Inblick. Utblick. Ögonblick.

 

Eftermiddag och det snöar.  Svart snö. Afrikansk snö. Flingor av sot flyger i luften. Landar på vägen i drivor som krossas under vinande däck och tysta fötter.

 

Luften är tjock, grå och varm. När man öppnar dörren känns det som att man går in i en osynlig vägg. I de tunna hårstråna på mina armar fastnar små sotbitar som blöts upp av svetten. På läpparna smälter sotet och det smakar rök.

 

Det är kväll när jag tar mig hem längs floden. Världen brinner. På Kongos kullar rasar en eld vars rytande hörs över vattnet. Stora lågor av orange och rött förvandlar flodens vatten till flytande blod och kastar långa, dansande skuggor som får världen att leka kurragömma.

 

Trots att kvällens svalkande mörker lagt sig luktar det tungt av rök och damm. Myggor surrar runt mina vader och några människor går förbi mig där jag står i eldens ljus på stranden. Det luktar rutten fisk från de nät som fiskarna lämnat efter sig och någonstans spelar en radio.

 

Vattnet kluckar och slår mot de kanoter som ligger längs stranden och på kullen mitt emot har elden svalt ett stort träd. Hela stammen och alla grenar brinner. Ett par minuter senare rasar trädet med ett brak som jag inte kan höra men ändå vet precis hur det låter. Glödande bitar och flammor slängs upp i den svarta luften och det ser ut som ett fyrverkeri.

 

Jag är trött och mina muskler värker efter ett träningspass med Réne. Hemma väntar en hungrig katt och en dator full med mail. Jag saknar mina vänner. Jag kan tänka mig dem i deras lägenheter. Böjda över kurslitteratur, på sina kvällsjobb eller tillsammans med sina familjer. Och jag saknar dem. Jag önskar avståndet inte var så långt. Jag önskar att avståndet mellan deras liv och mitt inte var så gigantiskt. Att jag kunde få dem att förstå känslan av detta liv, med bara tre meningar. De fattas mig. Längtar efter en sommar som just nu känns som årtionden bort. Men som i själva verket närmar sig med stormsteg.

En taxi åker förbi följd av en vän i sin vita Toyota. Han vinkar och tutar och jag vinkar tillbaka. Elden drar sig bort över kullarna och lyser nu som ett ilsket gult band. En ringlande ljusorm. Sotflagorna är osynliga i mörkret men jag känner deras ljudlösa landningar på min hud.

 

Hela dagen har jag gjort listor. För mig själv. För och emot. Livet är här och nu och livet ska levas. Men beslut ska tas och jag står och väljer. Väljer och vrakar mellan nästan precis vad jag vill. Olika drömmar och lika många olika fantastiska möjligheter. Jag är lyckligt lottad. Som får skriva listor och gör val. De flesta får aldrig en chans att välja.

 

Eldormen ringlar sig bort och är nästan osynlig. Små glödande öar lyser i mörkret, kvarlämnade i eldens spår. På bara ett par minuter är allting över. Det är becksvart.  Min telefon ringer och hämtar tillbaka mig till verkligheten. Skärmen lyser plastigt gulgrön och en anställds namn blinkar uppfodrande.  Jag måste tillbaka till kontoret och lämnar de glödande resterna av elden bakom mig.

 

 

En anställd väcker mig klockan 4.30 med en hemsk ringsignal i det gråljusa sovrummet. Jag svarar med hjärtat i halsgropen och redan galet irriterad. Tur i oturen. Han har bara tagit fel på tiden. Trodde att han skulle träffa mig på kontoret klockan fyra istället för klockan sju. Tur, för det handlar inte om någon olycka eller något mycket värre. Otur, för min första sovmorgon på flera veckor är tillintetgjord.

