Inblick. Utblick. Ögonblick.

 

För att få slut på denna färglösa tråkighet som verkar ha slagit följe med mig tar jag bilen ut på ihoplappade asfaltsvägar. Ut genom livliga byar och grönskande fält. Bort bort bort, så långt jag kan komma.

 

I de byar jag åker förbi har man satt upp palmblad som vissna stoltserar i solen och landets flagga hänger från mangoträd och allehanda improviserade flaggstänger. Jag känner på mig att något lurt är i görningen. Och mycket riktigt. Mitt i en krök är vägen avspärrad av militärer. Presidenten är på utflykt och vägen är avstängd. Men han ska tydligen åka tillbaka in till Bangui alldeles strax, så jag ombeds köra tillbaka ett par kilometer, parkera bilen under ett par palmer och vänta. ”Alldeles strax” är en mycket vag term i vid dessa breddgrader och kan betyda allt från inom fem minuter till någon gång om fem, sex timmar. Jag parkerar bilen och ser för mig själv hur jag är tvungen att köra tillbaka in till Bangui utan att skaka av mig detta evighetstråkiga släptåget som klistrat fast sig på ryggen.

 

Palmernas blad rasslar i vinden och ett par nyfikna barn kommer fram och tittar på mig med snoriga näsor, smutsiga knän och massor av bus i blicken. På vägen kommer en grupp med människor raglandes och dansandes, yra av plamvin. Två militärbilar åker förbi i en hisklig fart och två dansande kvinnor ramlar i diket men skrattar mest åt händelsen. Jag kliar på myggbett.

 

Efter dryga fyrtio minuter hör jag presidentens kortege närma sig. Sirenerna på högsta volym och förtruppen av militärbilar passerar förbi. Presidenten själv kommer i en egen bil, med fönstren öppna slänger har ut 10.000 cfa-sedlar på gatan. Det blir hysteri bland dem som står runt omkring och de kastar sig på gatan för att försöka få tag i sedlarna som virvlar runt. De är så desperata att det inte ser de kortegens släptåg av ministrar och ytterligare militärbilar och de kastas av vägen när bilarna kommer vinande. Ett slagsmål bryter ut över sedlarna. Och jag undrar vad svenska folket skulle tycka om Hans Majestät Konungen skulle slänga ut sedlar genom bilfönstret när han åker genom Stockholm?

 

Tillslut kan jag köra vidare och jag tänker att någon där uppe måste gilla mig. Vattenfallet står kvar där jag lämnade det sist. Det rusar och glittrar i solen och livet känns plötsligt mycket bättre.

Vattnet är kallt och jag får gåshud. Det faller hårt mot min rygg och jag tappar nästan balansen. Men bara nästan. Knubbiga moln svävar på himlen och fåglarna sjunger. Sitter på en klippa och låter solen torka mig. Små honungsflugor dricker vatten på min hud och försöker krypa in i ögonen.

Jag planerar livet. Står mitt i ett vägskäl. Jag smakar på vattendropparna som sitter på mina läppar och funderar på lägenheter, företag, studier och försöker tänka mig livet om fem år. Det svindlar det av, så jag försöker låta bli och koncentrerar mig på nu. Timmarna går utan att jag vet var de tar vägen. Vattnet fortsätter falla och jag förblir ensam. Solen rör sig på himlen och försvinner tillsist bakom träden. Jag matar fiskar med min överblivna matsäck och badar en sista gång. Skär mig under foten på en vass sten och blir biten på knät av ett bi. Men det gör inget. För utanför Banguis gråa väggar och hungriga gamar ter sig livet plötsligt mycket bättre. Färgerna är tillbaka. Det krävs inte så mycket, trots allt.

 

Jag åker hem med solen som går ner i ryggen. När jag nästan är hemma och åker längs floden lyser månen som ett genomskinligt silveräpple ovanför Kongos kullar som är svarta silhuetter på andra sidan floden. Floden där månen speglar sig och glittrar. Ute på klipporna brinner små lyktor där fiskare lägger ut sina nät.

 

Jag parkerar bilen och en stor bönesyrsa landar på vindrutan. Det ser ut som han tittar på mig genom glaset med sina stora, runda ögon och han balanserar fram och tillbaka på sina spretiga ben.

 

På min veranda hoppar grodor och jag råkar krossa en tusenfoting under sandalen. Den kraschar ihop i en geggig klump och jag får lite dåligt samvete. Låser upp dörren till huset det rödrosa och tänker att färgen har kommit tillbaka.

