Tystnad, tack...
Lyckliga fotter!
Man maste lara sig simma...
Man måste lära sig simma här i livet, annars drunknar man. För många drunknar.
Jag vill inte drunkna. Men livet ger mig mjölksyra ibland. Ibland känns det som det tar en evighet innan den försvinner. Som att simma mot strömmen för länge. Eller springa upp för en evighetsbacke. Men det är så det är, med livet.
Antar jag. Det är bara att simma.
Visste du att jag tycker om alla städer som har kycklinggula taxibilar? Jo, så är det. Jag älskar gula taxibilar. Speciellt om de har sätena klädda i syntetisk plysch. Gärna i lila leopardmönster eller något annant random. Och har de något religöst kitch som hänger och dinglar är jag såld. Till exempel en korsfäst, rosa Jesus i plast med guld och blommor runtomkring. Gärna bredvid ett arabiskt radband. Råkar dessutom chaffören heta Bienvenu (välkommen), Dieudonné (Guds gåva) är min lycka gjord.
Bangui har kycklinggula taxibilar. Och mintgröna bussar. Jag åkte en häromdagen. En buss alltså. Jag skulle till en liten knubbig afrikansk tant och äta klibbig maniok och bladsås med fingrarna. Bussarna har säten för 10 personer. Vi var 29. Jag satt längst in, brevid en höna. Vi trivdes bra ihop, hönan och jag. Jag fick ett barn i mitt knä också. En liten kille, han hade tefatsögon och var livrädd för mig. Efter en stund somnade han. Innan jag gick av bussen hade de kissat på mig, både hönan och killen.
Det är sådant som gör att jag inte drunknar.
Det är sådant som gör att jag fortsätter simma.
Vardag sur l'avenu de l'indépendance...
Det hela ar nastan lite komiskt. Jag jobbar pa sjalvstandighetens vag. Detta stammer. Men det ar inte sa grandiost som det later, utan det ar bara sa att jag rent konkret jobbar pa sjalvstandighetens vag - l'avenu de l'indépendance. Mitt kontor ar belaget pa denna gata i Banguis vimmlande trafiksystem. Mitt emot oss, precis rakt over gatan, ligger bageriet "Les trois canards" och bredvid oss ligger det en libanesisk fiskaffar. Nar vi stanger for lunch kl 12.30 kan man kanna lukten av fisken i den stillastaende luften. Mitt kontor ligger pa andra vaningen, med ett fonster ut mot butiken och kassan pa vaningen under. I akta arabisk oversittarstil. Jag forsoker dock bryta trenden sa gott det gar genom att ge ner i butiken och vandra mellan raderna av bocker och kontorsmaterial.
Vi oppnar butiken kl 08.00 pa morgonen. Jag kommer kl 07.30 och oppnar dorren for de anstallda och borjar med rutinarbetet som ager rum varje morgon. Kassan raknas, kontrolleras, raknas igen, och pengarna skickas til banken och kvittona ner till ekonomiavdelningen och arkivet. De salda bockerna fors in i datasystemet (ett ofantligt antal, gruvligt roriga, xl-dokument) och papper, rakningar och fakturor signeras. Sedan gar timmarna ratt fort, det ar siffror som ska foras in i datorn, papper som ska kopieras och arkiveras, kunder som fragar efter hjalp, kunder som skaller ut mig, kunder som vill att jag ska dra ner just deras pris lite lite lite granna. Bara for just dem? ... oftast far de som de vill.
Kl 12.30 gar de anstallda pa lunch och jag laser dorrarna, jag och min van Maureen mots upp och ater lunch vid etthalivaggen, eller ettbordundertradet, eller eneldbredvidvagen...
Vi har tre lunchstallen som vi cirkulerar emellan... Chez Fatou, den senegalesiska kvinnan som lagar Poulet Yassa (kyckling i senapssas med lok) och Tjyep (fisk i tomatsas med gronsaker) som serveras med mangder av fluffigt ris.
