Inblick. Utblick. Ögonblick.

Om ett par timmar försvinner jag. Försvinner vi. Emelie, Theo och jag.

Jag trycker på paus, en liten stund. Gömmer mig. Slickar mina sår.

De kommande veckorna kommer jag finnas i vår jaktcamp (www.cawasafari.com). Jag kommer titta på tiden som passerar under svala nätter, på stjärnor som föds, blinkar och faller. Jag kommer inte raka ett ben, inte plocka ett ögonbryn. Jag kommer ha skitiga fötter och klia på myggbett som lämnar blodiga spår under mina naglar. Jag kommer lyssna på pärlhönorna som tjattrar när dimman lättar och solen smeker världen, jag kommer tvätta mig i floden och känna små fiskar simma mot vaderna. Jag kommer lyssna på leopardens lockrop som sågar nattens mörker, på colobusaporna som slänger sig i träden. Jag kommer sitta på varma klippor mitt i en flod och läsa en bok, och skriva en annan. Jag kommer ha en trött kropp när natten kommer och min hud kommer lukta sol. Jag kommer ännu en gång bli stark och glad och övertygad om att livet är vackert och stort. Att det är värt att leva.

Jag försvinner, till den vackraste platsen på denna jord. En plats som är vår. För en stund.

Igår fick jag ett mail;




Om ett par veckor är jag tillbaka.

Just nu. Är det paus.

 

Det är torsdag eftermiddag och jag är matt. Solen badar i floden och jag har ögon grusiga av tårar.

 

Jag och Emelie stod inne på en mataffär och funderade över barnmat och ris för vår resa när telefonen ringde. David är död.

 

Någon timma senare sitter jag bredvid hans fru på deras gård och gråter. Fixerar hennes blåmålade naglar med små röda blommor på. Tittar på hennes tårar som glänser på hennes kinder och som sedan droppar ner i sanden och lämnar små fuktiga spår efter sig. Lyssnar på barnen som leker vid grannens hus, på en tupp som gal och på de sörjande människorna.

 

Davids döda kropp bärs iväg och tas till sjukhuset. I mig ekar det tomt. Vi åker hem i en gul taxi som skramlar och den torra, varma luften torkar mina tårar lika fort som de faller.

 

Jag får ett julkort. En vän till mina föräldrar som blivit även min vän. Kortet slutar med ”Alla dagar är inte alltid lätta. Livet är inte rättvist”.

 

Och jag har inget mer att säga. Inget mer att komma med.

Jag är arg. Och besviken. Har gett upp hoppet och är väldigt ledsen.

 

I Bangui dör David. Och han blir den fjärde människan som dör i min närhet under två månader. Han blir den tredje anställda som dör inom loppet av en och en halv månad.

 

Och i norra RCA kidnappas två franska hjälparbetare av FLN, en arabisk rebellgrupp som ingen riktigt vet var de kommer ifrån. Och samma grupp belägrar staden Ndele under natten och plötsligt känns allting väldigt osäkert.

 

Alla dagar är inte lätta. Denna dag är inte lätt. Långt därifrån.

 

 

 

 

 

 

 

I den nyputsade staden ligger David hemma i sitt hus och dör. Jag och Emelie åker dit under en eftermiddagssol som börjar ge vika för natten. David ligger på en madrass på golvet och jag kan inte tro att det är han. Av hans kropp finns bara ett hudbeklätt skelett kvar. Jag kan inte tro att den starka, levande och imponerande man jag lärde känna för två år sedan nu ligger redo att dö. Han orkar inte prata och han hostar dödens hosta och rosslar som om han höll på att kvävas. Hans två små barn sitter på golvet och leker med medicinaskarna och tittar med stora ögon på oss. Ovetande om vad som händer med deras pappa. Rummet luktar damm, svett och hopplöshet. En kvinna kommer in genom dörren och sätter sig ner vid bäddens kant. Hon ursäktar sig och säger att hon kommit för att be för David.

 

Någon som börjat läsa min blogg frågar om jag är troende. Ja, det är jag. Vissa skulle säga att i en värld så full av död och sprickor borde man inte tro på en Gud. Men hur skulle jag inte kunna tro? Så länge man tror finns det hopp. Så jag måste tro. Tro att det finns något mer, något större. Någon som bär när jag faller, för jag förstår inte hur jag överlever. Hur jag klättrar. Hur mitt huvud stannar över vattenytan trots att jag är övertygad om att jag sjunker djupare och djupare ner i maktlöshetens svarta hav.

 

Så kvinnan ber för David. Och jag ber med henne. För vad ska jag göra? Sjukhusen faller sönder och i ett liv som detta är man överlåten åt något mer. Någon annan. Vare sig man vill det eller ej. Det är lätt att vara kung över världen när man har sjukhus och läkare i rena rockar och vackra leenden. Ja, då är det lätt att vara självständig och stark. Men när allt rämnar, då har man inget val. Man tror. Det är det enda som finns kvar.

 

David verkar ha gett upp. Hur räddar man en människa som bestämt sig för att det är försent? Kan man? När kvällen lägger sig över staden känns det så fel att ge upp. Så fel att låta någon ge upp. Så fel att låta David släppa iväg livet utan att försöka hindra honom.

 

I gryningsljuset springer ett hundratal män längs floden. Militären rekryterar 4000 nya soldater och nykomlingarna drillas ihärdigt. Jag hör dem på långt håll. De sjunger i takt till deras taktfasta steg och deras flerstämmiga sång färdas genom den dammiga luften. Det är otroligt vackert, tills man ser dem. Klädda i uniformer med vapen i händerna. Det hela blir plötsligt skrämmande obehagligt. Jag fortsätter genom den nyvakna staden där kvinnor med stora lass med frukter är på väg in tills marknadsplatserna, där de sömniga gatubarnen samlas vid Grand Café, där hungriga poliser i vita handskar tar sin plats vid rondellerna och korsningarna.

 

Vi bestämmer oss för att försöka en sista gång. Att ge livet en sista chans. Jag kör till en av stadens privata kliniker. En liten kokong av någon som påminner om västerländsk vård. En plats för privilegierade själar, där vården kostar mer än de flesta tjänar på flera år. Ett litet malplacerat paradis med luftkonditionering och rena väggar. Men ändå så begränsat av landets läge och situation. Det får bära eller brista. Vi kan inte låta livet rinna oss ur händerna utan att försöka greppa om det. Försöka fånga det.

 

På en skolgård jag kör förbi står barn uppradade i en blå och vita uniformer och sjunger nationalsången bredvid landets flagga. Några män målar nederdelen av alla mangoträdens stammar vita, för det gör man när det är fest här. Träden målas och på gatorna skrivs det KNK ; koua na koua. Den nuvarande presidentens slogan som betyder ”arbeta!”. En slogan som vi ständigt ler åt, eftersom det centralafrikanska folket inte direkt är kända för att vara arbetsvilliga. Och ännu mer ironiskt blir det när ordet ”koua” på sango också kan betyda död. Så är det ett uppmaning till arbete eller till död? Ibland är jag ytterst tveksam.

 

Kliniken vi går till får inte behandla tuberkulos. Staten har nämerligen monopol på detta, men på det sjukhus som ska ansvara för den långa behandlingen av de sjuka finns inga läkare och de sjuka sitter i långa rader och hostar och väntar på att tiden ska gå. På att döden ska komma.

 

Efter många om och men åker David hem till sitt hus och en läkare kommer hem till honom för att ge honom dropp. För att han ska överleva natten. Under eftermiddagen kommer det fram ett David har aids. Eller ”den hemska sjukdomen” som det kallas här, eftersom man inte benämner den med sitt riktiga namn, sida. Någon som vi inte är förvånade över. Och något som förklarar situationen och Davids reaktion för oss.

 

David är en ung, väldigt intelligent man med stor initiativ förmåga. När jag hämtade honom på flygplatsen för att ta honom till sjukhuset bad han bara om att få åka hem till sig. Jag lyssnade inte på honom, eftersom att någon form av vård är det enda som kan rädda hans liv. Han kommer inte bli bättre om han ligger hemma på en maläten madrass på golvet.