 

 

Vardagen segar sig fram. Jag sitter på Banguis flygplats en varm eftermiddag och funderar på skillnaderna i vardagslivet. Häromkvällen tillbringade jag en timma med att plocka ut mjölbaggar ur mitt ris och med att studera myrorna som kletat sig fast i marängerna som bakades häromdagen. Är man en sockermyra och dränks i en marängsmet måste man nog ändå dö lycklig, tänker jag.

 

Jag tränar på kvällarna. Springer längs kullarna och sedan en timma med styrketräning tillsammans med Réne. Vägen jag springer leder till en militärbas och ofta stöter jag ihop med militärer längs min väg. Sist blev jag stannad, förhörd och varnad om att inte fortsätta längre. Eftersom jag vet bättre än att argumentera emot vände jag och sprang ner för kullen. Lite sur för att jag för en gångs skull faktiskt hade lust att springa. Nere vid kullens fot väntade Réne på mig och vi började tappert vårt pass men dränktes i ett regn av fladdrande, guldskimrande flygtermiter som drog sig till lampans sken. Vi släckte lampan och fortsatte träna i mörkret, flygtermiterna flög vidare förutom ett par stycken som vi åt upp. Det hör till traditionen. Att äta några levande flygtermiter om året. De smakar lyckliga barndomsdagar med äventyr tillsammans med min bror. De knastrar mellan tänderna och ger mig små rysningar av lycka längs armarna.

 

I morse när väckarklockan ringde så tidigt att det var mer natt än morgon och jag sminkade mig framför spegeln och luktade på morgonluften som drog in genom fönstret upptäckte jag att det bosatt sig en ödla i min sminkväska. Jag har sett honom i badrummet flera gånger, men inte tänkt vidare mycket på det. Men istället för att få upp min mascara när jag med ena handen fumlade efter den fick jag upp en ödla. Han var nog räddare än jag och slank iväg under min krog med smutstvätt. Jag vet att det inte är någon idé att försöka få honom att komma på bättre tankar än att bo i min sminkväska. En ödla är en ödla är en ödla och de är nog ungefär lika envisa som jag. Så jag kapitulerar och inser att jag numera får dela sminkväska med ödlan, så länge han nu behagar.

 

Jag är segsjuk och dras med en förkylning och en ond trumhinna. Bangui är varmt och insvept i ett grusigt dis av ökendam. När jag dricker mitt kaffe och tittar på floden som makar sig fram i den tidiga morgontimman står termometern redan på 36 grader och solen lyser vitt och det sticker i ögonen.

 

Vardag här som överallt, och detta livet känns just nu väldigt oglamoröst och tråkigt. Kanske är det förkylningen, kanske är det att jag varit här i sex månader och börjar vilja byta luft och utsikt. Eller så är det bara en sådan dag. Igen. Men, man behöver gråskalor för att kunna se färgen när den väl kommer. Även om jag nu tycker att det är dags för färg. Fast det kanske är jag som är färgblind? Det tåls att tänka på.

 

 

Och så kommer en sådan där dag. Det händer ett par gånger om året, alltså inte så ofta. Trots allt.

 

En sådan där dag då jag är så fruktansvärt uttråkad och önskar att jag var överallt förutom just i Bangui. Eller snarare, att jag var överallt förutom just ett ställe där jag kan alla resturangers menyer och priser utantill, där jag känner igen vartenda utländskt ansikte som finns, där jag blir stannad på gatan var tredje meter för att hälsa på någon som vet vem jag är. Förutom just ett ställe där det inte finns någon bio, någon teater, något trevligt hängställe där man kan smälta in i mängden och inte bli uttittad av franska militärer i uniformer och libanesiska herrar med bakåtslickat hår. Förutom ett ställe där elektriciteten försvinner och förvandlar mitt hus till en mörk, varm bastu och där vattnet dripp-dripp-droppar ut vattenkranen hur mycket jag än vrider på handtaget och ber till alla världens vattengudara att det ska börja plask-rinna vatten ur kranen.