Chef Dieudonné som kirrar Plat Avoact (avokadosallad med omelett) pa en afrikansk sekund (dvs 5 minuter). Och sist, men definitivt inte minst, har vi Mama Boka. Mama ar en kvinna som lyckligtvis inte ar lika bred som hon ar lang, men det ska sagas att det inte ar langt darifran. Hur Mama med sin valdigt kropp kommer i jeans i strlk 38 och skor gjorda for sma vita, vasterlandska pygméer, maste vara varldens attonde underverk.
Mama grillar fisk langs floden och friterar matbananer, alltid iford jeans som genom ett under inte spricker nar hon ror sig, och lila lappstift som glittrar i solen. Hon har tva peruker som hon byter mellan, en langharig blond och en kortharig rodsvart. For 1500 cfa far man en bit fisk, 15 bitar matbananer och en dricka.
Kl 14.30 ar jag tillbaka pa jobbet igen. Pa eftermiddagarna brukar det vara mindre folk pa kontoret, kl 17.30 gar de anstallda hem och jag tar hand om dagens kassa. Runt Kl 18.00 laser jag dorrarna, ett par ganger i veckan aker jag och simmar i den 33 meter langa poolen vid Rock Club langs floden, efterat dricker jag annanasjuice tillsammans med vannerna som alltid mots ut pa Rock efter dagens sult.
Jag hinner knappt forsta att det ar kvall innan det ar dags att ga och lagga sig. Men jag tycker om mina kvallar, luftkonditioneringen som surrar i bakgrunden, lamporna som frenetiskt blinkar och fladdrar av den daliga elektricitetsforsorjningen och de franska nyheterna som presenteras av en napen, falsk blondin till fransyska.
Runt kl 22.00 stalls vackarklockan pa kl 05.30 och timmarna gar alldeles for fort. Klockan ringer och allting borjar om igen...
Vardag pa sjalvstandighetens vag.
Tuesday 13.00 am...
Man skulle kunna trott att man befann sig i en akvarellmalning av Johan Ramberg. Dimman lag tatt tatt intill jorden och doljde de laga kullarna runtom staden. Den vattniga luften liksom rann ihop med floden som sag ut att varka av vaxtvark dar den svallde over stranderna. Det prunkande grona svajade i sjok av rod lera som forsade ner langs sluttningarna for att kasta sig ner i floden. Bilen sprattlade runt pa den hala vagen och ner i de stora halen, till bredden fyllda med skvalpande lera. Jag var tvungen att oppna bilfonstret for att slappa in luft och jaga bort imman som bredde ut sig pa rutan. Det smattrade pa taket och blota droppar foll in pa mig genom det oppna fonstret och Louise Hoffsten sjong for allt vad hon var vard "Let the best man win".
Barndomsminnen utanfor fonstret...
Men sa imorse oppnade jag dorren till vardagsrummet och tittade tvars over rummet, ut genom fonstret.
Dar fanns inte langre nagot abake. Dar fanns barndomsminnen.
Abaket hade bestamt sig for att blomma. Under den tidiga morgonens solstralar hade dess kronblad vacklat ut sig och dess blommor oppnade sig for varlden. Och plotsligt var jag liten igen, i min barndomsstad Berberati. I rabatten utanfor verandan som omringade vart stora hus vaxte det ett likadant abake. Med ljust rosa och vita blommor. Ibland invaderades abaket av larver stora som ett lillfinger. Larverna byggde sig sma hus av kvistar som de spann fast runt sin kropp med nagot kladdigt gront. Jag minns jag betraktade larverna med acklad fortjusning.
Abaket utanfor mitt fonster bestamde sig for att blomma och nu finns bara minnen av en barndom full med lek. En barndom full med liv. Jag och min bror lekte guerre (krig) med en brokigt skara av sma svarta kompisar. Vi gomde oss och smog pa varandra i det hoga graset utanfor huset som blommade med gula blommor som luktade valdigt illa med vapen gjorda av grenar.
