Inblick. Utblick. Ögonblick.

Lördagsmorgon klockan 5:45. Solen går upp bakom dimman och jag tar bilen till kontoret.
Jag la mig alldeles för sent igår.
En vän, en middag och många ord kom mellan mig och sängen och när klockan ringde i morse trodde jag inte att det var sant. Men sant var det.
En ordentlig förkylning på mitt morgonhumör och när jag svängde ut på vägen utanför huset så kändes denna dag inte som en bra idé.

Vägen-  röd, gropig  och lerig. Luften tjock av mjölkig dimma och bananträdens blad blänker blöta av dagg. Ett par människor går längs vägen. En överlastad taxi kommer runt kröken vid den katolska kyrkan. En kvinna hackar i jorden precis i vägkanten där hon satt ett par majsplantor.

Saktar in för en get som legat på vägen.
Precis bredvid bilen vinkar två killar åt mig. Med ansikten jag känner igen ler de åt mig med utsträckta händer. När jag springer på morgnarna brukar de vara på väg in till staden med en spade, en hacka och en rostig hink i sina händer. De gräver fram jord i vägkanten som de sedan fyller igen vägens hål med. Sedan hoppas de på att någon snäll trafikant ska slänga ut ett mynt till dem.
Varje dag. Går de där. Smutsiga, i slitna kläder, med sin spade och sin hink.

Under dagen brukar jag köra förbi dem ett antal gånger.
Om sanningen ska fram irriterar de mig mest, med sina utsträckta händer och när de med oskyldiga miner jobbar på samma grop i vägen i tre timmar i sträck.

Men idag.
Idag är de rena. Vältvättade. I andra, mer hela, kläder.
De vinkar till mig.
Jag vinkar i förbifarten. Upptagen med geten, rinnande näsa, sömniga ögon och lite ynkligt självömkande.

Förbi far jag.
Utan att tänka på det tittar jag i backspegeln. Den vita texten ”sertnedvA efildliW nacirfA lartneC” står bak-ochfram och rutan är rödlerig. Smetiga spår där vindrutetorkaren kämpat en tapper kamp.

De två små pojkarna på vägen.
Och där och då börjar de med någon Michael Jackson-inspirerad dans. En perfekt moonwalk fram och tillbaka över den leriga vägen. Jag bromsar in och tror inte mina ögon.
Den större först. Den lille följer efter. Perfekt synkroniserade. Fram. Och tillbaka. Fram. Och tillbaka.

Mellan bananplantor, taxibilen och geten som lugnt spankulerar över vägen.

Ljuset genom dimman. Deras kroppar som svarta silhuetter.

En par korta minuter.
Sedan har jag kört genom kröken, och fortsätter mot floden och staden.

Inte så mycket alls.
Kan tyckas.
Men jag blir så överraskat glad. Över två killars obekymrade dans en regnig lördagsmorgon i utkanten av Bangui.

Livet är generöst. Fullt av så vackra foton. Mikrosekunder.
Och min själs lilla lins ställer in skärpan och slutaren klipper ljuset.
Tacksam.

När stunden redan är förbi.

På andra sidan floden spelar ett gäng barn fotboll. Mörka figurer mot den ljusa sanden. Segerjublen far över vattnet i eftermiddagens gråa ljus.

Söndagseftermiddag och jag är tillbaka i Bangui. På det rosaröda husets veranda slår jag mig ner i dagens sista ljus. Regntidens mätta, gråa ljus färgar Kongos kullar blå. Aldrig är Bangui så grönt, som nu. Trädgården är som en smärre djungel och floden nedanför huset flyter trögt och makligt fram. Det gulbruna vatten sväljer glupskt alla stenar och sandbankar som om ett par månader kommer växa fram under det sinande vattnet. Mina rosa rosor blommor. Med nästan oförskämd energi knoppas det, blommas det, väcklas det ut nya mjuka kronblad och stjälkarna växer, letar sig ned för stenar, upp i luften i giriga dagar av välmående.
Som om de visste, att underbart är kort. Att snart är torrtiden här med sitt röda damm, sina ökenvindar som får de torkade löven att falla till marken och grenar att knäckas.
Underbart ÄR kort.

Livet svalde mig. Någonstans.
Någonstans i ett kramande matsmältningssystem, väntades på att bli uppspottad. Livet lever med mig. Sommaren kom med en hisnande hastighet, och lika fort var den över. Den låg där framför mig, när jag landade på Arlanda. Full av löften om ljusa nätter. Springturer i kall luft. Den gula sagoborgen i skogen full av vildsvin och älgar. Löften om tid. Tid med mig själv, tid med mina vänner. Tid med tiden.

Lite snopen, lite snuvad på konfekten, är jag nu tillbaka på min veranda, i mitt hus inte allt för långt ifrån ekvatorns fuktiga linje. Var tog sommaren vägen? Var tog tiden vägen? Var tog jag, DU, vägen?  
Underbart ÄR kort.

Sjok av gröna näckrosblad flyter med floden. Som små oförargliga öar på kryssning flyter de förbi mig. Några små fåglar sätter sig på de stora bladen och jagar myggen och flugorna som surrar i luften.

När jag landade på Banguis flygplats för tre dagar sedan tittade jag på när flygvärdinnan öppnade flygplanets dörr och den något rangliga trappan kördes fram till dörren. Och så öppnades dörren till Afrika igen. Så rullades trappan fram, stegen som tas. Ut ut ut. Så lämnar jag Sverige och den så kallade civilisationen bakom mig för att kastas rakt in i detta mitt hem.
Polisernas leenden, de välkomnande tjänstemännen som känner igen mig. ”Äntligen!” ”Hon är tillbaka.” ”Titta vad fet och fin hon blivit där borta i Europa.” ”Nu kommer vi få jobb igen, nu när hon kommit tillbaka”.

Utan en landningsbana eller startsträcka skickas jag rakt in i deras armar. Rakt in i Banguis glupska mun. Och så sväljs jag. Med hull och hår. Levande.
Tillbaka. Utan en liten mikrosekund av någon förvarning.
Man kan ju tycka, att anpassning inte borde behövas… jag har ju vanan inne. Och nej, anpassning behövs inte. Men det är våldsamt för själen – att byta liv så fort. HejdåHej i samma mening.
Och mellan dem en dörr i tjockaste stål, med det mest komplicerade kombinations lås.
Två så olika världar som INTE kan samleva. Inte kan dela tandborste och vattenglas.
Och ändå är det just det de gör, de två världarna. I mig.
I mig gurglar de samma tandborstvatten på morgonen, byter de bakterier och baciller i största, bästa välmåga.

Imorse sprang jag min väg längs floden.
Molnen lekte tafatt med vattnets blanka yta och hela världen såg ut som om någon droppat en droppe av blå färg på ett blött pappar. Alla jordens nyanser av blått i luften. Söndagsklädda människor på väg till krykan lämnade efter sig stråk av tjock parfym i luften och några tonårstjejer bar stora fat med passionsfrukter på huvudet. Frukterna glänste gula i morgonsolen och en svettdroppe rann i min tinning.
Vilken fantastik gåva. Att få springa varje morgon längs en flod som alltid ger mig ståpäls och små lyckoilningar längs ryggen. Jag. Här. Längs en flod mitt i Afrika. I mitt alldeles egna liv.

Underbart kanske ÄR kort. Men om underbart ersätts av något annat underbart måste ju underbart BLI långt?