 

Jag drömmer om att kunna gå på en gata och möta ansikten som inte tittar på mig, blickar som är upptagna med annat. Om att kunna gå in i en mataffär där katten inte jamande springer runte benen, där jag inte behöver undersöka alla förpackning för att se om de är råttätna, köpa ett äpple som kraschar sötsurt i munnen utan att jag behöver pruta, fråga hur försäljarens familj mår och hälsa på de andra i affären. Jag drömmer om en latte. En riktig, med bubblande skummjölk och stark kaffesmak i ett glas som är varmt och serveras av en kille som inte frågar om det finns lite extra pengar till honom. Jag drömmer om en restaurang där jag aldrig varit, där ägarens ljudliga kindpussar inte lämnar blöta fläckar som sakta torkar i värmen på mina kinder, där jag inte vet exakt hur menyn ser ut och där det finns ansikten runt borden som inte tittar på mig. Jag drömmer om att parkera min bil utan att behöva fundera på om det finns något som kan stjälas i den, utan att gå iväg och komma tillbaka med hjärtat i halsgropen och fundera på om däcken har blivit punkterade.

 

Jag drömmer om en dusch som, vid vilka tidpunkter på dygnet som helst, alltid lika givmilt sprutar ut massor av vatten i vilken temperatur jag behagar, jag drömmer om att kunna ringa ett samtal utan att det piper och knastrar av att någon avlyssnar mitt samtal och jag drömmer om att logga in på min hotmail utan att jag under tiden jag väntar på att mitt lösenord ska godkännas hinner gå på toaletten, dricka en kaffe och sortera min smutstvätt.

 

Det händer som sagt inte ofta, men just idag vill jag bara bort. Vill jag vara anonym i ett samhälle som inte bryr sig ett dugg om mig och där ingen ser mig. Vill jag vara en av alla andra. Vill jag ha all västerländsk bekvämlighet som finns. Men. Jag vet ju, att imorgon, efter att denna dags timmar sakta släpat sig fram och kvällen gått till ändå medan jag suckat, uppgivet tittat på dripp-dripp-droppandet från min dusch i skenet av en fotogenlampa och tyckt lite (men bara lite) synd om mig själv, så kommer jag återigen tycka att det är charmigt att leva mitt liv i denna afrikanska smältdegel i skuggan av Kongos kullar.

 

Men just nu, just nu är detta allt annat är charmigt.

 

Den 15 Mars 2003. Dagen då president Francois Bozize tog makten över Centralafrikanska Republiken och dess folk.  Det var även dagen då jag åkte genom ett Bangui som jag inte kände igen, dagen då vi lyfte i ett litet vitt plan från flygplatsen i den stund då Bangui bokstavligen talat blev stormat av Bozize och hans trupper. Dagen då många liv förändrades.

 

Idag, 7 år senare är fortfarande Bozize president. Och jag är tillbaka i Bangui och flygplatsen har blivit mitt andra hem. Flygplatsen som ännu idag bär kulhål i väggarna efter den där ödesdigra dagen för sju år sedan.

 

Den centralafrikanska staten går ut i media och annonserar att de, tack vare statens mycket effektiva underrättelsetjänster och välorganiserade militärarbete, har lyckats avslöja en planerad statskupp. Och bakom denna förmodade statskupp ligger givetvis Ange-Felix Patassé. Landets expresident som blev störtad av Bozize och som lämpligt nog också är Bozizes största rival i det kommande presidentvalet… Skam den som ger sig!

 

Ryktena om en förmodad statskupp sprider sig som en brinnande eld och staden håller andan. På förmiddagen när jag kör runt mellan kontor och myndigheter märker jag att stadens ena stora gata (det finns två), Avenu de l’independance, är avspärrad. Eftersom jag vet att Patassé bor längs just den gatan är matematiken mycket enkel. Och mycket riktigt, i en av mina vändor på stan blir jag vinkad till av hetisga poliser med bistra miner som säger åt mig att stanna. Presidentens korteg är på väg. Han har varit och ”förhandlat” med Patassé.

 

Presidentens korteg. Först kommer tre orangea motorcyklar med sirener på högsta volym. Förarna är klädda i röda plyschkavajer, mörkblåa långbyxor och höga, svarta läderstövlar. Sedan kommer två Toyota Landcruisers efter varandra, med maskerade, tungt beväpnade, militärer i blänkande solglasögon och rödvita turbaner på flaket. De kör så att dammet ryker, och efter dem kommer en militärbil till. Precis efter militärbilen kommer presidenten. I en alldeles ny, blänkande vit Hummer. På varje sida om den glittrande Hummern kör två bilar, och på deras yttersida finns ytterligare två motorcyklar. Bakom presidentens Hummer kommer två militärbilar, sedan tre bilar där jag skymtar ett par ministrar, och efter dem kommer ännu två Landcruisers med militärer. Och sist, men inte minst, kommer en lastbil full med ytterligare militärer.