Det förvånade mig, att han ville åka hem och inte till sjukhuset. Att han inte verkade intresserad av mediciner och läkares utlåtande.

 

Därför att han visste. Visste sen innan vad det handlade om. Visste att aids inte kan botas och nu väntar bara döden. För i denna kultur och i detta land kan man inte leva med att äta mediciner. Att ha en sjukdom som gör en bunden till mediciner resten av livet är inte en möjlighet. Inte ett alternativ. Så då dör man. Man ger upp. Man är dömd. Istället för att kämpa, dör man. Man låter sig själv dö.

 

När kvällens mörker ännu en gång omfamnar oss sitter jag hemma hos mig och undrar vad jag ska göra. Jag vet att David gett upp. Att han bestämt sig för att dö. Jag vet att han har släppt sitt grepp om livet och bara väntar på att tidens sand ska rinna ut ur timglaset. Jag vet också att jag kan ge honom möjlighet att bli frisk från sin tuberkulos. Att jag kan betala för honom, skjutsa honom, hjälpa honom. Jag vet att han aldrig kommer bli frisk, jag vet att aids inte går att bota. Men jag vet att jag kan få tag i bromsmediciner åt honom. Jag vet att jag kan ge honom möjligheten att få de mediciner han behöver, för att kunna leva ett aktivt liv ett par år till. Jag vet att jag kan ge honom livet, för en stund. Men han vill inte. Han vill dö. Och jag blir så förbannad på honom. Så fruktansvärt arg. På att han ger upp. På att han låter döden vinna. På att han inte tar den chans jag kan erbjuda honom. På att han inte vill se sina barn växa i ännu ett par år.

 

Jag blir så arg på att jag inte kan tvinga honom att leva. Tvinga honom att ta tabletter och tvinga honom att få tillbaka livslusten.

 

När jag sitter i och lyssnar på syrsorna som spelar och trummornas slag på andra sidan floden känns livet så hopplöst. Det känns så tomt. Så ovärdigt. Jag vill hjälpa David. Varför får jag inte?!

 

Det gör ont att se människor dö på sjukhusen. Det gör ont att greppa efter liv allt man kan men att de ändå går till spillo. Men det är mycket värre att kunna hjälpa, men inte får hjälpa. Det är så mycket värre att vilja ge liv, men att inte få. Det är så mycket värre att se en man som kan leva ytterligare i flera år välja att dö. Och framförallt gör det så ont för det är en man jag tycker mycket om. En man jag har stor respekt för. En man jag tror på. En man jag vill ska leva, en man jag vill ska se sina barn växa upp åtminstone ett par år till.

 

Jag har alltid sagt att jag har en liten familj. Med i dödens tider tar jag tillbaka det. För de människor som dör är min familj. En bit av min vardag, som jag tar för given, som kryper nära inpå även om jag avfärdar den just som vardag. Varför är det så att det är först när människorna kippar efter sina sista andetag som man inser? Att det blir stora hålrum när deras kroppar blir kalla? Min afrikanska familj är stor, och nu ligger ännu en familjemedlem inför döden.

 

David ligger och väntar på att livets sand ska rinna ut ur timglaset, på att vattnet ska sina under broarna, på att luften ska vägra fylla hans lungor. Och jag vill stoppa tiden. Hejda minuterna. Stanna sekunderna. Få tiden, tiden att övertala honom att livet är värt att leva, även om man har aids. Att livet kan levas. Jag vill stanna tiden. Jag vill få tillbaka den David jag känner. Jag vill inte förlora honom.

 

 

 

En av stadens fyra triumfbågar.

 

Bangui genomgår en förvandling. Ligger på operationsbordet under kirurgens skalpell. Första December stundar, och tills dess ska staden målas, byggas upp, byggas om, rivas, sandpappras, lagas och tvättas. Första December är landets nationaldag och längs Avenu Boganda står pyttsar med målarfärg, rangliga stegar och spilld färg på de dammiga gatorna blir till ett färgglatt mönster av fotspår, sliriga cykeldäck och små klövar av förbipasserande får.

 

Nationaldagen är landets mest viktiga helgdag och folk glädjer sig redan. Kyrkornas körer övar sånger att sjunga, företag syr upp nya uniformer och trycker ut banderoller för att vara med på de tåg som kommer att tåga genom staden som kommer att vis sig från sin vackraste sida.

 

Det är nu som Banguis företagare får ett brev (det skulle vara frestande att säga ”på posten” men eftersom det inte finns någon post låter jag bli) till sina kontor. En grådaskig kopia med presidentens emblem fyllt med vackra ord. Ett brev som informerar om att nu är det dags att göra sig redo för festligheterna. Att nu är det hög tid att göra staden fin. Måla om kontorets fasad. Laga sprickorna i väggen. Tvätta bort dammet. Sopa gatan utanför kontoret. Att förbereda personalen på att tåga genom staden, ge dem nya kläder, trycka upp någon snitsig reklam på fina banderoller. Att det får givetvis mycket gärna stå något fint om landet och dess överhuvud på de vajande flaggorna.

 

Och skulle det vara så, att man INTE vill måla om, eller att man INTE vill att ens personal ska tåga genom staden denna viktiga dag, ja då får man betala för det. 200.000 cfa. Drygt 3000 svenska kr.

Visst är det fint att leva i en demokrati? I ett land där man gör som man vill? Där staten inte lägger sig i människors privatliv? Det är fint. Fint. Fint. Fint.

 

 

 

 

 

 

Så skrattar döden mig i ansiktet igen.

Precis när man tagit sig upp på andra sidan, när man spottats upp av döden på livets strand händer det igen. Ännu en gång. En anställd i öster är allvarligt sjuk och behöver evakueras. Det hela går mycket fortare än förra gången. David, den sjuke, anländer med ett flygplan till Banguis flygplats när solen börjar krypa ner mot horisonten. Ännu en gång fylls min bil med sjukdom och vi kör till sjukhuset vars väggar glöder i solnedgången.

 

David är döende och hans ögon har förlorat livet. Hoppet. Jag sitter på en bänk bredvid en handikappad kvinna som har ett litet barn i sin famn när jag väntar på att läkaren ska ta emot David. Det lilla barnet ler åt mig och jag pratar med honom. Håller i hans små händer och ler åt hans rynkade näsa och glittrande ögon. I en mörk korridor där dödens lukt dröjt sig kvar känns det lilla barnet, det lilla livet, malplacerat. Jag tittar på de affischer som är tejpade på den flagnande väggen med reklam för vitaminer, plåster och ett schema över symptom på diabetes. Och världen är skev. Så fruktansvärt skev.

 

Jag skriver om kongolesiska flyktingar i öster, ugandiska rebeller som attackerar i morgontimman, men är inte detta värre? I öster finns det en konflikt att ta på. En konflikt bortglömd av världen, ja, men ändå en konflikt. Här finns ingen konflikt. Här finns inget krig att skylla på. Här är det bara vardag. Är detta inte ännu värre? Att vardagen ska vara en ändlös kamp mot döden.

 

Diagnosen faller. Tuberkulos, tyfoid, malaria och amöba. Sant eller inte. Hur ska jag veta? Är det inte så att människan som ställt diagnosen bara vill ha ännu mer pengar? Om vi betalar ett par tusen cfa till och frågar snällt kanske diagnosen kan vara något så banalt som en förkylning? Hur ska någon någonsin veta något i detta universum där allt kan köpas för lite pengar. Vi mutar för att få tillgång till röntgen, blodprov och en sjuksköterska. Jag går förbi salen där Harouna dog för ett par veckor sedan och jag faller. Salen där en flickas blod forsade och mitt hjärta drunknade i hennes blod. Jag klamrar mig fast. Pillar med mobilen. Tänker praktiska tankar om hur vi ska ta hand om David, att vi måste hämta hans fru, att jag måste försöka hitta en kompetent läkare. Jag försöker. Att inte falla.

