Salivbehallare i kamouflagemonster
Det hela var faktiskt riktigt lojligt. Jag sprang forbi tjugofem franska militarer imorse. For er som inte lever i ett land dar det finns fredsbavarande styrkor som skrotar runt och vantar pa att rebeller ska invadera staden, och under tiden fordriver tiden med att forpesta allt kvinnligt som har tva bens tillvaro, sa kan jag beratta att vi kvinnliga fenomen som har tva ben gor allt - a l l t - for att undvika dessa fredsbavarnde "man" ikladda kamouflageklader. Och detta, mina vanner, ar inte det lattaste. Inte nog med att det finns 400 gronkladda i denna valdigt lilla stad, det finns ocksa ett mycket begransat antal restauranger och andra platser dar man kan fordriva fritiden. Detta innebar att man sa gatt som alltid ar i det indirekta sallskapet av franska militarer.
Vi, de kvinnliga fenomenen med tva ben, har upprattat ett system. Pa fredag, lordag och sondag kvall ringer en av oss till alla restauranger. Pa varje stalle har vi en fortrogen, en kypare, som vi ringer och fragar om det finns nagra militarer dar just den kvallen. Allt for att undvika dem.
Ska jag nodvandigtvis klamma fram sanningen sa ar jag innerst inne glad att de finns har. Givetvis. For nar rebellerna ivaderar staden, skotten viner runt oronen och gamarna sirklar over kadavren, ar det valdigt skon att veta att jag kommer att bli raddad. Av dessa stora, starka, bevapnade man. Det hela ar betryggande. Men under tiden, i vantan pa dessa rebeller och sirklande gamar, sa kan de val banne mig ta och uppfora sig som folk!!
I helgen hade jag tankt att simma. Jag hade sett fram emot hela dagen att fa simma ett par langder i det svalkande vattnet. Jag vet inte hur det ar med er, men i mitt universum finns det nagot som heter simbassangshyffs. Alltsa sjalvklara regler om hur man beter dig i en bassang med andra manniskor i den. Till exempel sa haller sig sprattlande och skrikande barn pa ena sidan av bassangen, och de simmande vuxna pa andra sidan. Ska man simma simmar man i raka langder, fram och tillbaka, sa att alla far plats. Man agnar sig INTE at nagot zickzakande mellan raderna!
Detta lar de tydligen inte ut i franska armén. For nar jag kommer fram till den efterlangtade baljan av blatt, klart, kallt vatten ligger det 10 franska militarer och jaser i uppblasta bildack i bassangen. Inte en eller tva. Nej. 10. Tio. Ten. Dix.
Inte nog med det. Runt bassangen ligger det ytterligare 34 franska militarer och solar. Och inte solar de som oss vanliga manniskor, man ligger snallt och tyst pa sin handduk och blundar och njuter. Nej. De pratar, kastar bollar, papper och ihopskrynklade cigarettpaket fram och tillbaka. De dricker ol och rullar jointar och lyssnar pa skrammlande musik.
Och tror ni att de flyttar pa sig nar man ska simma? Givetvis inte. De ligger dar i sina gigantiska uppblasta dack med musklerna svallande och betraktar mig oppet med saliven rinnande fran mungipan.
Jag kande mig som bambi infor 10 utsvultna lejon. De hade inte ens hyffset att satta pa sig solgalsognen sa jag slapp se att de tittade pa mig. Och nar jag gommer mig med huvudet under vattnet, for att for en liten, liten stund inbilla mig att jag ar ensam i bassangen, gor jag misstaget att oppna ogonen. Fem forstorade ogonpar tittar tillbaka pa mig bakom immiga cyklop.
Sa imorse sprang jag min vanliga runda tillsammans med Maureen. Denna morgon hade franska armén bestamt att ha exercis samma runda som vi springer. Vi borjade undefar samtidigt. Vi sprang samma distans. Vi sprang om dem. Istallet for att rulla jointar vid poolen, dricka ol och forpesta allt kvinnligt med tva bens liv i denna staden sa kanske, men bara kanske, de borde agna sig at ... till exempel konditionstraning?
Ar det nu sa att det inte finns nagot vettigt for dem att gora under tiden de vantar pa banditer och rebeller sa kan de val i alla fall lata oss kvinnliga fenomen vara ifred? Atminstane ta pa sig solglasogonen nar de tittar pa oss, eller kanske INTE vissla efter oss i mataffaren, eller inte vanda sig om nar man gar forbi? De kanske skulle kunna sluta gora obscena gester och hogt kommenterna vara skinkor? De kanske skulle kunna svalja saliven istallet for att lata den rinna i mungipan? Kanske.