Vi cyklade runt runt runt pa var veranda med var gnisslande trehjuling. Pa vagen/verandan satte vi upp vagsparrar och man var tvungen att betala om man ville komma forbi. Pengar gjorde vi av krotonen som vaxte i rabatten, till mammas och krotonens stora forskrackelse. Det fanns zalagina (rovare) langs vagen som overfall hjulingen och dess ekipage. Och sa fanns det en sjukstuga (en stor tralada) pa baksidan av huset dar det fanns en sjuksyster som plastrade om med bananskal och tidningspapper.
Minnen av lunchen mitt pa dagen, kl 12.30, vid det stora bordet pa verandan, mamma som kom tutandes i sin bil fran jobbet och pappa som lunkade hem i sina stora svarta skor och sin svarta filthatt som luktade det allra godaste som fanns. Svett, sol och diesel.
Utanfor mitt fonster finns nu barndomsminnen. Och ett blommande abake.
Att slumra...
Var finns modet?
Sekretararen ringde. Utanfor dorren stod tydligen en nunna, Dominica. Hon klev in genom den brunroda dorren och utstralade odmjuk beslutsamhet. Odmjuk, for hon visste att det alltid gar hem hos oss hedningar. Beslutsam, for annars far man ingenting har i livet. Hon berattade att hon sedan 2 ar tillbaka varje vecka koper tidningar har. Dessa skickas till tva bibliotek som hon driver. Varje manad handlar hon for den natta summan 48.250 centralafrikanska francs. 579.000 om aret. Ca 7540 svenska kr om aret. Skulle vi mojligtvis inte kunna hjalpa henne genom att ge henne ett par procents rabatt nar hon handlar? For missionens skull. For folkets skull.
Tyvarr ar det inte jag som tar dessa beslut. Sa jag vet inte hur det gar.
Men detta slakte, nunnor, ar nagot som aldrig slutar fascinera mig. I tisdags kvall var jag bjuden pa middag hos den franska Ambassadoren. En fest var ordnad, for soeur (syster) Milou. Eller Bernadette som hon egentligen heter. Men Bangui kanner henne som Soeur Milou. I ar ar det 50 ar sedan denna kvinna kom for att arbeta har i Bangui. Och detta skulle firas! Jag var inbjuden och jag satt bredvid henne vid det stora bordet som nastan forsvann under all god mat och alla vackra blommor. Soeur Milou har manga strangar pa sin lyra. Hon driver en skola, hon har ett bibliotek, hon har en tradgard som purknar med blommor, frukt och gronsaker. Har gar upp kl 3 varje morgon, for att be, laga frukost at sina systrar och vara med pa morgonens massa... Allt detta INNAN arbetsdagen borjar.
For ett par ar sedan fick soeur Milou problem med sitt hjarta. Hon fick akut evakueras till Frankrike och opereras. Efter detta vagrade forsakringsbolaget att forsakra henne om hon akte tillbaka till Bangui. Det gjorde hon anda, oforsakrad. Hon ar tvungen att aka till Frankrike for regelbundna halsokontroller, dessa betalas av olika privatpersoner som vill hjalpa henne. Skulle hon behova evakueras igen sager hon att hon stannar har for att do.
Jag kanner mig odmjuk infor soeur Milou, och hennes systrar. Jag kanner djup respekt for soeur Dominica som kom in pa mitt kontor idag, tittade mig i ogonen och fragade om hjalp.
Jag ser valdigt kritiskt pa missionarernas historia i u-varlden. Jag ar sjalv uppvaxt i utkanten av en missionarsgrupp, och jag har tyvarr mer negativt an positivt att saga om den missionen jag har erfarenhet av. Men jag kallar inte soeur Milou och hennes systrar for missionarer. De ar mycket mer an sa. De ar kvinnor som har valt att stalla hela sina liv till forfogande for folket i Centralafrikanska Republiken.