 

Någon dör och en dödsklagan bryter ut. Människor skriker, sjunger och gråter. Jag får alltid rysningar. När de sörjande går förbi mig ser jag en ung tjej som har en beige tröja på sig. På tröjan står det ”La vie n'est pas belle”. Livet är inte vackert. Är det inte ironi så säg?

 

Nej. Livet är inte vackert. Inte just nu. På kort tid har tre anställda dött och nu ligger ännu en döende. Jag vet att jag borde hoppas, att jag borde säga att denna gång, denna gång ska livet vinna. Vi ska vinna. Men jag kan inte. Jag är ledsen. Det känns inte som att livet vinner. Inte just nu. Döden hånskrattar mig rakt i ansiktet.

 

Eftersom det är sen eftermiddag finns det ingen läkaren som jobbar och allt vi kan göra är att hoppas att David överlever natten. Överlever tills morgontimman gryr och då får vi hålla tummarna för att någon läkare behagar komma till jobbet, att han är kapabel att ge David den behandling han faktiskt behöver och att det finns mediciner att köpa. Jag har en gnagande känsla i magen när jag åker hem till mig. Jag falsksjunger i bilen så högt jag kan och sedan börjar jag gråta.

 

Livet är så skört. Ett centralafrikanskt liv är ingenting värt och jag skäms så över att vara på denna sida. De människor som dött har varit vardagsmänniskor för mig. Människor jag känt i flera år och även om jag inte löst livets stora gåta tillsammans med dem har vi delat vardagen. Delat svettiga timmar på mitt kontor och dammiga resor på evighetsvägar. De lämnar tomrum efter sig. Och jag vill inte ha mer tomrum. Mer tomhet. Det gör ont.

 

Maktlösheten ger mig en örfil och jag blir tom. Tom för att jag inte kan göra något för dessa människor. Tom för att jag inte kan läka deras sår och stilla deras smärta.

 

Det är natt och syrsorna spelar. Fladdermöss skriker utanför fönstret och på den bleksvarta himlen lyser en liten månskärva apelsingul. På min veranda blinkar eldflugor. Nej, idag är livet inte vackert. Idag är livet så brutalt orättvist och så fruktansvärt smärtsamt. Inte för mig. Nej. Jag sitter ju här hemma i mitt hus och har allt jag behöver. En vit hudfärg och en försäkring som kommer flygande för att hämta mig om något skulle hända. Ännu en gång är det inte jag som ligger för döden och har ögon tomma av hopp. Så jag ska inte tala om smärta, om hopplöshet och orättvisor.

 

Men livet är inte vackert. Inte nu. Döden naffsar mig i hälarna hur fort jag än springer.

Jag orkar inte springa mer. Mina ben bär mig inte längre.

 

 

 

Så händer det. Regntiden ger vika för torrtiden. Plötsligt vet man. Känner man. I luften. Att något hänt. Att det är annorlunda. Först går en dag utan regn, man tvivlar men hoppas. Sedan går två dagar, tre dagar och när man ser de gråtunga molnen ge vika för ett dis fullt med damm, när temperaturen stiger, vet man. Att torrtiden är här.

 

Om ett par veckor kommer gräset vara fnasigt torrt och världen kommer ha målats röd. Det kommer ligga ett rött lager med damm på alla blad, husens väggar kommer färgas ljusröda, bilarna kommer vara täckta av fint damm och mina fötter kommer vara rödfärgade, med ljusa märken efter sandalernas band. Som om Gud tappat ut en puderdosa med röd färg över världen. Läpparna kommer att torka och vilja spricka, kläderna kommer att sluta lukta mögel, och det kommer regna sotflagor från himlen. När gräsbränderna breder ut sig kommer stora bitar med sot flyga iväg med vinden och lägga sig på min veranda, på min bil, på mig och på mina papper.

 

Torrtiden är här. Har intagit världen utan att fråga och håller den i sitt grepp fram tills april. Då kommer himlen ännu en gång invaderas av mörka moln och nätterna kommer lysas upp av blixtar. Men nu, nu kommer nätterna vara klara och när stjärnorna föds kommer temperaturen att sjunka. Och när natten jagas iväg av solen kommer dimman ligga tjock över floden innan den avdunstar och ger vika för den obarmhärtiga värmen som kommer inta staden. Floden kommer sina som om någon glupsk mun svalt det forsande vattnet. De vita hägrarna kommer flyga in över staden och sätta sig på rad vid poolen, som om de satt vi en bar och väntade på att bli serverade.

 

Torrtiden kommer med löften. Löften om äventyr, löften om resor, löften om nätter tillbringade under bar himmel, löften om kallt vatten som rinner mellan tårna och löften om långa dagar under en stekande sol. Löften om en ny säsong med kunder, om nya utmaningar och kvällar med en eld som lyser upp klipporna vid campen och löften som grodor som kväker vid flodens kant och löften om tidiga morgnar fyllda med adrenalin på Banguis flygplats.

 

Torrtiden är här. Oundviklig. Jag visste ju, att den skulle komma. Men ändå. Är det som ett kärt återseende. Som en vän man inte sett på väldigt länge, och nästan glömt bort hur hon ser ut. Hur hon smakar. Hur hon talar. Torrtiden är här. Ett kärt återseende.

 

 

 

Hon heter Christelle och hör till den dammiga inredningen på en av stadens restauranger. Hon har tre olika peruker som hon byter mellan. En med långa, svarta flätor, en med lila hårslingor, och en kort glänsande blond page. Hon är pinnsmal och hennes lår ser ut ungefär som mina överarmar. Hon har klirrande armband och långa örhängen och brukar måla läpparna i lila. Hon är servitris, men mest är hon prostituerad. Hon säljer sig själv till desperata själar. En natt med Christelle kostar 10.000 cfa (130 kr) om man är vit och 5000 cfa om man är svart. Christelle kommer från Boali, en liten stad ett par timmars bilväg från Bangui. Hon bor hos en släkting här i staden. Hon har två barn här i Bangui, och ett barn som är kvar med mormor i Boali. Hon har gått två år i skolan men kan inte läsa och skriva. Den libanesiska ägaren till restaurangen där hon jobbar betalar henne aldrig någon lön, men Christelle är kvar eftersom det är där hon träffar sina kunder. Hon har fyra stamkunder. En belgisk man som jobbar för en internationell hjälporganisation. En fransk militär, en amerikan, och en centralafrikan som är en högt uppsatt man på en av stadens banker. Christelle tjänar mer pengar sedan 2003. 2003 ägde den sista militärkuppen rum och efter den öppnades landets dörrar och franska militärer och olika internationella hjälporgan kom flygandes. Sedan dess är affärerna rätt goda för Christelle. Inom biståndsvärlden finns många desperata själar. Hon skrattar mycket och ofta och vi brukar prata om hennes barn och hon öppnar alltid min colas kapsyl med tänderna.

 

Han heter David och säljer potatis och lök. Jag visste att han tillhörde ngoula-stammen innan han berättade det för mig. Det syns. Ngoula kommer från norr, vid gränsen mellan RCA och Tchad. Han är lång och är så där senigt smal som vissa män är. Hans hud är nästan kolsvart och han blänker i solen. Han fångar alltid min uppmärksamhet bland de myllrande människorna på gatan eftersom han är huvudet högre än alla andra och hans leende är stort och vitt. Han kör en pousse (en vagn) med potatis och lök längs Avenu Boganda. David kom till Bangui för 10 år sedan. Han bodde i norra delarna av landet tills hans fru och barn dog i någon sjukdom. Eftersom byns äldste anklagade honom för att ha ”kastat det onda ögat” på de avlidna lämnade han byn och tog sig till Bangui. Här köper han potatis och lök från Sudan och säljer dem vidare. Han bor i ett kvarter som ligger bortom den stora marknaden och han tror att han tjänar ungefär 1000 cfa (13 kr) om dagen. Men han vet inte så noga. Han har gift om sig med en ung kvinna och tillsammans har de fyra barn och ett femte på väg. Han lovar dyrt och heligt att om det är en flicka ska hon få heta Charlotte. Men då måste jag förstås köpa ett par kilo potatis.