Under tiden funderar jag serisot pa att designa en salivbehallare som man satter fast i mungipan. Givetvis i kamouflagemonster. Jag skulle kunna ge ut den gratis till franska armén.
Jag ar overtygad om att det skulle bli en hit. Da slipper de blota ner kragen pa sin uniform. For det ar tydligen alldeles for svart for dem att sluta dregla.
Vi, de kvinnliga fenomenen med tva ben, har upprattat ett system. Pa fredag, lordag och sondag kvall ringer en av oss till alla restauranger. Pa varje stalle har vi en fortrogen, en kypare, som vi ringer och fragar om det finns nagra militarer dar just den kvallen. Allt for att undvika dem.
Ska jag nodvandigtvis klamma fram sanningen sa ar jag innerst inne glad att de finns har. Givetvis. For nar rebellerna ivaderar staden, skotten viner runt oronen och gamarna sirklar over kadavren, ar det valdigt skon att veta att jag kommer att bli raddad. Av dessa stora, starka, bevapnade man. Det hela ar betryggande. Men under tiden, i vantan pa dessa rebeller och sirklande gamar, sa kan de val banne mig ta och uppfora sig som folk!!
I helgen hade jag tankt att simma. Jag hade sett fram emot hela dagen att fa simma ett par langder i det svalkande vattnet. Jag vet inte hur det ar med er, men i mitt universum finns det nagot som heter simbassangshyffs. Alltsa sjalvklara regler om hur man beter dig i en bassang med andra manniskor i den. Till exempel sa haller sig sprattlande och skrikande barn pa ena sidan av bassangen, och de simmande vuxna pa andra sidan. Ska man simma simmar man i raka langder, fram och tillbaka, sa att alla far plats. Man agnar sig INTE at nagot zickzakande mellan raderna!
Detta lar de tydligen inte ut i franska armén. For nar jag kommer fram till den efterlangtade baljan av blatt, klart, kallt vatten ligger det 10 franska militarer och jaser i uppblasta bildack i bassangen. Inte en eller tva. Nej. 10. Tio. Ten. Dix.
Inte nog med det. Runt bassangen ligger det ytterligare 34 franska militarer och solar. Och inte solar de som oss vanliga manniskor, man ligger snallt och tyst pa sin handduk och blundar och njuter. Nej. De pratar, kastar bollar, papper och ihopskrynklade cigarettpaket fram och tillbaka. De dricker ol och rullar jointar och lyssnar pa skrammlande musik.
Och tror ni att de flyttar pa sig nar man ska simma? Givetvis inte. De ligger dar i sina gigantiska uppblasta dack med musklerna svallande och betraktar mig oppet med saliven rinnande fran mungipan.
Jag kande mig som bambi infor 10 utsvultna lejon. De hade inte ens hyffset att satta pa sig solgalsognen sa jag slapp se att de tittade pa mig. Och nar jag gommer mig med huvudet under vattnet, for att for en liten, liten stund inbilla mig att jag ar ensam i bassangen, gor jag misstaget att oppna ogonen. Fem forstorade ogonpar tittar tillbaka pa mig bakom immiga cyklop.
Sa imorse sprang jag min vanliga runda tillsammans med Maureen. Denna morgon hade franska armén bestamt att ha exercis samma runda som vi springer. Vi borjade undefar samtidigt. Vi sprang samma distans. Vi sprang om dem. Istallet for att rulla jointar vid poolen, dricka ol och forpesta allt kvinnligt med tva bens liv i denna staden sa kanske, men bara kanske, de borde agna sig at ... till exempel konditionstraning?
Ar det nu sa att det inte finns nagot vettigt for dem att gora under tiden de vantar pa banditer och rebeller sa kan de val i alla fall lata oss kvinnliga fenomen vara ifred? Atminstane ta pa sig solglasogonen nar de tittar pa oss, eller kanske INTE vissla efter oss i mataffaren, eller inte vanda sig om nar man gar forbi? De kanske skulle kunna sluta gora obscena gester och hogt kommenterna vara skinkor? De kanske skulle kunna svalja saliven istallet for att lata den rinna i mungipan? Kanske.
Under tiden funderar jag serisot pa att designa en salivbehallare som man satter fast i mungipan. Givetvis i kamouflagemonster. Jag skulle kunna ge ut den gratis till franska armén.
Jag ar overtygad om att det skulle bli en hit. Da slipper de blota ner kragen pa sin uniform. For det ar tydligen alldeles for svart for dem att sluta dregla.
Kommentarer
Trackback