Soeur Milou kom hit till Bangui nar hon var 22 ar. Nu ar hon 72. Ett helt liv.
Vem av oss idag ar beredd att offra ett helt liv for att hjalpa nagon annan? Eller, det handlar inte ens om att offra, ordet offra ar forknippat med uppoffring, med smarta. Dessa manniskor gor det med gladje och en aldrig sinande karlek till folket. En karlek som kanske ibland gar till overdrift - alla initiativ som tagits av dessa jordens anglar ar inte lyckade.
Men det ar just det som de handlar om - de ar manniskor. Precis som jag och alla andra. Och anda valjer de att viga sina liv at att hjalpa andra. Med alla sina fel och brister, och med sina svagheter.
Aven om jag pa nara hall sett missionens baksida, och aven om jag idag inte foresprakar mission som vi idag vet om den, kanner jag en djup respekt for datidens missionarer. De som korsade haven for att leva sina liv pa mark de aldirg tidigare sett och bland folk vars sprak de inte talade. Min farmor och farfar var sadana manniskor. Aven om missionen har satt, tror jag, smartsamma spar i min familj, sa svammar jag over av respekt infor deras mod och deras beslutsamhet. Kortet ovan forestaller min farmor, Margit, langst till hoger. Mannen till vanster ar min farfar, Sten. Pojken ar min pappa. Hyddan bakom dem var deras hem.
Infor soeur Milou och hennes systrar, och infor min farmors livsberattelse fragar jag mig var finns modet idag?
Man med markattskinder.
Vad skulle mojligtvis kunna vara varre an stora pluffsiga kinder? Jo, just det. Stora pluffsiga kinder som till pa kopet hanger, dragna av jordens forunderliga gravitationslagar (... eller vad det nu heter).
En man med markattskinder ar inget gott tecken. Forutom mojligvis Andreas som faktiskt var snall. Dum men snall. Who can blame him? Men forutom dumsnalla Andreas ar inte dessa man ett gott tecken.
Och droppen som fick bagaren att kollapsa i ett niagarfall var Monsieur Martin. Kungen av alla markattskindsbarande man. Jag sag honom fran fonstret fran kontoret i morse. Hans kinder foradde hans intentioner. Han rusade in i affaren och inte nog med att han har markattskinder, han ar aven fransman. Detta innebar att han stod dar i affaren, med sina kinder hangande och gestikulerade argt for president och fosterland. En dov och blind manniska hade kunnat forsta att han var arg, Monsieur Martin.
Med kinderna guppande bredvid hans haka och kostymen flaxande sprang har upp till mitt kontor for att tala om for mig att mina anstallda minsann borde avskedas omedelbart bums! Det var skandal! Det var katastrof! Det var pa liv och dod!
Och allt jag kunde titta pa var hans hangande kinder som var blanka som julapplen.
Tillslut stormade Monsieur Martin ut ur mitt kontor med sina kinder i slaptag och jag kunde konstatera att han lamnat salivdroppar kvar pa mitt bord. Sa arg var han.
Man med markattskinder ar inget gott tecken. Punkt.
Ladies of Africa...
Bangui la coquette...
Monday morning 05.30 am...
...Ringer klockan och jag kan inte forsta hur dum jag ar. Vem ar sa fruktansvart dum att man gar upp en timma innan man behover? En mandag morgon till pa kopet! Som om det inte var illa nog. Inte nog med att man gar upp, utan sjalvaste anledningen till att man gar upp ar sa dum att man ryser. Jag slapar mig upp en timma for tidigt en mandag morgon for att... ata en fantastisk lang petit déjuner tillsammans med my french lover? Nej. For att dagen har 2000 spannande aventyr att bjuda pa? Non. For att jag ar sa pigg och exalterad over faktumet att jag ar vid liv denna fantastiska mandag att jag helt enkelt inte kan ligga kvar i sangen? Njet.