 

Eftersom det inte är någon idé att somna om går jag upp och sätter mig på köksbänken. En kopp med varmt kaffe där några stackars myror flyter runt. Jag har slutat bry mig. Protein, eller vad är det man säger?  Vitkatten jamar utanför den säkerhetsdörr av galler och myggnät som är stängd. Galler, för människor som kommer på fel tankar. Myggnät, för törstiga myggor. Det blåser en sval vind in genom de öppna fönstren och det rasslar i löven. Det är disigt och bananplantorna ser ut som suddiga silhuetter.

 

Igår kväll åt jag tillsammans med min vän längs floden. En litet hak med rangliga bord och stolar ställda i sanden ett tiotals meter från floden. Ingen el fanns och stearinljuset som var ställt i mitten av ett askfat flämtade tapper i vinden. Myggorna surrade runt våra ben och min stol knarrade olycksbådande så fort jag rörde på mig. En mager grå katt med stora ögon tiggde mat och jamade ihärdigt under vårt bord. Drickan var ljummen, och det tog en evighet att få tre små grillade fiskbitar och 15 riskorn. Men det var det värt. För kvällen var vacker, stjärnor lyste bredvid en liten skärva av månen som glömts kvar på den svarta himlen och vinden blåste en vänligt smekande vind. Musiken från baren flöt bort i mörkret och på avstånd hörde vi fladdermössen som fladdrade i det stora mangoträdet rakt över vägen. Det var en vacker kväll, en kväll då man vet att man är på rätt ställe vid rätt tidpunkt och att det är magiskt. Livet. I all sin brutala, orättvisa glans.

 

Sittandes på köksbänken ser jag dimman lätta och klockan tickar. Utanför mitt kontorsfönster har kaffeträdet slagit ut i blom och det luktar himmelskt. En blandning av vanilj, alla världens apelsinblommor och ljummet kaffe. Det luktar barndomsminnen. Jag på en hästrygg i kaffeplantagen utanför min barndomstad. Jag stannar tiden en liten stund och luktar och minns. Luften är sval men himlen lovar en varm dag.

 

Jag skriver ut papper, packar ihop en kartong och pratar med en av företagets chaufförer som ska ta en av bilarna som står nere på gården och köra den till Berberati.  Jag tankar bilen, ger chauffören en handkassa och ser till att allt är som det ska. Sedan låser jag dörren till kontoret och bestämmer mig för att jag inte ska öppna den igen idag.

 

Floden sinar och avslöjar vita stränder och ruggiga dungar av vass. Vita sanddyner dyker upp i mitten av det gråa vattnet och klipporna avslöjar sina tidigare vattenhöljda kroppar. På stränderna drar fiskare upp nät fulla med hopp men tomma på fisk och några gatubarn tvättar en glänsande bil med en stor biståndsorganisations emblem på dörren i utbyte av ett par skramlande mynt.

 

Jag åker till Rock Club. Mitt lilla paradis med mögligt kakel, vissna palmer och röda parasoll. Det är flera veckor sedan sist och armarna värker och vattnet glittrar blått.

Ligger i solen och läser en blodig deckare som min bästa vän köpt till sin pappa och som han sedan lämnat här hos mig efter sitt besök. I en stad som denna sparas allt och får nya ägare, nya liv, nya hem. De franska militärerna kommer och belägrar poolen med sina uppblåsbara ringar och jäsande muskler. Trött på deras testosteronstinna närvaro beger jag mig hem förbi floden, det grådaskiga hotellet och den lilla marknaden. Utanför fängelset är det stor uppståndelse. En stor grupp med människor står på ett betryggande avstånd och mellan dem och fängelset finns det ett litet hav av militärer. Överallt ligger stenar och träbitar på marken. Jag hinner bara bestämma mig för att öka farten och ta mig förbi militärerna och den uppretade folkmassan så fort som möjligt.

Senare får jag reda på att en av fängelsets fångar stenats till döds.

 

När solen går ner över floden och världen står stilla i ett guldigt skimmer sitter jag på min veranda och tittar på dagen som försvinner. Sorlet från människorna som badar vid stranden når mig och någonstans börjar någon trumma. De rosa hibiskusblommorna slår ut i den svala skymningen, fåglar sjunger och luften står stilla.