 

 

De kallar honom Bengba. Benga betyder ”röd” på sango och även om Bengbas hud ser mer ut som honung kallar de honom röd. Han är så ljus att man ser det band med kaffebruna fräknar som sitter över hans näsa. Han har pigga ögon och ett fyrkantigt huvud. Bengba tror att han är 12 år. Och det skulle han säkert kunna vara. Fast jag tror nog att han är ett par år äldre. Hans mamma dog för ett par år sedan och hans pappa vet han inte vem det är. Han bor i en förort tillsammans med sin farmor som är för gammal för att klara sig ensam. För att tjäna pengar säljer han plastpåsar vid Marche Centrale. Och så bär han rika människors överfyllda korgar. För det får han ett par mynt. En katolsk nunna betalar Bengbas skolgång och han går just nu i motsvarande trean. Varje morgon går han till fots en timma för att ta sig till skolan, när lektionerna slutar klockan 12 går han till marknaden för att försöka få ihop pengar till sin och sin farmoders mat. Just det, Bengba heter egentligen Bob Yoloka och har en blå tröja med sprakande reklam för någon resebyrå i Frankrike.

 

Corrine jobbar som ”fille d'acceuille” på Rock Club. Den privata sportklubben där vi rika människor förlustar oss. Där vi simmar i klorblått vatten och tittar på palmerna och låtsas att vi är på Mallorca, där vi spelar tennis som om vi vore på US Open och där vi dricker öl och låtsas att det är paraplydrinkar och att vi är kungar av världen. I receptionen sitter Corinne. Och är inte särskillt vacker. Hon har sneda ögon och högt hårfäste, men är väldigt trevlig. Ler mot mig när jag kommer för att simma min kilometer. Corinne är 27 år och är uppvuxen i Bangui. Hennes pappa var militär och dödades 2003 av kongolesiska rebeller. Säger hon i alla fall. Hennes pappa lämnade efter sig Corinne och 5 andra helsyskon, 3 fruar och 10 halvsyskon. Corinne tjänar ungefär 300 kr i månaden och det räcker till hyran av deras lilla hus. För att äta mat är hon beroende av sin pappas andra fru som har en liten klädbutik på stadens stora marknad. Corrine har inga barn. Hon har varit gift med två olika män men båda har lämnat henne eftersom hon inte kan få barn. Eftersom hon aldrig kommer bli gift är hon beroende av sin pappas fruar och sina syskon. Corinne tycker att rosa är väldigt fint och säger hela tiden till mig att jag borde klippa av mig mitt hår och ge det till henne. Jag säger att då vill jag ha hennes hudfärg. Då skrattar hon en pärlande skratt och säger att jag är galen.

 

Jag vet inte vad hon heter men när jag åker hem i skymningen brukar hon dansa. Dansa med uppsträckta armar och ett bakåtkastat huvud. Borta från världen. Hon är vacker. Lång, med mörk hud som glänser och invirad i ett rött tyg. Hon är galen. Eller, det är vad man säger. Att hon tappat förståndet. Eller har hon fångat det? Jag vet inte hur gammal hon är men jag vet att hon om nätterna sover under ett bord vid torget. Bordet ägs av en muslimsk man som på dagarna säljer lök och potatis. På dagarna vandrar hon runt på Banguis gator med fångad blick. En sådan blick som vet precis vart den är på väg men som aldrig hittar dit. På kvällarna dansar hon själv i ett hörn av marknaden. Stampar upp damm med sina bara fötter bland små drivor av papper och sopor som ligger på gatan. Ryktet säger att hon blev galen när hon såg sina barn brinna upp i ett hus påtänt av militärer. Jag tänker att man kan bli galen för mindre.

 

Hon heter Victoria och är lätt överviktig. Sitter innanför de fallfärdiga väggar som utgör den myndighet jag nästan dagligen jobbar med. Hon är en av sekreterarna. Hon är äldst av de fyra sekreterarna som delar på två rangliga skrivbord och det är hon som bestämmer. Victoria kallas Vicky och har blekt sin mörka hud till orangebrun. Hon är lång, har och alldeles säkert varit slående vacker. Idag ser hon ut som bättre begagnad. Hon sitter i vackra, traditionella kläder bakom ett skrivbord där en skrivmaskin från svunna tiden står och staplar med dammiga papper bildar evighetshögar. Om man vill ha ett papper gjort av Vicky måste man betala henne lite. Eller bjuda henne på en cola. Eller en öl. Hon tycker om öl. När ölen väl är drucken blir hon bedårande och spinner som en katt. Då skrivs det papper och möten bokas med ministern och direktören.

 

Bienvenu betyder välkommen men är även ett namn. Min egen Bienvenu kör en taxi som heter ”Jesus la solution”. Taxins baksäten är klädda i leopardmönstrad plysch och från backspegeln hänger ett krucifix i rosa plast, en nallebjörn och ett radband. Bienvenus ena ben är kortare än det andra och han haltar när han går. Han spelar kristna lovsånger i den gula taxibilen och han tjänar 400 kr i månaden. Han är gift med en kvinna från norra delarna av landet och har tre döttrar (vad han vet säger han skrattandes när jag frågar honom). Hans stora dröm är att resa till USA. Där vill ha se alla fina bilar. Och sedan vill ha köpa sin egen taxibil.

 

 

Varför jag skriver detta? För att jag får en utmärkelse, och en utmaning, av bloggerskan Sandra. Man måste skriva sju saker om sig själv. Jag skulle kunna skriva saker som att jag lyssnar på RFI när jag somnar, eller att jag ogillar traditioner, att några av mina vackraste minnen är nätter tillbringade under bar himmel med stjärnor som föds, blinkar, faller och dör. Jag skulle kunna skriva saker som att jag har svårt för människor, att jag inte tycker om bananer att jag dansar för mig själv på kvällarna och att jag ogillar att klippa tånaglarna. Sådana saker skulle jag kunna skriva. Men jag låter bli. Jag väljer att skriva om sju människor som finns i min vardag. Varje dag. Flera gånger. Människor som lever vardagliga liv. Människor vars öden flätas samman med mitt.

 

Människor. Som jag. Människor som alla är en bit av mig. Jag tänker inte ge er en lång utläggning om vad jag ser hos dem som jag hittar i mig själv. Men detta är mina sju människor. De är mina sju saker om mig själv.

 

”Jag vill så gärna hjälpa, men jag vet inte hur.”

Sant. Och så fel.

 

Om alla människor tänkte ”jag vill så gärna hjälpa, men jag vet inte hur” skulle det inte hända något. Det skulle inte finnas några hjälporganisationer och inte några fredsbevarande styrkor. Det skulle inte finnas läkare som är beredda att amputera ett ben under bar himmel och det skulle inte finnas händer som delade ut mat till svältande munnar.

 

Vilken tur, att det finns människor som tänker ”jag vill så gärna hjälpa, och trots att jag inte vet hur jag ska göra det, tänker jag ta reda på det, och sedan tänker jag hjälpa”. Vilken tur, att det finns sådana människor. Som inte begränsar sig till sin egen okunskap. Utan som vill hitta lösningar. Och som hittar dem.

 

Biståndsvärlden är en komplex värld. En värld jag är mycket kritisk till. Att hjälpa ÄR svårt. Att hjälpa på rätt sätt är ännu svårare. Jag är mycket skeptiskt till humanitära organisationer och internationellt bistånd. Mycket blir alldeles fel. Och en dag, snart, när jag har samlat mina tankar, tänker jag skriva flera sidor om hur fel det kan bli.

