan.
Jag vet att jag tjatar. Om hur vackert det är.
Om ståpäls och glimrande morgonljus.

 

Men jag kan inte få nog. Nog av denna skönhet.
Av detta liv som lever med mig. Kryper in under skinnet på mig och gör mig mållös.

 

På jobbet, mitt i veckan. När Etienne och Benjamin, byggaren och målaren, skrattar utanför mitt kontorsfönster och livet ger mig en rak höger och jag inser att JAG är HÄR.
Jag bygger min alldeles egen dröm.

 

I fredagskväll, när syrsornas spelande dränktes av afrikansk musik på alldeles för hög volym i dåliga högtalare i mörkret vid Bangui Plage. De små stearinljusen på borden som blåstes ut av flodbrisen. Den vackra människan vid min sida och de känslor vi sätter ord på i det varma, myggtäta, mörkret.
Servitrisen som sov vid bordet bredvid och maten som var kall när den äntligen kom fram.
Då nyper jag mig i armen och tittar ut på ljusen på Kongos strand som spelar över flodens vatten och tänker att jag måste vara den lyckligaste.

 

Imorse sprang jag för första gången på flera veckor efter en lunginflammation.
Och jag vet att jag skriver det om och om igen, tjatar om den röda jorden, den blåa himlen, den forsande floden. Kvinnorna längs vägen. Ljuset genom molnen.

Men.
Jag kan inte förstå.
Den fantastiska gåva som getts mig.
Detta liv.
Och när jag sprang genom bambutunneln och såg gryningsljuset smeka floden och kullarna imorse tänkte jag bara en tanke.

 

Tack.

När jag vaknar ihopkrupen på soffan av att höften gör ont gör skymningen luften till guld utanför fönstret. Söndag eftermiddag, och jag har nu intagit denna min plats på jorden; på min veranda, i mitt rottingfåtölj, med utsikt över solen som har trädgården i sitt våld och floden som tryggt flyter på samma ställe som vanligt. Kongos kullar på andra vattnet.

Vattenledningarna gurglar tomma sedan ett par dagar tillbaka, och i bakgrunden hör man ljudet av generatorn som ersätter statens el vid de allt vanligare, allt längre strömavbrotten.
Huden är kladdig av myggmedel och under naglarna har det samlats ett lager av avskrapad hud och damm från de kliande myggbetten.

 

De stora vitsvarta kråkorna flyger fram och tillbaka mellan träden och gör störtdykningar efter vitkatten som förgäves försöker gömma sin vita päls i det klargröna gräset.

 

Jag jobbade imorse men när jag kom hem vid tretiden bestämde jag mig för en söndagseftermiddag utan jobb. Jag låste kontoret fullt av bokföring och papper som ska skrivas och läste istället en bok i min soffa. Jobba kan jag göra imorgon, tänkte jag, och somnade.

 

Jag är numera officiellt ägare av Karakandji. Mitt alldeles egna företag. Min alldeles egna dröm som tillslut, nästan lite av sig själv, blev en verklighet. Dagarna är långa. Det är utmanande och inspirerande och och… och väldigt skrämmande att stå där, men registreringen i handen och se allt ta form. Nu är jag där.
Och jag minns mina barndomsdrömmar i Berberati och tänker att livet är konstigt. Att en tioårings drömmar kan vara så mycket större än man kan tro. Nu står jag där, dryga 10 år senare – och drömmen är en verklighet och med berget som ska bestigas mitt framför mina fötter.

 

Jag tänker mycket på mina föräldrar.
På det där kortet jag ser framför mig, som finns i något dammigt fotoalbum någonstans i Sverige. De är i 30-års åldern. Mamma är mager, har långt mörkt hår som hänger nerför axlarna, stora bruna glasögonbågar och på sig har hon en pagne med matchande blus i svart med ett mönster av röda blommor. Pappa är smal, har lika stora glasögon, lite mer hår än nu och ett välklippt skägg. Han har på sig ett avklippta shorts som fransar sig och en skjorta med avklippta ärmar.
Någonstans i bakgrunden finns en palm.
Ljuset är rätt dåligt och om jag inte minns fel så ser man en bit av en hund som springer genom bilden.

Så tänker jag på dem.
När de var i startgroparna. När de började bygga sitt liv i Afrika.
Och nu, när jag ser berget framför mina fötter, tänker jag på deras berg och deras klättring.

Och i morse, när Theo och Axel sprang nakna i min trädgård, undrade jag vilka drömmar som kommer drömmas och förverkligas av dem.