 

När natten omringar mig beger jag mig till mina vänners hus. Och min guddotter, Marie Tendresse, väntar på mig med knubbiga barnarmar, lockigt hårkrull som kittlar mot kinden och ett leende som är balsam för själen. Världen är full av kärlek en kväll som denna.

 

När jag tvättar bort sminket och borstar mina tänder pratar skrovliga röster på radion. Krossade människor på Haiti, arbetslöshet i Spanien, barn som dör av hunger var femte sekund och bomber som exploderar. Jag lyssnar. Och värker. Men just ikväll är världen magisk. Full av kärlek och vackra barn. Magisk i all sin brutala, orättvisa glans.

 

 

 

 

 

Klockan är fyra på eftermiddagen och ute är det svart som natten. Årets första storm härjar utanför mitt hus. Jag står i köket och bakar kvällens efterätt. Genom det öppna fönstret viner mikrosmå vattendroppar in och landar på mina armar och sandkornen kryper in i mina öron. Jag skulle kunna stänga fönstren. Jag skulle kunna stänga dörrarna. Men jag älskar detta. Luften som blir tjock och grå av vatten och sand. Bananträdens blad som ligger platta mot marken, nedtryckta av vinden. Åskan som smäller och blixtrarna som flyktigt lyser upp mörkret. Jag älskar de små kalla dropparna som tillslut kommer göra mig helt genomblöt, de små sandkornen som raspar.

 

De senaste veckorna har varit en galen karusell. Det är först nu jag hittar en dag att andas på. En dag att plocka ihop de löst hängande trasorna för att få ett helt mönster igen. De första fyra kunderna har kommit och i torsdags kom den femte. Det har varit ett stressigt kaos av att organisera och få allt och alla att stämma. Jag går upp klockan halv två på morgonen, jag lastar flygplan, lastar bilar, packar, väger, möter kunder, tullar in och ut vapen, räknar ammunition, handlar mjöl, vin, stötdämpare och ansöker om jaktlicenser till kommande kunder. Dagarna försvinner innan de hinner börja. Ingenting går som jag vill och allting tar dubbelt så lång tid. Punkteringar, stölder, anställda som inte kommer till jobbet, poliser som sover på flygplatsen och dålig kommunikation med campen. Men tillslut, när det verkligen gäller, när kunderna står där och väntar, lyckas man på något sätt alltid med att ge sken av att allt är under kontroll.

 

Det är många svettdroppar, många arga telefonsamtal många väldigt stressiga stunder. Men, det finns också så många guldkorn i gruset. Som att sitta på Banguis flygplats klockan 2 på morgonen, titta på kulhålen i fönstret och den vita julgranen som står i ankomsthallen och prata om livet med militär i plastiga tofflor. Som att det är alldeles hisnande vackert att titta på solnedgången från mitt kontor. Som att försäljarna som jag handlar ger mig extra rabatt för att jag har landets flagga målad på mina tånaglar.

 

Jag har väldigt roligt. Jag är ständigt utmanad och jag vet aldrig var, när eller hur min dag ska sluta. Regnet smattrar öronbedövande mot plåttaket och jag är trött. Väldigt trött. Lägger mig och läser och lyssnar på dropparna. Imorgon börjar karusellen igen. Imorgon ska det handlas, flygas, packas, mötas och mailas.

 

Det finns så mycket jag önskar jag kunde skriva om. Så mycket jag vill fånga. Minnas. Men tiden räcker inte till. Dagar läggs till dagar, och livet går.

 

 

 

 

Klockan är 2 på morgonen. Det är lördag. Jag vaknade för en timma sedan. Tog på mig kläder, sminkade mig, fixade håret. Lastade bilen. En kylväska till campen. En med frukosten i. Resten av packningen är redan lastad i planet. Jag var på flygplatsen igår eftermiddag och lastade in 500 kg kartonger, säckar och väskor in i Caravanen som står parkerad bredvid militärernas flyghangar.