 

Men jag konstaterar att det inte är okej att människor våldtas, huggs i bitar och mördas utan att någon försöker göra något. Det är inte okej att pojkar som är för små att bära tyngden av ett vapen drogas och tvingas att våldta sina systrar för att visa lojalitet till gruppen. Det är inte okej. Det är inte okej att världen inte vet.

 

Men vem försöker vi lura? Världen vet. Eller bitar av den. Men av någon anledning får inte informationen cirkulera. LRA förses med vapen och ammunition genom paket som släpps ner från flygplan som flyger över skogarna som blivit rebellernas högkvarter. Alldeles uppenbarligen finns det pengar någonstans. Alldeles uppenbarligen finns det någon bakom. Alldeles uppenbarligen skulle det vara ytterst lätt att strypa tillförseln av vapen. Det skulle vara lätt att ta reda på vems pengar som blivit till vapen som används i ett krig utan namn.

 

Låt oss sluta vara så naiva. Det handlar inte bara om tusentals flyktingar och om hundratals barnsoldater och våldtagna flickor. Det handlar om mycket mer. Det handlar om politiska uppgörelser och om saker som vi vanliga människor inte bör veta. Om saker som tydligen är viktigare än tusentals liv som mördas och hundratals våldtäkter. Saker som uppenbarligen är värda allt detta blod.

 

Vi kan väl börja med att sluta att vara så naiva. Så naiva att vi tror att länders regeringar är goda och att liv är viktigare än pengar. Att liv är viktigare än olja och diamanter. För ett liv är ingenting värt. Välstånd och makt är viktigare än liv. Och låt oss sluta tro att detta bara gäller korrumperade länders regeringar någonstans i mitten av Afrika. För det gäller inte bara dem. Det gäller lika mycket våra europeiska, helylle och vackra regeringar.

 

Tusentals människor dör. Och ingen hör deras skrik. Byar bränns, blod blir till pölar som torkar i solen och små flickor tillfångatas och våldtas regelbundet tills de dör av sina skador. Ingen hör deras skrik. Deras död är förgäves. Ingen försöker kämpa för dem, ingen skriker för dem. Ingen slåss för dem. Ingen samlar ihop deras utspridda kroppsdelarna och begraver dem. Ingen gråter för dem.

 

Låt oss sluta säga att vi så gärna vill hjälpa men att vi inte kan för att vi inte vet hur. Låt oss hitta lösningarna istället. Det går att hjälpa. Det går att rädda. Det går att begrava och torka blod. Det går.

Och även om det skulle vara så att vår hjälp inte alltid blir på bästa sätt; då är det väl bättre att vi i alla fall har försökt, än att vi sagt att vi är för inkompetenta och lata för att hitta lösningar?

 

Vilken tur, att det finns människor som vill hitta lösningar. Som vill hjälpa och som hjälper. Som inte låter sig stoppas. Som bestämmer sig för att det går. Som bestämmer sig för att även om det inte går att rädda världen, kanske man kan rädda ett liv. Två liv. Kanske man kan skrika åt någon vars skrik har strypts av en machete och gråta tårar åt någon vars tårar sugits upp av den röda jorden. Och att det är värt det.

 

Vilken tur, att inte alla människor tänker, att de gärna vill hjälpa, men att det inte vet hur, och därför blir det ingenting av.

 

Och om man nu skyller på att problemen är på andra sidan världen och att det är för långt bort, kostar för mycket. Då kan man väl titta sig runt axeln. För det finns misär i Sverige också. Det finns orättvisor och det finns människor som dör i sådan ensamhet att ingen märker att de dött förrän deras komposterade lik påträffats i deras lägenhet.

 

Inte lika glamour som att åka till Afrika och strida mot rebeller, men om det nu är så omöjligt att göra det kan ni väl göra det som går att göra hos er. Mitt framför er. På er gata. I er stad. Då kan i alla fall ingen skylla på att det är för långt bort.

 

Jag är tacksam att det finns människor som vars vilja att hjälpa är så stor att det övervinner alla ”långt borta, jobbigt, kostar för mycket, tar för lång tid”. Och jag önskar jag var vore mer sådan.

Jag önskar att jag inte skulle tappa hoppet. Jag önskar att jag inte skulle bli så uppslukad av blodet att jag inte såg möjligheterna att torka upp det.

 

Jag vill skrika det skrik som de mördade och lemlästade människorna skriker och som aldrig blir hört. Jag vill gråta de tårar som aldrig gråts för de liv som går till spillo. Och jag vill ge detta krig ett namn. För jag vill inte gömma mig bakom tanken att det är för svårt och för långt borta. Jag vill inte förlora mig i att jag inte kan göra någon skillnad.

 

Vem vore jag, om jag visste att detta dödande pågick utan att försöka göra något? Vem vore jag om jag inte försökte? Vem vore jag, om jag kapitulerade inför bekvämligheten av mitt liv? Vem vore jag?

 

Jag tänker inte säga att det är för svårt. För långt borta. För omöjligt. De människor som mördas, de flickor som våldtas och de pojkar som blir soldater är värda ett minimum av respekt. De är värda att vi försöker. Att vi tror. Att vi inte ger upp.

 

Jag tänker inte säga att det är FÖR svårt. Jag tänker säga att det ÄR svårt. Att det ÄR långt borta. Men att allt är bättre än inget. Och att de människor som sätter livet till är värda att jag inte ger upp hoppet. Det är det minsta jag kan ge dem.

 

Förra inlägget upprörde tydligen många känslor. Men misstolka mig rätt.

 

När jag skriver om att ingen bryr sig och att världen blundar menar jag kanske inte varje privatperson. För sanningen är ju den, att Anna och Lars i Stockholm kan inte göra så mycket för fembarnsmamman som blir våldtagen och sedan mördad av ugandiska rebeller i den tidiga morgontimman. Låt oss inte ha överdrivna förhoppningar.

 

Om alla svenskar som hade dåligt samvete över sitt rika liv skulle bege sig till Afrika för att rädda människor skulle de förmodligen göra mer skada än nytta. Man måste bry sig om sitt eget liv och sitt eget samhälle. Det svenska folket måste bry sig om sitt land och sin politik. Givetvis.

Jag menar inte att Anna och Lars ska sluta bry sig om Sveriges framtid och ge sig hals över huvud till Afrikas hjärta för att bekämpa rebeller och torka blod. Men det är för mig fullständigt oförståeligt att det år 2009 pågår ett krig som ingen vet om. Att tusentals människor flyr och att ännu fler misslyckas med att fly och mördas. Utan att världen vet om det.

 

Hur många vet var Centralafrikanska Republiken ligger? Hur många vet vad LRA står för? Hur många vet att det pågår en förintelse i centrala Afrika? Att nu, just ikväll, flyr människor från sina byar?

 

Afrika är världens näst största kontinent, består av 54 olika länder och befolkas av ca 900 miljoner människor. Vet du hur många korrespondenter som Sveriges Radio har i Afrika? En. Vet du hur många korrespondenter Svenska Dagbladet har i Afrika? En.

 

Man brukar uppskatta antalet människor som dött i Darfur till drygt 300.000. Man talar om två miljoner människor som tvingats fly. Ingen vet riktigt, men man uppskattar att det finns runt 6000 kongolesiska flyktingar i östra RCA. Man tror att drygt 200 barn tagits av LRA för att bli soldater. Man uppskattar att 3000 människor mördats. Men ingen vet.

 

Anna och Lars bör fundera över huruvida könskvotering är bra eller inte för Sveriges universitet. De bör klaga på låga studiebidrag och oja sig över skatten de betalar. För vad skulle Anna och Lars kunna göra för Centralafrikanska Republiken? Vad skulle de kunna göra för de människor som flytt från Sudan? Vart ska man börja hjälpa? Kan man hjälpa? Jag har inget svar. Jag har ingen bra paketlösning till ett bra pris.

 

Men jag skulle önska att det fanns lite mer perspektiv. Lite mer djup.