 

Elen kommer tillbaka och generatorn stängs av. Ljudet av en fotbollsmatch på stranden färdas med vinden och solen har nu helt sjunkit ner bakom horisonten. Några tappra myggor trotsar myggmedlet och lämnar efter sig kliande röda märken när de långsamt svävar iväg, tunga av blod.
Och jag, jag lyssnar på måndagen som kallar och går in för att förbereda veckan.

 

 

Klockan 11.30.
Jag är sen.
När jag väl är på marknaden står solen nästan i zenit.
Ljuset sticker i ögonen. Jag kisar och tittar ner i marken, navigerar i myllret och försöker att inte bli påkörd.

En infernalisk konsert av säljares rop, barn som skriker, bilar som tutar.
En kokande smältdegel. Tusen intryck för alla sinnen att ta in samtidigt.
En kärra, överlastad med en styckad ko, dras av två barfota pojkar. Det stänker två droppar med blod på min fot och de glittrar i solen tills de på någon sekund blivit torra, spruckna, bruna fläckar.

Frukt.
Rutten lök.
Avgaser.
Svett.
Rostade jordnötter.
Motorolja.
Blod.
Tung parfym.
Tvål.

Lukterna slåss och invaderar varenda litet utrymme till luft som finns.

 

Tillslut framme.
”Boston” skrivet i vitt på en röd skylt.
Banguis tygaffär.
Jag går in i affärens lugn mitt i marknaden och låter mig slukas av rader och åter rader av rullar med tyg. Flera olika små rum i en helt ologisk planlösning är fulla till bredden av tyg var existens jag aldrig vågat drömmar om.
Ett rum fyllt med syntetisk siden. Från golv till tak, ligger rullarna staplade. De blänker i mörkret. Framför rullarna står tre muslimska kvinnor som väljer tyger till klänningar. Deras hennafärgade händer drar över tygen och de pratar med ljusa röster.
Längre bort står deras chaufför, vakt, ledsagare? Med mörk uppsyn tittar han på dem från ett hörn av affären.

 

Eftersom det bara finns en liten glödlampa i ett av rummen får man en ficklampa i handen när man kommer in för att titta på tygerna. Ljudet från marknaden är dämpade, luften är sval men tung av tygernas lukt. Det känns som i en annan värld. Ficklampans lilla ljusstråle letar sig över tygerna och säljarens hasande steg som följer mig i mörkret.

 

I ett rum är två meter långa rullar med plysch uppradade, lutade mot väggen. Som en gayparads-armé klara för en färgglad marchs. Plysch, i färger som jag lovar aldrig har funnits eller satts tillsammans innan. Jag känner med fingrarna på en mjuk leopardmönstrad version i fuschia och limegrön.
Säljaren, som känner mig väl, frågar om jag kanske ska klä en soffa i det tyget?
Varför inte? svarar jag.

 

Jag vet precis vad jag ska ha.
Men går ändå genom de trånga rummen med min ficklampa, låter händerna dra över rosa spetsar, guldfransar, pråligt broderade border och genomskinligtstunn tyll som slinker mellan fingrarna och lämnar en sval känsla efter sig på huden.

Jag stannar upp en stund framför en rad med hemska, mörkt murriga tyger, bara för att i smyg titta på två män som väljer kostymtyger. Finklädda och med blänkande skor i fuskskinn väljer de mellan en ljusgrå och en mörkgrå rulle med tyg.
Den ene lägger märket till mig, och ovetandes om att jag förstår sango, frågar han sin vän om de inte ska fråga mig vad jag tycker om färgerna. Vännen, iförd en tajt rosa t-shirt med ABIBAS tryckt mitt på bröstet, fnyser högt och säger ”vad vet en vit tjej om färger!”.
Jag ler mot de mina tyger och tänker att ja, vad vet väl jag om färger?

 

Jag väljer mina tyger.
Säljaren bär ut dem i det yttersta rummet, som har en stor dörr öppen mot den pulserande gatan, och börjar mäta och klippa efter mina mått. Han står i ljuset från dörren öppning och varje gång han rullar ut ett tyg för att mäta exploderar ett litet moln av dammkvalster till glittriga partiklar i solens dämpade ljus.

 

Jag tittar på, sätter mig på en liten pall och lutar ryggen mot väggen av tyger, blir bjuden på chai i ett litet glas som bränner mina fingrar av affärens ägare. Han, ägaren, en reslig man iförd en oklanderligt vit djellabha försvinner ut och kommer tillbaka in med två friterade kakor gjorda av bönmjöl i sin hand. Han räcker mig den ena och den lämnar ett flottigt avtryck i hans handflata när jag tackar och tar emot.