 

Jag körde genom ett Bangui som låg tyst under nattens mörker. Struntade i röda stoppljus eftersom det inte fanns några bilar ute. De enda varelserna som var ute var prostituerade som strövade med hopp om att någon stukad själ skulle plocka upp dem och gatubarnen som tände eld på soporna för att hålla värmen.

 

Kvarter som annars är fylld av liv, kycklinggula taxibilar och mintgröna bussar, färger och ljud var tomma, tysta och öde. Spöklikt stod de tomma bodarna på marknadsplatserna och kastade långa skuggor i månljuset.

 

Framme vid flygplatsen parkerade jag. Inte en själ syntes till. Jag öppnade grindarna och kom in i avgångshallen. Där knackade jag på en dörr för att väcka de vakthavande poliserna. Jag knackade. Och knackade. Och knackade. Efter nästan 40 minuter hörde jag hasande steg och någon som skramlade med nycklar. En polis öppnade och tittade på mig med grusig blick och frågade vad jag gjorde här. Jag kände honom väl. Jag sa att jag har ett privatplan som ska landa om 30 minuter. Han visste inte om det. Inne på deras kontor sov två andra poliser. En prostituerad tjej hade kurat ihop sig i en sliten fåtölj och sov med tunga andetag. Hennes peruk som låg på golvet.

 

Jag lämnade dem och gick ut till ankomsthallen. Salen var upplyst och i ett hörn stod en vit, plastig, julgran och glimrar hopplöst. Glänsande, konstgjorda, mandariner hänger på de dammiga grenarna.

 

Jag började som alltid. Med att se till att toaletten är ren. Det är den aldrig, men jag har med mig allt för att göra den (mer eller mindre) okej. Det finns inget rinnande vatten, så jag ställer dit handisenfiktion. Sedan börjar frukostförberedelserna. Plockar upp koppar, fat, skålar, champagneglas, termosar, mjölk och socker. Viker servetter i ett fint mönster. Ser till att champagnen, apelsinjuicen och fruktsalladen ligger mot de isblock jag har med mig. Att de croissants och pains au chocolats jag har med mig fortfarande är ljumma.

 

En militär i plastsandaler kommer ut från ett rum och hälsar på mig. Kundernas plan är försenat. Jag sätter mig på en träpall och tittar ut på morgonen som fortfarande är natt. Landningsbanan ligger öde. En strålkastare blinkar olycksbådnade innan den slocknar helt.

 

Militären som står bredvid mig tröttnar på att vänta. Ger mig en nyckelknippa med nyckeln till det stora hänglåset som stänger igen grinden som leder ut till landningsbanan. Han går och lägger sig på det trasiga gummibandet som på torsdagarna forslar Air Frances bagage in i ankomsthallen.  Efter ett par minuter snarkar han ljudligt.

 

Det luktar av rök från eldar på andra sidan flygplatsen. En fladdermus flaxar vid det vitmålade taket med stora runda fläckar av mögel.  Det drippdroppar av fukt från taket.  Kulhålen i väggen mitt emot mig påminner om andra tider. Och om att det lika lätt och lika snart kan hända igen.

 

Jag är trött men full av adrenalin. Det är detta vi jobbat för. De tre senaste dagarna har varit intensiva. Stressiga. Som alltid, dagarna innan kunder kommer. Allt måste bli klart, men givetvis går allting fel. Jag har sovit tre timmar i natt och vet att dagen kommer bli lång.

 

I den mörka luften hör jag ett flygplan närma sig. Ett par minuter senare ser jag jetplanet landa och jag låser upp hänglåset för att gå ut på banan. Ingen polis syns till.

 

Planet parkerar. Dörren öppnas, trappan viks ut. Mina kunder kommer. Människor som jag träffat många gånger innan. Efter ett par minuters prat och leenden tar jag deras pass och går in till poliserna.