 

I augusti hade 1154 personer dött av svininfluensan enligt WHO. Inte i Sverige. I världen. 1154 personer. Givetvis är detta hemskt. Det är 1154 onödiga dödsfall.

 

Hur många rader har skrivits om svininfluensan?

Hur många rader har skrivits om de hundratals barn som blivit barnsoldater? Om de miljoner människor som flytt? Om de hundratusentals människor som dött?

Jag låter er själva ägna er åt matematiken.

 

Jag vet inte. Jag har ingen bra lösning på hur vi ska rädda världen.

Men jag önskar att det fanns lite mer perspektiv.

 

Jag tycker inte att det är för mycket begärt.

 

Nu, i samma stund som du läser dessa rader, pågår ett krig.

 

För 30 år sedan, i ett Uganda härjat av inbördeskrig, bildades LRA. Lords Resistance Army. Joseph Koni var den karismatiske ledare som proklamerade krig mot ”djävulens folk”. Han själv, med sitt folk, är Guds utvalda folk. De ska utrota de smutsiga. De ovärdiga. I Guds namn dödade, våldtog och torterade de.

 

Idag är Uganda ett relativt stabilt land. Men LRA har överlevt. Idag är de verksamma i östra Kongo och i Centralafrikanska Republiken.

 

De kallas ”tongo-tongo”. Tongo betyder morgon på lingalla. De kallas detta eftersom det är i den tidiga gryningstimman de anfaller. Det är då de dödar, lemlästar och våldtar. Det är då de tillfångatar barn för att bli soldater klädda i alldeles för stora uniformer och som i Guds namn fortsätta utrotningen.

 

I staden Obo i östra RCA finns det över 300 kongolesiska flyktingar, och över 2500 centralafrikaner flytt från byar runt omkring. I staden finns nästan ingen mat. LRA omringar staden och gömmer sig på de plantage som omger stadens hyddor. Ingen vågar sig utanför stadens gräns. De som av hunger drivs ut på åkrarna kommer aldrig tillbaka.

 

I den lilla byn Zémio har över 3000 kongolesiska flyktingar tagit skydd. Den 24 Okotber överfölls byn Débricassa. De flesta i byn dödades.

 

FACA, regeringens trupper finns på plats, detta gör även den ugandiska regeringens militärer. De har gått från Uganda, genom Kongos regnskogar och in i RCA för att driva bort LRA. Men driva vart? För att göra vad? Man flyttar bara problemet. Först var det Ugandas smutsiga folk som skulle rensas ut, sedan Kongos, nu RCA's. Och av en händelse råkar Ugandas trupper komma från samma etniska grupp som LRA. Ryktena säger att de Ugandiska trupperna deltar i LRA's räder istället för att bekämpa dem. Vad FACA gör vill jag helst inte veta...

 

Regeringen uppmanar befolkningen i öster att delta i kampen mot LRA. De håller vakt över byarna tillsammans med FACA's soldater. Vakar genom nätterna för att kunna uppmana byarnas befolkning till flykt innan LRA attackerar. I den tidiga gryningstimman.

 

En fransk präst jag känner bor i Nzako. En by uppbyggd på diamanthandel. Han tar sig på cykel till de byar runt omkring dit ingen bilväg leder. Jag fick ta del av en text han skrivit idag om situationen i östra RCA. Han berättar om hur han ser männen i byarna tillverka vapen av gamla cykelhjul. Ett desperat försökt att försvara sig. Att försöka fly från rädslan. Skräcken som bosatt sig i människorna som vakar genom nätterna. Som ber för att dimman som omger byarna i gryningstimman inte ska gömma döden.

 

Vad ska att hemmagjort vapen av ett cykelhjul göra mot en AK 47? Vad ska soldater som är allierade med rebellerna göra för en befolkning som är bortglömd av världen?

 

Det pågår ett krig. Ett krig utan namn. En katastrof utan journalister, kameror, hjälpaktioner och internationell närvaro.

 

Varför är det så att det är först när det är för sent som vi, resten av världen, uppmärksammar det som hänt? Varför säger vi då, att vi inte visste? Varför är det ingen som försöker rädda dessa människor som jagas av skräcken? Varför är det ingen som försöker rädda de barn som ska bli mördare och drogade våldtäktsmän? Varför gör ingen något?

 

Man skulle tro, att vi lärt oss något. Förintelsen, Rwanda, Darfur... Men nej. Vi fortsätter blunda. Fortsätter sticka huvudet ner i sanden som strutsen. Strutsen vår bästa vän.

 

Hur kan vi fortsätta dricka våra lattes, klaga på för låga studiebidrag och tycka att det viktigaste som finns är könskvotering in på universiteten? Hur kan vi titta oss själva i spegeln och tycka att vi lyckats rätt bra?

 

Det pågår ett krig. Just nu. Ett krig utan namn. Utan namn. De människor som våldtas, lemlästast, huggs i bitar av macheter och vars kroppsdelar ruttnar i solen får inget namn. Inte ens det. Inte ens det är de värda i våra ögon. De får inte ens äran att omnämnas i fyra rader i en notis i en dagstidning. Ännu mindre får de äran att filmas och visas på våra nyheter. För de kunde ju störa oss. Ge oss lite dåligt samvete. Få oss att tappa matlusten. För ett par sekunder. De är uppenbarligen inte värda något dåligt samvete och ett par sekunders förlorad matlust.

Vi blundar. Ger dem inget namn. Och när de alla är dödade, när marken är röd av blod och när alla barn blivit soldater, när alla kroppsdelar förmultnat, då hoppas vi att ingen frågar oss varför vi inte gjorde något, för det skulle ju kunna bli lite jobbigt för oss. Men om någon, mot förmodan, skulle göra det, svarar vi att vi inte visste.

Jag är trött och dagarna sipprar genom mina händer. Jag försöker fånga dem, men lyckas mindre bra. Hinner inte hälften av allt jag borde och allt tar så oändligt lång tid. Det känns som att jag går upp och tittar på dimmiga gryningar och sedan är det mörk kväll och dags att lägga sig. Ännu en dag till ända. Halkar efter i tid och otid. Men snart. Är jag ikapp. Kommer jag ifatt. Varför göra idag det jag kan göra imorgon? Man ska ta seden dit man kommer är det någon som har sagt...

 

Livet fylls med papper, pärmar, planering, pratstunder med Emelie och sövande och matande av Theo. Marknader, mat, träning, bilfärder, suckar och skratt. Trevliga människor och otrevliga människor, givande möten och mindre givande möten. Vardag. Här som överallt annars.

 

Just nu är alla ord tomma och ingenting blir som det ska. Men någon har sagt att en bild säger mer än tusen ord.

 

Koko na gozo / maniok och lianblad

 

Annanas, avokado, banan, grapefrukt, korosoll.

 

En lördag.

 

Marknad.

 

Avenu Boganda.

 

På väg mot campen.

 

Gårdagens solnedgång.

 

 

 

 

Det luktar som det gör precis efter att det regnat. Vattendroppar på varm jord. Himlen är mjölkigt gråvit och löven blänker vått. Luften blåser frisk och kylig genom mitt öppna bilfönster. Banguis gator är tomma. Tysta. Det är söndag eftermiddag och det är som om allt liv sugits ur staden och mögliga byggnader ekar tomma. Jag har ätit sen lunch tillsammans med ett par vänner och jag är på väg hem. Jag är trött i armarna efter morgonens simning och solen sitter kvar i min hud. Mina knän är solbrända och håret luktar klor.

 

Jag är trött. Igår kom jag i säng först när solen nästan kunde anas vid horisonten. En officiell cocktail med Banguis elit. Jag i klänning, smink, uppsatt hår och klackar. Mingel med ambassadörer och konsuler och viktiga militärer i strikta uniformer. En sagolikt vacker trädgård med stearinljus och ljuv musik. Servitörer iklädda vita dräkter serverar champagne i kylda glas och snittar med lax. Vackra kvinnor och män iklädda fina kostymer och böljande klänningar skrattar och pratar under träden i det glödande ljuset. Jag gör det som förväntas av mig, jag skrattar, jag pratar om mitt jobb, om landet, om grädden som kostar en förmögenhet och om anställda som aldrig gör som man vill. Jag kastar med håret då jag bör göra det, jag putar med läpparna när det behövs, jag blinkar och ler. Jag dansar salsa och foxtrot bredvid den upplysta poolen och låter mig förtrollas.