 

Alla Banguibor vet att när sirenerna ljuder, då stannar man bilen. Parkerar den så långt bort på en väggren man kan komma utan att köra ner i ett dike, och utan att välta på stånd där det säljs rosa tuggummin och cigaretter, tills att kortegen har passerat. Den här morgonen kör presidentens Hummer förbi med öppet fönster. Han vinkar och gör tummen upp åt människorna som går längs vägen, som om han ville försäkra oss om att allt stod rätt till. Att han fortfarande är president och att Banguis gator är lugna.

 

Runt omkring i staden kör militärens lastbilar runt, överlastade med upphetsade soldater som sjunger segersånger och lyfter upp sina vapen i luften. Allt för att visa att allt står rätt till och att den nuvarande regeringen är stark.

 

Som om allt vore förträffliga sammanträffanden bjuder även presidenten in till en gratis fotbollsmatch samma dag. Låter kanske föga imponerande i vissa öron, men här, här är fotboll en fråga om liv och död. På eftermiddagen, innan solen går ner, springer jag uppe på kullarna och tittar ut på staden. Den stora, vita stadion (byggd som en gåva till landet från Kina) ser gigantisk ut bredvid Banguis stapplande höghus och tillintetgjorde sjukhus. Stadion är upplyst, på läktarna är det fullt av människor och uppe på kullen hör jag musiken pumpa ut från dåliga förstärkare. En gigantisk plattskärms TV flimrar genom den dammiga luften och folkets jubel stiger upp i luften.

 

Att iscensätta en statskupp, skylla den på sin största konkurrent i valet som ska hållas senare i år (om Gud vill...), åka runt i staden och vinka till folket i en nyinhandlad Hummer (också den en gåva från Kina), och i samma veva bjuda dem på en fotbollsmatch i stadion som ingen annars har råd att betala inträde till (förutom möjligtvis ett par ministrars barn) känns som en aning magstarkt. Fast ändå blir ingen förvånad.

Alla lösningar är bra lösningar förutom de dåliga… eller hur är det man säger?

 

 

 

 

 

Livets färger lyser starkare ibland. När mangoträden blir till luddigt grönt utanför bilfönstret tänkte jag på vänskap. På en vänskap som funnits så länge att jag inte kan minnas mitt liv utan den. Det är en vänskap som rest många mil. Som rest från tiden då vi sprang runt i blommiga klänningar och bar runt på våra alldeles för tjocka hundvalpar under melinaträden vars blad klädde marken med ett krasande täcke. Från den tiden då vi båda fick plats i samma fåtölj, log med stora gluggar mellan tänderna, till den tiden då vi med kladdiga fingrar åt makala doppade i socker på Svenska Skolans veranda i Gamboula. Från den tiden då vi vandrade ner till Kadeïfloden till den tiden då vi skrev långa brev om smygförälskeler som skickades över hav och kontinenter. Från den tiden då vi möttes i korridorerna på Risbergskaskolan, den tiden då vi åt marsipan och engelsk konfekt vid mitt köksbord, den tiden hon cyklade och jag sprang genom ett vintrigt och isande kallt Varberga för att komma på bättre tankar om livet till den tiden då vi möttes i Frankrike, satt Chez Paul, åt mintgröna macaron och drack café au lait. Till nu. Nu, då hon bor i en liten lägenhet på Heimdalsvägen , och jag bor i ett hus längs Oubanguifloden inte långt från ekvatorns fuktiga linje.

 

Det är en vänskap som lyser bländande stark genom grådisiga ridåer.

 

Jag tycker om att köra bil. Jag gör det ofta. Själv, utan mål och mening förutom att låta tankarna sköta sig själva. När de gröna vidderna sträcker ut sig runt omkring mig och den gråblå himlen är ett ändlöst valv tänker jag på min morfar. Jag vet att min morfar följer min blogg. Han fru läser den för honom, och jag kan se framför mig hur de sitter tillsammans i det lilla rummet där det stora, brummande datorn står i huset längs Motalaströmmen som luktar av lyckliga barndomsminnen. Min morfar ger mig färg. Målar min regnbåge i de mest vackra nyanserna. I den sortens nyanser som ger bakgrund och mening.