 

De sover. Jag väcker en av dem som tittar på mig med kisande ögon och frågar vad jag vill. Jag förklarar att mina kunder måste stämplas in i landet. Han blinkar. Två långa sekunder passerar. Tillslut pekar han på en byrålåda och säger att jag ska göra det. Han vill sova. I byrålådan finns de formulär som ska fyllas i. Två stämplar som ska stämplas i passen. Så jag sätter mig vid det rangliga skrivbordet. Fyller i formulären. Och stämplar mina kunders pass.

 

Kunderna äter frukost, skålar i champagne och beundrar den dammiga julgranen. Frågar om skotthålen i väggen. Ute på banan har ett annat plan körts fram. Kundernas bagage flyttas över från det ena till det andra planet. Tillslut kommer kunderna efter. De flyger iväg mot campen. Utan att ha en aning. Om att planet stod sönder för ett par timmar sedan, om att jag ställt toalettpappet på toaletten, om att jag sovit sammanlagt 7 timmar de senaste 3 nätterna bara för att hinna med allting för denna safari. De vet inte att man i campen varit vaken dygnet runt för att göra ordning alla sista detaljer. De har ingen aning, och det är precis som det ska vara.

 

Privatplanets två piloter är kvar i Bangui med mig.

Vi tankar planet. Vi kan ana en grynig sol som går upp vid horisonten. Poliserna sover fortfarande inne på sina kontor. Militären på bagage-bandet snarkar vidare. Jag stämplar piloternas pass, efter att en polis grymtat något om att lämna honom ifred när jag försökte väcka honom. Jag kör piloterna genom ett Bangui som vaknat. Människor som kommit ut ur sina hus, bilar som vaknat till liv och lukterna som driver i vinden med värmen som stiger. Piloterna ska stanna ett dygn i Bangui. De får sova i vår kundlägenhet där jag gjort i ordning allt i minsta detalj. De vita lakanen är sträckta, drickor står i kylskåpet, ett stort fruktfat på bordet.

 

Efter en andra frukost lägger piloterna sig för att sova. Min dag har bara börjat. De anställda kommer till jobbet. Det ska handlas, packas, hämtas, skrivas och ringas. Under dagen kommer tre gatubarn till mig för att få bröd. Ett ändlöst antal av tiggare kommer fråga mig om något att äta. Jag kommer ringa telefonsamtal om rebeller och LRA.  När piloterna vaknar kommer jag ta med dem till en fin fransk restaurang och äta en trerätters lunch. När de lagt sig igen kommer jag åka till sjukhuset och betala för ett gatubarn som ligger inne med ett brutet ben.

 

Och så fortsätter mina dagar. Så levs mitt liv. Någonstans mitt emellan dekadent lyx och brutal fattigdom och korruption. Jag försöker hitta en bra balans. Mellan gatubarn och champagneglas.

Årets sista dag. Och jag tillbringar den med elefanterna. Vad skulle kunna vara mer lämpligt än att se året gå till ända i dessa urhistoriska djurs närvaro? Flera träd blommar röda och det ser nästan ut som höst. Hundratals papegojor sjunger och luften är ett enda stor brus av fågelsång. Ljuset är grynigt och dimman ligger fortfarande kvar, kvarglömd mellan trädtopparna.

Elefanternas magar kurrar och gurglar och med sävliga steg går de mellan vattenpölar och mineralhål. Jag är långt från alla firanden, alla vackra klänningar, fester och fyrverkerier. Röda skogsbufflar kommer ut i gläntan och en fluga surrar vid mitt öga. Ett moln av grå papegojor flyger förbi och ljudet av deras sång är örondebövande. En buffelkalv får spel och hoppar, krumbuktar och bockar bland elefanterna som irriterat flyttar på sig.