Jag slapar mig upp for att ta pa mig mina fuktiga traningsklader som luktar mogel. Jag slapar mig upp for att ha svettdroppar som rinner langs halsen och lungor som branner innanfor mina revben (...eller var de nu sitter). Jag slapar mig upp for att jogga. Ibland slas jag av min totala dumhet.
Inte ens bilden av en delicious och smal Eva Longoria pa framsidan av Marie-Claire som ligger pa mitt kontor kan fa mig att tycka att min joggning kl 05.30 pa mandag morgon var en bra idée. Och inte nog med att sjalvaste joggningen var ett rott inferno av smartsamma upplevelser; jag har nu en avrgundsdjup hunger i magen som inte kan stillas med en banan och en mango. Icke. Den kraver nybakade pain au chokolat, pasta med graddig carbonara och framforallt inte ett salladsblad sa langt ogat kan na. Och som om inte hungern rackte. Jag har ont. I laren, i skinkorna, i fotterna.... Och trodde ni att det kommer ga over tills imorgon? Icke. Det kommer sitta i. En hel vecka. Minst. Jag ar helt overtygad.
Nu sitter jag har och sallskapar med min totala dumhet. Screw Paùlun och GI. Screw Anna Skipper och alla sladdriga salladsblad och chiqua kikartor i hela varlden och ge mig tillbaka mig sjalv utan denna dumhet. Tack.
Bangui sur la rochelle...
Kära Farmor...
Jag funderar pa hur mycket ditt liv skiljde sig fran mitt. Hur olika vi var. Hur lika vi var. Du ar dod och sista gangen jag sag dig var for ett par veckor sedan. 24 dagar sedan narmare bestamt. Du lag i sjukhussangen. Allt som var du var borta. Du fanns dar men anda inte och jag visste inte vart jag skulle ta vagen. Du viskade fram sma meningar som inte riktigt hangde ihop. Jag forsokta krama din brackliga kropp i sjukhussangen och jag sa att jag alskade dig. Du tittade pa mig och sa att jag i alla fall var klar i knoppen. Vi skrattade genom tararna, mamma, pappa och jag. Sa har efterat tror jag att du forstod, att jag var pa vag bort. Att jag skulle tillbaka till Bangui. Jag visste att det var sista gangen jag sig dig men jag visste inte hur jag skulle ta farval. Hur tar man farval for sista gangen?
Nar det var dags for mig att fortsatta till Arlanda viskade du fram "Det har du gjort bra" och tillsist fragade du om pappa hade gett mig pengar. Och da fanns du dar igen. Min farmor som alltid brydde sig sa mycket om mig. Som oroade sig for hur jag skulle klara mig. Som ville veta om jag hade allt jag behovde. Du, min farmor, Margit Larsson, fanns dar. En liten stund trots sjukdom, smarta och alder glimtade du fram.
Nar jag satt hos dig pa sjukhuset nagra dagar innan jag akte pratade vi minnen. Jag fragade om du kom ihag den dar julen nar du var och halsade pa oss i Afika. Jag var liten men jag har ett sa tydligt minne av hur du sitter pa soffan intill mig i vardagsrummet. Det var nog jullafton for du var finkladd. Du hade pa dig en vit kjol med rosa rosor pa, i ditt langa vita har som var uppsatt i en knut satt nalar med rosa rosor i plast. Du var sa vacker. Den vackraste farmor nagon kunde ha. Din arm lag om mig och du var den tryggaste i varlden. Du berattade historier for mig; om hur leoparden at upp er katt Lotta i Afrika och om hyenorna som stal era skor pa natten. Du berattade historier om min pappa och jag kommer ihag hur jag tankte att min pappa aldrig kunnat vara sa liten. Men du var ju hans mamma sa du borde ju ha vetat.
I mina stora barnaogon fanns det ingen mer spannande an du.
Nar vi akte till Sverige pa sommrarna var hojdpunkten du. Du, med ris, pepparhona, inlagd pumpa och efteratt i omatliga mangder. Kanelbullar kladdiga av smor och mandelmassa, ostkaka med gradde och sylt.