 

Vi fikar muffins i rosa pappersformar. Vi sitter på en mossbeklädd betongtrappa bredvid vattenfallen som brusar och dricker kaffe som bränner fingrarna genom tunna plastmuggar. Theo tittar på mig med ögon som är så allvarliga att mitt hjärta brister. Med ögon som jag drunknar i. Ögon som får mitt livs regnbåge att explodera i färgkaskader.

 

Ursäkta mig, jag förlorar mig i känslomässigt dravel. Hur kul är det här att läsa om? Men. Detta är livet. Verkligheten. Vardagen. Detta är regnbågen. Regnbågen som målas mellan gatubarn, rebeller, kidnappningar, vattenkaskader, utflykter, knubbiga barnalår, monotona möten, grå fesljummen vardag, mediokra prestationer och morgnar då jag vaknat på alldeles fel sida. Detta är mitt liv. Min regnbåge.

 

Detta är jag. Jag som får gåshud och pirr i magen av röd jord, jag som tycker att himlen är den vackraste tavlan, jag som får tårar i ögonen en alldeles vanlig dag på väg förbi Grand Café bara för att det slår mig, slår mig att detta är livet. Livet som aldrig kommer igen. Detta är jag som får ett alldeles onödigt behov av att fånga, spara och minnas. Och framförallt är detta jag som blir löjligt känslomässigt sentimental och som mest av allt borde lägga mig och sova. Imorgon är en lång dag. Imorgon är början på resten av mitt liv. Och då är det bäst att jag fått min skönhetssömn.

 

 

 

En bom över vägen. En rund bambugren, stödd på två pålar. Mitt på bommen fladdrar ett smutsigt tygstycke i vinden.

 

Ett par meter bort. En skjul byggt av palmblad. Ser mest ut som en koja byggd av barnahänder. Ett par hundra meter bort längs vägen anar man en liten bebyggelse. Små lerhyddor under mangoträden. Barn som springer över vägen. Några getter som sover ser ut som stenbumlingar på håll.

 

Från skjulet kommer det ut en man i sakta mak. Han har på sig ett par militärbyxor, klargröna sandaler och ett stort linne med Bob Marley på. Runt huvudet har han virat en rödrutig handduk. Han går med trötta steg och från hans axel händer ett automatvapen i en sliten rem.

 

”Hej” säger han och plirar in med kisande ögon genom det öppna bilfönstret.

”Hej”  svarar jag och ler. Solen lyser vitt från en naken himmel.

”Vart ska du?” han besvarar inte mitt leende.

”Jag är bara ute och åker. Jag lämnade Bangui i morse och jag ska till Berberati” jag fortsätter le.

”Har du en ordre de mission?” mannen har långa ärr efter skärsår på kinderna.

Jag lämnar fram det officiella papper där det står vem jag är, mina personuppgifter, vilken bil jag kör, vart jag ska åka, när jag ska åka tillbaka, vilka passagerare jag har i bilen och vad jag har för packning.

Mannen synar pappret med överdrivet intresse. Viker ihop det och börjar med en grymtning gå tillbaka mot sitt skjul. Jag sitter kvar i bilen och suckar för mig själv. En liten flicka med ett fat med gulmogna bananer på huvudet kommer förbi och tittar frågande in i bilen. Jag köper en banan och går ut ur bilen. Bananen är söt och varm och klibbar i gommen.

 

Mannen har satt sig på en träpall i skuggan och petar på sina tånaglar. I skjulet står en tom ölflaska. Ett myggnät som är sönder hänger från taket och vinden drar i det.

”Är det något problem?” frågar jag.

”Jag är väldigt trött” svarar han ”och jag är hungrig.” Han suckar ljudligt.

Jag skakar medlidande på huvudet.

”Så ge mig lite att äta för så kan ni åka vidare” fortsätter mannen.

”Men jag har inget att ge dig” svarar jag.

 

Det går ett par minuter. En svettdroppe rinner längs ryggraden. En kråka kraxar. Två barn springer förbi med röddammiga fötter. Jag slänger bananskalet i en liten sophög där en höna kraffsar runt.

”Då tar jag dig som min fru” säger han. För första gången en liten glimt av någonting i hans ögon.

”Som din fru? Men tänk om jag inte vill då?” säger jag med ett nödvändigt leende.