På vägen hit vadade jag genom ett vattendrag där det flöt stora bollar av elefantspillning. Gick jag barfota på upptrampade stigar täckta med förmultnande löv. Under trädens tjocka lövverk är luften fortfarande sval och jag fryser där jag sitter stilla i ett trätorn uppe bland trädtopparna och blickar ut över elefanterna som äter, dricker och badar.

Det börjar ett nytt år. Ett nytt decennium. Vilken ödesdiger dag. Jag firar årets sista kväll med att sitta på en liten trädbalkong som sträcker sig ut över Sangha-flodens grumliga vatten. Månen lyser blek från sitt fäste precis ovanför trädens mörka siluetter. Syrsor spelar och jag blir sönderbiten av mygg. Jag dricker ett glas champagne. För en champagneflaska har varlig färdats från Bangui till Bérbérati och vidare till Bayanga. Det är trots allt bara nyår en gång om året. Klockan 21 ligger jag i min sovsäck och lyssnar på dimmans fukt som faller ner från träden och på byn som dansar, trummar och sjunger in det nya året.

 

Årets första dag ringer väckarklockan vid 4. Jag kokar en kopp kaffe på gasolköket som susar. Efter en och en halv timmas körning rakt in i skogen på en liten väg där regnskogsträden bildar en tunnel runt bilen och där världen blir till en saga är jag framme vid WWF-forskarnas camp, Baï-Houkou.  Den här morgonen har vi tur, den gorillagrupp de följer är inte alls långt från campen och efter 30 minuters snabb marsch och med svettdroppar som rinner längs innerarmarna har vi hittat dem. Vi sätter oss ner på marken mitt bland dem. Silverhanen sitter två meter bort och tittar på mig och jag viker undan min blick. Det är magiskt och otroligt stort att få sitta så nära en vild gorillahane. Jag känner mig så liten och ändå så privilegierad.

Några gorillaungar leker ett par meter från mig och klättrar upp på ett fallen trädstam för att hoppa ner på marken. Jag lutar mig mot ett träd och tittar på löven som regnar ner från trädtaket ovanför mig och solen som spelar mellan dem. Det lyser som av guld. Det luktar frihet. Gorillorna förflyttar sig makligt vidare in i skogen och vi följer efter.  Den stora hanen bryter ner små träd för att äta barken. Han händer enorma och hans svarta hud glänser nästan blå.

Det känns som att jag är i en annan värld. Under regnskogens träd öppnas ett nytt universum. Avskärmad från resten av världen går vi genom skogen. Klättrar under lianer, hoppar över förmultnande trädstammar. Barfota går jag genom små vattendrag som glittrar och porlar. Vattnet är kallt och genomskinligt i skogen sjunger fåglar, rasslar löv, knakar grenar. Fåglars vindslag ljuder dova bland löven.

För ett år sedan satt jag sjuk och ensam på mitt kontor och väntade på kunder. Under det gångna året har jag hunnit med mycket. Många väskor har packats och packats upp. Många mil har körts, många hav korsats. Jag har hunnit med ganska många resor mellan olika liv och världar. Vad det nya året har att komma med vet jag inte, men jag är säker på att det blir bra. Livet blir vad man göra det till, och jag är alldeles säker på att jag vill göra det till någonting bra.

När jag går genom regnskogen och känner lukten av de förmultnande löven, den fuktiga jorden och av de tusentals blommor som blommar bortglömda av världen är jag lycklig ut i fingertopparna.

 

Lite ovanför den stora marknaden i Bérbérati finns fyra små stoplar nedstuckna i marken. Mellan dem är ett vitt tyg uppstänt. Så att det ser ut som en liten hytt där man kanske skulle kunna prova kläder. Bredvid den fyrkantiga hytten växer ett högt träd som skuggar platsen med stora, givmilda grenar och gröna löv. Utanför den lilla hytten står en färggrann skylt. Och bredvid skylten, på den röddammiga marken, står fyra par sandaler uppradade.

