Inblick. Utblick. Ögonblick.

Jag foddes i Gamboula i Centralafrikanska Republiken (RCA). Ett av varldens fattigaste lander. Jag bodde med mina foraldrar och min storebror i staden Berberati, pa gransen till Kameroun. I staden fanns det svenska missionarer och det fanns ocksa en liten skola for de svenska barnen. Dar gick jag och min bror. En gang om aret, pa sommaren, akte vi till Sverige. Vi stannade i knappt tva manader och traffade familj, slakt och vanner. Nar jag var femton var jag tvungen att flytta hem till Sverige, for att ga gymnasiet. Eftersom detta inte var en sarskillt lockande tanke tog jag ett sabbatsar. Jag var en tid i USA, en sommar i Frankrike, nagra manader i Afrika och nagra manader i Sverige. Sedan koptes det en lagenhet i Orebro och jag gick pa gymnasiet pa Risbergska skolan. Mina foraldrar och min bror var kvar i Afrika. En, ibland tva, ganger om aret akte jag och halsade pa dem. Efter tre, sa har i efterhand, jobbiga ar, tog jag studenten. Jag flyttade till Stockholm och laste pa journalisthogskolan.
Min bror, Erik, startade under tiden, tillsammans med sin fru, Emelie ett jakt safariforetag i RCA. De erbjod mig jobb. Jag tackade ja. Har ar jag nu.

Jag bor och jobbar i Bangui, huvudstaden. Mitt arbete ar att vara spindeln i natet. Snurran i hjulet. Jag moter kunder pa flygplatsen och tar hand om dem nar de ar i staden, jag ser till att alla deras papper och tillstand ar iordning, jag skriver brev och forfragningar till olika myndigheter och jag sepnderar mycket tid pa olika viktiga manniskors fallfardiga kontor for att fa svar pa dito. Jag inhandlar allt som ska upp till campen (som ligger vid jordens ande); det ar mat, dyra viner, bildelar, bransle, tval, champagne, dack osv. osv. osv. Jag plockar med ekonomin, och bokfor och betalar skatter, avgifter och allehanda alldeles for dyra fakturor. Jag gillar mitt arbete. Det ar utmanande, och det ar otroligt varierande. Man vet aldrig vad som ska handa. Ena dagen ar man inbjuden till en minister, andra dagen svettas man pa en marknad och letar efter en bildel man aldrig tidigare har hort talas om, nasta dag bjuder man kunder pa fancy middag pa stans finaste restaurang.

Sedan ett par manader tillbaka jobbar jag aven pa "Maison de la presse". Stadens storsta bok- och pappershandel. Jag ar butikschef och tar hand om anstallda, bokforing, ekonomi och kunder. Vi saljer det mesta som man kan tanka sig att en bokhandel mitt i afrika ska salja. Det vill saga dammiga bocker, luggslitna pappersartiklar, lite antika datorer och andra kontorsmaterial. Men framforallt ar vi det enda stallet i landet, som far in farska, internationella tidingar en gang i veckan. Jobbet fungerar bra, men det ar ingenting for mig. Det ar for trakigt. Samma dag, samma visa. Om och om igen. Jag jobbar fram tills slutet av November. Efter det agnar jag mig endast at min brors foretag.

Jag trivs valdigt bra med mitt liv. Vad som ska handa har nast, det vet jag inte. Men jag ar inte sa orolig over det. Det brukar losa sig av sig sjalvt. Dorrar stangs, fonster oppnas och man lar sig att flyga. Det som jag brinner for ar att skriva. Det gor mig lycklig. Ord. Meningar. Overhuvudtaget att skapa. Jag tanker mig att jag i framtiden ska agna mig at det.
Pa nagot satt. Nagonstans. 
Min familj ar viktig. Vi ses inte sa ofta, men vi ar nara. Jag har fantastiska foraldrar som ar valdigt engagerade i mig och min bror. Jag har en bror som ar valdigt bra ocksa, har har bara lite for mycket att gora. Men nagon gang far han tid over, och da ska det vara som nar vi var sma. Da ska vi ha tid for varandra. Jag ar stolt over att min bror och hans fru vagat starta ett foretag, och over hur har de jobbar. Jag ska for ovrigt, typ vilken dag som helst, bli faster. Jag langtar och ar galet nervos over detta lilla fenomen . Min bror ska bli pappa. Betyder det att vi borjar bli vuxna?
Jag har tva fantastiska vanner som alltid finns, Ester och Erika. De ar mina narmaste och betyder valdigt mycket for mig. Det ar jobbigt att inte kunna dela vardagen med varandra. Och det ar det enda som skulle kunna fa mig att flytta tillbaka till Sverige. Att fa vara narmare de man alskar mest.

Sa ligger det till. For er som inte kanner mig. Om det nu finns nagra sadana som laser denna blogg.