Du kom ihag den dar julen. Vi log tillsammans och din skrynkliga hand var varm i min.
Nar jag satt dar pa sjukhuset bredvid din sang sa du att du var trott pa att flytta. Du hade gjort det for mycket i ditt liv. Jag tror att jag fortstod precis vad du menade, aven om jag inte har flyttat brakdelen av alla ganger du har gjort. Du sa att det alltid hade varit sa svart att lamna ; jag sa att det svaraste var att kanna sig hemma. Nar jag sa det rann tararna ner for dina bleka kinder och du nickade. Jag tror farmor att jag ar valdigt lik dig. Jag tror att om du var 20 ar ar 2008 skulle vara liv vara valdigt lika varandra. Men det skiljer 71 ar mellan oss och det ar nog darfor vi har haft svart att forsta varandra ibland. Men trots det ar jag valdigt glad att jag ar lik dig. Du levde ett rikt liv, och nar jag sa det till dig sa holl du med och sa att ditt liv varit rikt. Rikt pa bade smarta och gladje.
De senaste 24 dagarna har jag tankt mycket pa dig Farmor. Du offrade sa forbehallslost och med en sadan overtygelse. Och ibland kanske du offrade for mycket.
Farmor, du fanns alltid dar. For mig och for alla andra som kunde tankas behova en kopp kaffe, en pratstund, ett mal mat eller en hjalpande hand. Du fanns dar, i dina langa kjolar, ditt vita har och ditt guldhalsband med rosa stenar och med en svag lukt av schampo och mat runt dig. Hur ska jag klara mig utan dig?
Det ar svart for mig att inte kunna vara med pa din begravning. Det ar svart for mig att ta farval. Det ar svart for mig att fortsta att du inte sitter i din lagenhet pa Irisgatan, vid koksbordet, till halften gomd bakom dina krukvaxter och tittar ut genom fonstret.
Men jag tanker mig att du antligen har fatt komma hem. Jag tanker mig att du finns i en himmel tillsammans med farfar, dar du inte langre har ont, dar inte smarta och aldrande finns. En himmel fylld men pelagoner och orkideer, dar du kan baka sa mycket bullar och rulltarta och lagga in sa mycket pumpa du vill. Dar sylten aldrig slutar koka och gasterna aldrig slutar ringa pa dorren. Precis som du vill ha det.
Farmor, jag vet inte hur jag ska ta farval. Jag vill inte ta farval, men jag vet att allting har sin tid. Och detta ar tiden att ta farval. Farmor, tack for allt. Tack for boner, nybakade bullar, karlek och en oppen famn. Tack. Farmor. Min farmor.
Söndag lider mot måndag...
Kilande rester av myggbett på mina ben och en sömnig söndag släpar sig fram. Fläkten surrar maniskt och varm luft rör sig motvilligt runt i rummet. Disig sol genom dammtung himmel och ljuset är grågrusigt. Floden flyter trögt förbi utanför och timmarna gör den sällskap, liksom jag. Det är så fuktigt att det känns som att floden inte ligger kvar vid dess stränder utan är över mig, om mig, runt mig, i mig. Sömntunga ögonlock och smak av guavasaft i munnen. Jag njuter av lugnet och av att inte göra någonting. Imorse sen frukost med amerikanska pannkakor och varm choklad under pailotten, den vita katten i knät. En liten tur runt stan för att hitta någonstans där man kunde kolla mailen. Bakade kaka med banan och jordnötter, och en plåt med tomater fyllda med köttfärs, persilja, vitlök och selleri. Bunkra upp för veckan. Snart börjar den. Den nya veckan. Om ett par timmar ringer klockan, då ska det joggas och sedan sitter jag på kontoret igen. Helgerna gar alldeles för fort. Som alltid. Men skulle det inte finnas måndagar skulle det inte finnas söndagar. Slutsats: Tack och lov för hemska måndagar!!