 

 

Ni trodde att kolonialismens tid var förbi? Nejdå. Den lever och frodas i största välmåga. Trots det har jag en trevlig kväll. Men jag får en rak höger mitt i solarplexus och en stund kämpar jag mot tårar i utkanten av ljusets cirkel. Därför att bilder av blod kommer ifatt mig och jag slits sönder mellan två världar. Någon tycker att jag verkar oberörd av det som pågår runt omkring mig. Nej. Jag är inte oberörd. Men jag orkar inte varje dag skriva om de bilder av blod och spillror av människor som jagar mig. Jag står och pratar med två män med ett glas champagne i min hand och betraktar människorna som är glömska av verkligheten utanför trädgårdens grindar. Någonstans då tittar jag ner på mina fötter och plötsligt ser jag blod och den våldtagna flickan och jag faller fritt fall ner i mörkret och kämpar mot tårar och famlar efter någonting att hålla fast i. Någonting som gör att jag inte faller.

 

Så nej, jag är inte oberörd. Jag lever med bilder av döden. Men det finns mer. Det finns mer än döden. Jag håller fast vid livet.

 

Min bror med fru och barn är i Bangui. Imorgon fortsätter min bror upp mot campen. Företagets anställda håller på att öppna upp vägen fram till campen som under regnsäsongen blivit obrukbar. Jag, Emelie (min svägerska) och Theo (mitt brors barn) väntar i Bangui tills vägen är öppen. Då beger även vi oss österut. Tills dess njuter jag av min familjs närhet. Jag förundras över kärlek som man inte väljer, utan som väljer en själv. Kärlek som man måste känna. Jag blir rörd till tårar när jag ser Theos första egna steg på vingliga ben.

 

 

Kontraster. Igår kväll famlade jag efter livet i det mörker som döden omger mig med och i morse såg jag livet rakt in i ögonen och kände Theos knubbiga armar runt min hals.

 

Sedan ett par dagar kommer inte Ama och Crapule till mig och jag undrar var de finns. Tittar efter deras välbekanta ansikten när jag kör längs Banguis gator och jag är orolig. Orolig över vad som hänt. Såren är inte läkta. Varför kommer de inte till mig? Jag kan inte hitta dem och jag kan inte göra mer än hoppas att de snart kommer tillbaka. Att de inte har råkat ut för något. Även fast jag har en gnagande känsla. Av att något inte är som det ska. Men ännu en gång är jag maktlös. Jag kan inte göra något. Allting sker på villkor som varken jag, Ama eller Crapule har valt. Villkor som är oss påtvingade. Jag hoppas. Håller tummarna. Det är allt jag kan göra.

 

 

Pyramider av gula apelsiner fångar mitt öga på morgonen och får mitt hjärta att le.

Det är apelsintid. Här är apelsinerna små och gröngula och påminner mest om tennisbollar. Kvinnorna säljer dem längs vägen. Skalade, staplade i pyramider.

 

Jag drabbas av livet. Jag är rädd för att missa. Livet. Att glömma. De små sakerna. Att gå förbi allt det vackra. Att inte se de gula pyramiderna. Att inte se killen som balanserar 15 plattor med ägg på huvudet. Att inte höra ljudet av dropparna mot taket. Att glömma känslan av lera som sipprar in mellan tårna. Att inte höra kvinnornas sång på morgonen när de går in mot marknaden, då när dimman fortfarande ligger som ett lock över den sömniga staden.

Jag är rädd för att glömma. Att försvinna. Att leva livet och vara på väg och aldrig komma fram. Att inte komma ihåg.

 

I min plånbok finns en lapp. En lapp som ligger vikt i ett fack och trängs med mynt. Den har legat där i flera år. Inte långt efter att min röda plånbok blev min i Istanbul kom lappen dit. Jag glömmer den oftast. Men så ibland när jag gräver efter mynt kommer den i fatt mig. Hoppar på mig. Lägger sig i min hand utan att jag vill det. Utan att jag bett om det.

På lappen står det skrivet med en handstil som inte är min ”Om detta var sista gången.”

Igår, när jag stod längs en väg med fötterna täckta av lera och letade efter ett mynt att betala en banan med fann lappen mig. Igen.

 

Man kan inte leva livet och tro att man ska dö nästa sekund. Men man kan inte heller leva livet och inte tro att man ska dö. Att inte tro att någon gång är den sista gången av allting. Man kan inte leva livet utan framtidsplaner. Man måste tro. Drömma. Men inatt, när lappens mening kom ifatt mig, vaknade jag och tänkte att jag går miste. Miste om det lilla. Det lilla som är det ofantligt stora. Jag får ett desperat behov av att berätta. Av att spara. Av att skriva. Av att försöka fånga. För tänk om. Tänk om detta är sista gången.

 

Döden är obekväm så vi behöver inte ens tro att det är döden. Men tänk bara om det är så att detta är sista gången jag är i Afrika på många år. Tänk om jag lämnar Bangui och natten och regnet och de gula pyramiderna och inte får se dem igen. Om det är så. Så vill jag minnas. Jag vill minnas den tunga, kvava natten. Jag vill minnas ljudet av syrsorna och komma ihåg hur solen lyser på apelsinernas strimlade skal på maken och hur jorden är röd. Jag vill minnas sången och lukten av storm och jag vill minnas känslan av stora regndroppar som spräcks mot min hud.

 

Så jag skriver. Målar. Skissar. Ritar. Försöker fåfängt fånga allt det jag inte vill ska försvinna från mig. Det jag vill minnas. Det jag vill berätta. Det jag vill ska berättas även om jag inte finns för att göra det. Ibland känns det desperat. Livet kan inte fångas i svart bläck på ett vitt ark. Livet kan inte fångas i akvarellfärg som flyter ut i stråk av vatten. Livet kan inte fångas. Livet låter sig inte fångas. Men jag vill så gärna. Spara. Minnas. Inte tappa bort.

 

Man brukar säga att ovisshet är värst. Men nej. I ovissheten finns det fortfarande hopp. I ovissheten kan allting hända och alla drömmar bli sanna. I ovissheten finns möjligheter, innan vissheten tar död på dem. Alltså är det tur, att vi inte vet. När det sista gången är kommen. Alltså är det tur, att jag inte vet när jag lämnar. Hur jag lämnar. Varför jag lämnar. För så länge jag inte vet, kan fortfarande allting hända. Kan jag fortfarande få känna regndropparna mot min hud och höra den vackra sången. Men om. Om.

 

Jag vill inte glömma. Inte förlora. Jag vill spara. Jag vill smaka, känna och uppleva. Jag vill komma ihåg. Minnas.”Om detta var sista gången.”. Då vill jag göra det helhjärtat.

 

Jag vill leva livet livs levande.

 

Här är den. Vardagen ni undrar över.

 

Jag åker till banken det första jag gör på morgonen. För att vara där innan det kommer för mycket folk. Innan jag får vänta för länge. Ändå tar det två timmar för mig att få ut mina pengar. De anställda som vet vem jag är ler mot mig. Jag lutar mig mot en vägg och tänker på att jag borde måla mina tånaglar och ringer ett par samtal till anställda när jag står och väntar. När jag äntligen får ut mina pengar går jag till bilen. Bilen där någon har brutit sig in. Eftersom jag aldrig lämnar något i bilen fanns det ingenting att ta. Och ingenting är sönderslaget. Så jag orkar inte bry mig så mycket och kör till kontoret.

Verkligheten är ju den, att skulle jag leva på existensminimum och ständigt gå hungrig, ha variga sår och söner och döttrar som dog av malaria utan att jag kunde köpa medicin till dem skulle jag också bryta mig in i fina, feta bilar. Så vad ska man säga?