Två små rangliga bänkar står innanför det vitglänsande tyget som solen leker med och vi är fyra kvinnor som sitter ihopträngda tillsammans. På marken, där en liten matta flätad av gräs är utlagd, sitter Jean. Och han är i full fart med att måla, fila och slipa våra tånaglar.

För 100 CFA (ca 1.30 sek) får man sina tånaglar filade och sedan målade i valfria färger och mönster. Jean jobbar fort och bredvid honom, där han sitter i skräddarställning, har har massor av små nagellacksflaskor uppradade, som en liten armé i alla världens färger. De andra kvinnorna tittar blygt på mig eftersom de aldirg sett en vit kvinna som får sina naglar målade hos en afrikansk man innan. Precis som dem. Medan Jean tar hand om de andra kvinnorna så tittar jag på de skyltar som står lutade mot stolparna för att titta på alla de exempel på mönster och färger som är uppmålade på dem. Två kvinnor går förbi oss och tittar förvånade in när de ser att jag sitter där. De stannar utanför för att betrakta denna konstiga föreelse. Snart har en liten grupp med människor samlats utanför den lilla hytten och alla trängs runt den smala öppningen för att få se om det verkligen är sant, att det sitter en vit maseka wali och väntar på att få sina tånaglar målade.




När det är min tur frågar Jean vad jag vill ha för mönster och färger på mina tångalar. Innan jag hinner svara har mina två grannar gett sina åsikter och då börjar en halvtimmas långt dividerande bland åskådarna om vilka färger denna maseka wali bör ha på sina tånaglar. Någon säger att jag bör måla dem korallrosa med vita blommor på, någon annan limegrönt skulle vara fint till min vita hudfärg, någon föreslår svart och någon annan tycker att ett rutigt mönster med rosa och gult är det som är riktigt modernt just nu. Jag sitter och lyssnar och pratar med dem som om färgen på mina tånaglar krävde en lång analys och vi dividerar för -och nackdelar med olika färger. Tillslut, när jag varken vet ut eller in, eller snarare inte vet vad jag ska välja eftersom jag inte vill såra någon, så säger jag att Jean får ju bestämma. Jag räcker ut mina händer och säger att det är ju han som är den stora experten eller hur? Han har målat naglar på vackra kvinnor i flera år, så han borde ju veta? De samlade nickar och mumlar instämmande.

Solen skiner runt omkring oss och en av de kvinnorna som precis fått sina naglar målade äter jordnötter och det luktar av färska apelsiner som en liten flicka säljer längre bort längs vägen.
Efter ett par minuters funderande har Jean bestämt sig. Men han säger inte vad han ska göra. Han bara börjar ta bort mitt gamla nagellack, och radar tyst upp de färger han ska använda framför sig. Blått. Gult. Rött. Grönt och vitt. Åskådarna börjar ljudligt gissa vad det är han ska göra. Jag bubblar av skratt inombords. Livet är så otroligt vackert och en liten svettdroppe har börjat pärla sig på min överläpp.

Efter ett par minuter sitter jag med mina tio tånaglar målade. I Centralafrikanska Repbulikens flaggas färger. Och mina åskådare pekar och tittar och tycker att det är alldeles väldigt fint och klickar gillande med tungorna.
Och det är så kitchigt att det inte kan vara annat än riktigt fantastiskt snyggt och jag älskar att jag sitter på en liten ranglig bänk, ett par dagar efter jul, under ett träd i min barndomstad och har mina tånaglar målade som landets flagga. Livet är fantastiskt.

När mina naglar torkat och mina åskådare börjat gå vidare i sina vardagsliv går jag hem. Genom marknaden där jag luktar på köttet som flugorna surrar runt, de gula bananerna och den billiga parfymen som säljs av en arab i stora solglasögon. Jag går mellan de röda hyddorna och hälsar på de små barnahänderna som är framsträckta mot mig. Palmträdens blad rasslar i vinden och en fluga surrar vid mitt öra. Och jag är hemma. Så hemma som någon som jag någonsin kan bli.