”Det spelar ingen roll om du inte vill. Men varför skulle du inte vilja? Du är väldigt vacker. Jag vill ha en vit kvinna som min fru.”

”Men du vet, jag är väldigt dyr. Du kommer aldrig ha råd med mig.”

”Kärlek har ingenting med pengar att göra. Du kommer älska mig för den jag är och inte för mina pengar.” fortsätter han. Silar saliv mellan sina tänder och spottar en stor loska som landar i den torra jorden.
”Men tänk om jag redan är gift då?” Jag tittar på loskan som bubblar sig i det röda dammet.

”Det spelar väl ingen roll. Vill jag ha dig tar jag dig.”

”Vilken otur för dig att jag inte vill ha dig. Och att min pappa inte vill gifta bort mig. Vill du ha mig måste du åka till Berberati och prata med min pappa först. Det är ju han som bestämmer, det förstår du väl?”

”Ja, det är ju klart. Jag ska åka till Berberati och din pappa kommer ge dig till mig.”

”Om Gud vill” säger jag.

Han skrattar och ger mig tillbaka det vikta pappret med en loj gest. ”Jag är fortfarande hungrig. Ge mig 1000 CFA så får du åka”.

” Va? Jag trodde att min man skulle ge mig att äta och inte tvärtom?” säger jag med spelad förskräckelse. Jag vet att jag redan vunnit spelet. ”Mannen ska ta hand om kvinnan, eller hur?”

Han skakar på huvudet med ett leende och kallar med en handrörelse på en liten kille som springer mot bommen över vägen.

Jag ler mot mannen och tackar för mig. Går tillbaka till bilen som är glödhet i solen och ler mot flickan med bananfatet på huvudet.

 

Pojken bär bort bommen över vägen och jag kör förbi. Vinkar åt mannen som sitter kvar på sin pall i skuggan.

 

Kör förbi den lilla byn. Undviker spattiga getter som springer över vägen. Låter pappret ligga kvar i mitt knä. För om ett par kilometer är det dags igen. Samma visa om och om igen. Ibland med ett par kilometer mellanrum, ibland, om man har tur, ett par mils mellanrum.

Ibland räcker det med ett leende, ibland räcker det med ett par välvalda skämt. En liten teater. Ibland fungerar ingenting. Ibland är det de hungriga magarna som vinner.

Jag blundar och känner tusen och en vattendroppar landa på mig. Jag andas djupt genom näsan och det luktar lycka. Jag får gåshud och tårar i ögonen.

 

Solens strålar lyser genom ett guldigt dis av vatten i luften och från trädens gröna löv droppar det stora, genomskinliga droppar. Vattnet forsar runt mig och jag är kall. Det skummar, bubblar och drar. Stenar skär in i fötterna när jag klättrar över klippor mot vattenfallet. Stora, tunga kaskader av vatten kastas ut i luften högt ovanför mig och landar runt omkring mig med ett öronbedövande ljud. De som spräcks mot min hud slungas ut i små fyrverkerier och det bränner till på min bara rygg.

 

Fast jag vet att man inte ska kan jag inte motstå. Jag ställer mig i vattenfallet och lutar mig tillbaka mot klipporna. Det är en total känsla. En alldeles fullständig övertygelse om att jag är livs levande och att livet är vackert. Just här. Just nu. Ett öronbedövande brus, känslan av tusen stickande nålar när vattnet landar på min hud och kontrasten av en varm solstråle och det kalla vattnet.

 

Jag sätter mig på en klippa som skjuter ut under vattnet mitt emot vattenfallet. Det pirrar och drar i hela mig. Det är söndag och jag har samlat ihop min närmsta, mina käraste, mina vackraste och tagit dem med ett par mil utanför Bangui. Ett vattenfall bortglömt att världen som kastar sig ner genom regnskogen och en måltid delad under glittrande löv och solen som leker kurragömma bland träden.

 

Jag sitter och tittar på vattnet som forsar mellan mina tår, på nagellacket som flagar, på min fotkedja som rister. Vattnet drar i mina kläder, det droppar stora droppar från mitt hår. En vattendroppe har satt sig i mina ögonfransar som trasslar sig. Jag är lycklig och det spritter och drar i hela mig.  Jag vet att det är löjligt emotionellt men jag har tårar i ögonvrårna.

