Hejdå...


... vi ses snart igen. Det gör vi ju, men hur ska jag klara mig utan dig under tiden? Hur ska det gå? Att säga hejdå. Jag är inte ledsen över att åka. Nej, jag älskar själva faktumet av att jag är på väg. Någonstans. Det spelar faktiskt inte så stor roll var. Jag älskar att resa. Att byta plats, luft, tid och rum. Men jag har så svårt att säga hejdå. Ironiskt kan tänkas, jag har ju övat på detta. Jag har sagt hejdå hela mitt liv. Misstolka mig rätt, jag har ingen tragisk barndom bakom min ångest över att säga hejdå. Det är bara så att jag fäster mig. Jag älskar, helt enkelt. Jag älskar de vänner jag har. Och de fattas mig. Även om jag befinner mig på precis det stället jag vill vara på, även om jag är helt oförskämt lycklig, saknar jag er jag delar livet med. Om än även på distans stora delar av året.

Så, nur är det dags. Att säga hejdå. Den sista fikastunden med Erika, den sista lunchen på Lumumba med Matilda, den sista långa kramen jag får av Ester. Hur ska jag klara mig utan er? Idag har varit dagen för de sista gångerna. För många saker. På ett bra tag i alla fall. Lyckligtvis är det även den sista gången på länge den svenska himmlen öser ner kalla droppar över mig. Hade jag varit romantisk hade jag sagt att någon där uppe grät floder över min stundande resa. Men jag är inte romantiskt. Jag vet bättre än så. Jag vet att det bara är vatten som sammlats i molnen som tillslut, väldigt lägligt, bestämmer sig för att ösa ner.

Hejdå. Vi ses snart igen!




 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0