 

Jag behöver 2000 liter diesel. Och 200 liter fotogen. Och 200 liter bensin. Givetvis köper jag inte bränslet vid stationerna. Jag köper det i kvarteret där det är billigare. Alldeles nästan helt bombsäkert är bränslet stulet från någon annan, men det är så det fungerar här så jag spelar efter spelets regler. Köper 11 tomma tunnor som körts på lastbil från Nigeria och ger mig iväg till marknaden för att köpa muttrar i storlek M10. Och bultstänger.

 

På marknaden hittar jag min bikini. Ja. Inte min bikini som i den bikinin jag drömt om i flera år och äntligen hittar i en affär. Utan min bikini som i att det är den bikinin jag hade på mig när jag flöt runt i den klorblå poolen förra årets säsong. Den bikinin som ”mystiskt försvann” från min ägo och som jag inte riktigt orkade få tillbaka. Den hänger där på en blå galge bland tvättmedel, motorolja och barnkläder. Den gula bikinin. Det är ju faktiskt mest väldigt roligt så jag ler åt det och tänker att åtminstone kommer någon få lite pengar för den.

 

Ama och Crapule kommer förbi kontoret. Crapule uppdaterar mig med rykande hett skvaller och jag ler åt hans skeva leende och åt det blanka ärret som syns där han sitter på min trapp bredvid Ama. Ama tittar mig fortfarande inte i ögonen och jag önskar jag kunde få de små ögonen att möta mina. Jag rengör, klämmer ut ett par maskar och plåstrar om och sitter en stund med dem ute på verandan och känner mig väldigt otillräcklig. Crapules ögon som möter mina och får mig att falla från skyhöga höjder. Hans ögon som talar om så mycket mer. Så mycket mer än jag vill veta. Hans ögon som får mig att tvivla. Tvivla på att det finns hopp för denna värld. Hans blanka ärr till trots.

 

Jag äter lunch med en vän och passar på att sola en halvtimma vid poolen. Ska jag rädda världen kan jag ju lika gärna göra det solbränd, eller hur? Ligger där och tittar på floden som jäser och känner lukten av friterade matbananer och rökt fisk från försäljerskan som sitter hundra meter längre bort.

 

På eftermiddagen åskar det och jag undrar hur mycket det faktiskt kan regna. Hur många droppar man kan krama ut ur det stora blå. Jag undrar om Ama kommer lyckas hålla sig torr eller om bandaget kommer bli blött. Plockar med papper för vapenimport och ansökan om jaktlicenser.

 

När mörkret faller tränar jag. Jag har en egen tränare. Han heter René, är runt 45 år och är utbildad idrottslärare. Han hör till den generationen som fortfarande fick utbildning innan de franska kolonialisternas traditioner föll sönder. Jag får muskler, hans familj får lite mer pengar att äta för. Mitt eget biståndsarbete. Vi tränar en timma tre/fyra gånger i veckan och jag ångrar alla sommarens lata dagar. Vi träffas halvvägs upp på en kulle, där den franska skolan ligger. Där det finns ett betonggolv med ett grästak över. Där en fläkt som olyckligt nog aldrig mer kommer att snurra hänger från taket. Jag ligger och svettas på mattan efter alla möjliga och omöjliga övningar och jag njuter. Njuter av att någon säger till mig vad jag ska göra och att jag inte behöver tänka. Bara göra. För en stund. Att någon skriker lite på mig och inte låter mig släppa taget. Låter mig inte ge upp.

 

Jag kommer hem och är trött. Önskar mig två saker. En dusch. Och en latte. Inget av de två kommer att bli verklighet så jag slutar önska. Lagar mat, äter, blir som alltid lika förundrad över att internet fungerar och läser ett mail från en vän som får mig att bli varm om hjärtat. Jag är lyckligt lottad som är omgiven av så många fantastiska människor. Ute skär syrsor kvällens svarta mörker och det rasslar i löven. Jag funderar över vart Ama sover i natt och jag tänker på Crapules ögon som sett alldeles för mycket. Jag blöder lite. För denna värld. Blir uppäten av mygg och läser en bok jag redan läst 11 gånger. En bok som aldrig slutar förvåna mig och som är otroligt vacker och tragisk. Jag hör till de människorna, de som kan läsa samma bok om och om igen. För jag upptäcker nya saker. Nya ord. Andra nyanser. ”Tea on the blue sofa” av Natasha Illum Berg. Läs den. 11 gånger om. Det är den värd.

 

Det finns stunder jag önskar att jag kunde dela.

 

Jag är på väg hem längs floden. Det är fullmåne och så fulländat vackert. Svarta moln på den ljusa himlen och månen som speglas i floden. Det är magiskt och jag stannar bilen och går ut. Floden som brusar och färgas svart, blå och silvrig. De daggvåta bladen blänker. Det är varmt och kvavt och dimman smyger sig fram i stråk som suddar ut gränserna mellan verklighet och saga. Jag är ensam och på avstånd hör jag musik och taxibilarna tuta. Påminner om att jag fortfarande är mitt i staden. Mitt i detta blödande universum som badar i lera och leenden. Månen gör de små håren på mina armar till genomskinligt silver och det luktar av rök från stadens eldar. Syrsorna spelar och grodorna kväker och jag står stilla och lutar mig mot bilen och är ordlös.

 

Ett par timmar tidigare pratade jag med en av mina närmsta vänner över skype. Om framtiden och om jag att jag kanske ska flytta till Sverige. När jag säger att jag inte vet om jag kan släppa taget om Afrika svarar hon ”vad är problemet?” och jag önskar så att jag kunde förklara för henne. Att hon kunde få vara en del av detta. Av livet. Av mig. Men hur mycket jag än vill och försöker kan jag inte ens börja att förklara. Jag kan inte förklara vad som är problemet. Jag kan inte förklara vad det är som håller mig kvar. Inte sätta ord på den kliande känslan inombords och cellskräcken som drabbar mig i västvärlden. Det är en sorg att inte kunna dela detta med de som spelar roll. Att hon aldrig ska få förstå mig. Att jag aldrig ska kunna dela detta med henne.

 

När man lever i denna värld flätas så olika öden samman. Alla har vi kommit hit av en anledning. Alla har vi sökt oss hit. Våra upplevelser och bilder går isär men plötsligt träffar man människor man aldrig skulle träffat annars. Man får plötsligt så mycket gemensamt med någon som man egentligen inte har någonting gemensamt med. Någon som jag inte alls skulle sökt mig till blir till en nära vän för en stund. För att man kan dela. Dela detta. Detta kliande. Denna rädsla. Rastlösheten. En bit av mänskligheten man bara kan förstå, när man varit här. När man sett blodet. Skratten. Färgerna.

 

En bit av mig själv jag inte kan förklara. Inte kan analysera. En bit av mig själv som gör mig ordlös. Vissa förstår. När jag säger att jag inte kan släppa taget. Att det blåser inuti. Att det kliar. Vissa förstår. Vissa kan sätta ord på mina känslor. Vissa kan inte. Hur mycket de än vill. Hur mycket jag än vill. Det är väl en bit av detta livet. Denna världen. Av mig.

 

Jag står kvar en lång stund och tittar på floden och på molnen som leker kurragömma med månen. Myggor biter mig men jag kan inte slita mig. Dagen har varit lång och jag får äntligen en paus. En stund av stillhet mitt i denna karusell. Eldflugor flyger över vattenpölarna på vägen och blinkar i mörkret. Barndomsminnen sköljer över mig. En eldfluga sätter sig på min stortå och blinkar. Blinkar. Blinkar. Åskmoln tornar upp sig bakom de svarta kullarna och det blixtrar långt borta. Millisekunder av dagsljus i natten och en man cyklar förbi i månens ljus och det skramlar metalliskt och det magiska bryts och jag åker hem i månens ljus.