Övertygelsen om att vara på rätt ställe. På rätt plats. Vissa av er vet, att jag planerar att lämna detta. För en stund. För något annat. Men när jag sitter i vattnet och tittar på solen, på dropparna och på världen som är så bländande vacker i all sin ofullständighet vet jag inte hur jag ska kunna. Lämna detta. Detta liv och denna plats som får mig att känna mig så levande. Får mig att känna så mycket.

 

Jag får en kommentar på min blogg om att detta livet verkar mer avskalat, mer naket avklätt. Och kanske är det så. Att skillnaderna är så stora, och ändå så nära. Att det inte finns några skygglappar att ta till. Man kan inte ignorera smärtan, orättvisan och blodet. Men man kan inte blunda för dropparna som glänser i luften, för lukten av frihet, för smaken av lycka.

 

Nedanför vattenfallet väntar Theos knubbiga barnarmar och blonda hår. Han badar naken i floden och en litet stenkast bort sitter resten av mina älskade. Mina nära. Jag ställer mig upp på klippan och tittar rakt upp i himlen. Himlen som är mjölkligt blå, som glittrar av alla vattendroppar, himlen som svindlar och på solen som bländar. När jag vänder mig om ser jag Theo. Jag kan inte höra hans skratt men jag ser att han kiknar. Emelie klättrar ner för klipporna bärandes ännu en älskad i sin tunga mage och jag tänker att jag är rik. Rik på kärlek.

 

Jag är kär. Kär i detta liv som är här, just nu. När vi packat ihop och satt oss i bilen kör vi hem i en värld som glöder. Solen går ner bakom oss och färgar gräset gyllene, träden kastar långa skuggor, den röda jorden som tittar fram där asfalten är sönder glöder orange och färgerna brinner bland människorna vi möter på vägen.

 

Alla saker här i livet är inte självklara. Jag har en morgonritual; jag köper morgonens nytryckta lokaltidningar och skummar igenom artiklarna innan jag börjar jobba. Denna artikel står skriven i tidningen ”Médias + ” och jag har tagit mig friheten att översätta den från franska till svenska, men ingenting har skrivits om eller ändrats.

 

Och nej, detta är inte ett skämt.

En man har hittats död i en brunn

Moïse levde lyckligt tillsammans med sin fru Albertine i staden Bangassou. Hans fru hade bett honom att de skulle åka och hälsa på hennes föräldrar som bor i kvarteret Sarah i Bangui. Tillsammans åkte de till Bangui, och levde i perfekt harmoni tillsammans med Albertines familj.

Det hela ägde rum fredag den 26 februari runt omkring klockan 14 på eftermiddagen. Två tuppar började slåss på en gårdsplan inte långt från Albertines föräldrars hus. Under slagsmålet ramlade de två tupparna ner i en brunn. Moïse bestämde sig då för att klättra ner i brunnen för att rädda de två tupparna från att drunkna.

Moïse lyckades, och de två tupparna kom upp ur brunnen och ingen funderade mer på saken. Inte förrän runt kl 16 då man i familjen började fundera över vart Moïse tagit vägen. En stund senare såg en förbipasserande som ville hämta vatten i brunnen att det låg en människokropp i brunnen och Albertines familj kallades till platsen. Man ringde brandkåren, som inte svarade eftersom de trodde att det bara var någon som ringde för att störa dem. Som tur var kände någon i kvarteret till brandkårens hemliga kod och lyckades tillslut tillkalla en grupp med brandmän som kom fram till platsen runt kl 17.30.

Den första av brandmännen som steg ner i brunnen kom upp efter ett par minuter eftersom han kände sig hotad av vattenandar nere i brunnen. Efter mycket diskussioner gav sig en annan brandman ner i brunnen. Denne lyckades få ut Moïses kropp ur brunnen. Vid detta laget var Moïses svåger knäckt av sorg och hotade att ta livet av sig. Som tur var fanns hans familj runt omkring honom och kunde stötta honom.

Man har i kvarteret konstaterat att Moïse blev lurad ner i brunnen av ”kajman-andar”, också kallade ”Talimbli”, som förvandlat sig till tuppar och börjat bråka för att locka ner ett oskyldigt offer i brunnen.

Moïses kropp har nu lämnats på Hopital Communotaire och imorgon ska han begravas. Allt detta hände bara ett par dagar innan Moïses och Albertines planerade tillbakaresa till Bangassou.

-Francis Lady

Jag låter er själv dra slutsatserna. Jag konstaterar bara att vi lever år 2010. Och att allting inte är självklart.