 

Utanför den öppna dörren har det samlats ett gäng med försäljare. Unga män med olika varor i kartonger de bär på huvudet, skottkärror de kör framför sig, eller ett träbrickor de spänner fast med remmar som de hänger om sin hals. Stora, hemmagjorda, vita tvålar runda som jordglober är staplade i en skottkärra. En kille bär på ett litet apotek i en kartong. En annan säljer buljongtärningar från en träbricka och ännu en annan säljer lök ur en stor korg.
De står där i en klunga utanför dörren och tittar på mig.
Jag har vant mig. Vant mig vid människor som helt sonika avbryter vad de höll på med bara för att stanna upp och titta på mig. Stirra. Så länge de nu behagar, tills de tröttnar och sedan tar vid där de lämnade vaddenuvardehöllpåmed.

 

”Hon måste vara från Kanada” säger en tvålförsäljaren ”hon har precis likadana vader som en annan tjej jag sett, och hon var från Kanada.”
”Jag tror att hon är amerikan!” påstår apotekaren självsäkert.
”Har ni sett att hon har en kedja runt foten?”, fortsätter han, ”betyder det att hon är gift eller att hon är singel?” ”Hon har lår som en riktig kvinna!” utbrister buljong-killen.
”Mm, men jag tror inte att hon har fött barn än” håller lök-försäljaren med.

Och så fortsätter det. I en stund. De diskuterar min kropp, vad jag kan tänkas göra, och hur konstiga vita kvinnor är. Jag låtsas som ingenting, och säljaren och klipper och mäter med utstuderad långsamhet, skrattar inombords med ögon som glittrar. Jag undrar hur lång tid det kommer ta innan han berättar för killarna att jag faktiskt förstår vart enda ett av deras ord.

 

Killarna försöker nu bestämma vem av dem som ska få gifta sig med mig.
Lök-försäljaren säger att han är beredd att lämna allt, sina korgar och lökar, och försvinna med mig på stört. Apotekaren skrattar med vita tänder och säger ”Men du, du har ju ingenting! Varför skulle hon vilja ha dig?! Jag har ju åtminstone mediciner som kan göra henne frisk när hon har fått kolera!”
Lök-försäljaren funderar en liten stund. ”Vänta bara tills hon får se min mobiltelefon som kan ta två sim samtidigt – då kommer hon lämna allt hon har för att gifta sig med mig!”

 

Tygförsäljaren viker sig dubbel i ett gapskratt med tårar som rinner längs runda kinder och ropar till killarna att den vita kvinnan är lika mycket afrikan som dem och förstår vartenda ord av vad de säger.
Efter att jag bevisat att jag faktiskt pratar sango lika bra som de, betalar jag mina tyger och går ut i solen mot bilen som är parkerad längre bort.

 

I ryggen hör jag lök-killen fråga med klentrogen röst ”Men vill du inte se min telefon?”

 

 

När jag ger mig iväg på morgonen brukar solen precis gå upp.
Himlen är fortfarande mörkgrå och färgas sakta rosablå vid horisonten. Människorna längs vägen är gråblå silhuetter. Mangoträden inbäddade i dimma, den röda vägen blöt av dagg.
Men i måndags var det nattsvart och människorna som gick längs vägen in mot staden, jobben och marknaderna syntes bara i bilens strålkastare.

När jag vaknade blåste en vind in och lyfte gardinerna. I träden utanför rasslade löven och palmernas grenar susade. Vitkatten syntes inte till, säkerthetsbelysningen var fortfarande tänd och det vita ljuset såg naket kallt ut i den svarta gryningen. Det luktade regn.

 

Precis som hösten tänkte jag.
Plötsligt vaknar man en morgon och inser att det är mörkt.
Förutom att här lyser hösten med sin frånvaro.

 

Senare i bilen, i kröken vid floden, lyste solen ilsket orange bakom de svarta, tunga åskmolnen som svalt gryningen. Flodens vatten såg ut som tjära där det blänkte nedanför mig, och Kongos kullar på andra sidan försvann i mörkret. Inte en enda liten kanot skar vattenytan.

Fulländat vackert.
Naturens nyckfullhet.
Vardagen som förändras i ett trollslag.

 

Och på väg mot kontoret tänkte jag på något som en främling sa till mig i sommar, på ett tåg mellan Stockholm och Örebro,  genom ett sommarvackert Sverige.

 

”Même si la nuit est longue, le jour finira par ce lever.”
Även om natten är lång, kommer dagen tillslut gry.