Inblick. Utblick. Ögonblick.

Sekretararen ringde. Utanfor dorren stod tydligen en nunna, Dominica. Hon klev in genom den brunroda dorren och utstralade odmjuk beslutsamhet. Odmjuk, for hon visste att det alltid gar hem hos oss hedningar. Beslutsam, for annars far man ingenting har i livet. Hon berattade att hon sedan 2 ar tillbaka varje vecka koper tidningar har. Dessa skickas till tva bibliotek som hon driver. Varje manad handlar hon for den natta summan 48.250 centralafrikanska francs. 579.000 om aret.  Ca 7540 svenska kr om aret. Skulle vi mojligtvis inte kunna hjalpa henne genom att ge henne ett par procents rabatt nar hon handlar?  For missionens skull. For folkets skull.
Tyvarr ar det inte jag som tar dessa beslut. Sa jag vet inte hur det gar.

Men detta slakte, nunnor, ar nagot som aldrig slutar fascinera mig. I tisdags kvall var jag bjuden pa middag hos den franska Ambassadoren. En fest var ordnad, for soeur (syster) Milou. Eller Bernadette som hon egentligen heter. Men  Bangui kanner henne som Soeur Milou. I ar ar det 50 ar sedan denna kvinna kom for att arbeta har i Bangui. Och detta skulle firas! Jag var inbjuden och jag satt bredvid henne vid det stora bordet som nastan forsvann under all god mat och alla vackra blommor. Soeur Milou har manga strangar pa sin lyra. Hon driver en skola, hon har ett bibliotek, hon har en tradgard som purknar med blommor, frukt och gronsaker. Har gar upp kl 3 varje morgon, for att be, laga frukost at sina systrar och vara med pa morgonens massa... Allt detta INNAN arbetsdagen borjar.
For ett par ar sedan fick soeur Milou problem med sitt hjarta. Hon fick akut evakueras till Frankrike och opereras. Efter detta vagrade forsakringsbolaget att forsakra henne om hon akte tillbaka till Bangui. Det gjorde hon anda, oforsakrad. Hon ar tvungen att aka till Frankrike for regelbundna halsokontroller, dessa betalas av olika privatpersoner som vill hjalpa henne. Skulle hon behova evakueras igen sager hon att hon stannar har for att do.
Jag kanner mig odmjuk infor soeur Milou, och hennes systrar. Jag kanner djup respekt for soeur Dominica som kom in pa mitt kontor idag, tittade mig i ogonen och fragade om hjalp.

Jag ser valdigt  kritiskt pa missionarernas historia i u-varlden. Jag ar sjalv uppvaxt i utkanten av en missionarsgrupp, och jag har tyvarr mer negativt an positivt att saga om den missionen jag har erfarenhet av. Men jag kallar inte soeur Milou och hennes systrar for missionarer. De ar mycket mer an sa. De ar kvinnor som har valt att stalla hela sina liv till forfogande for folket i Centralafrikanska Republiken.
Soeur Milou kom hit till Bangui nar hon var 22 ar. Nu ar hon 72. Ett helt liv.
Vem av oss idag ar beredd att offra ett helt liv for att hjalpa nagon annan? Eller, det handlar inte ens om att offra, ordet offra ar forknippat med uppoffring, med smarta. Dessa manniskor gor det med gladje och en aldrig sinande karlek till folket. En karlek som kanske ibland gar till overdrift - alla initiativ som tagits av dessa jordens anglar ar inte lyckade.
Men det ar just det som de handlar om - de ar manniskor. Precis som jag och alla andra. Och anda valjer de att viga sina liv at att hjalpa andra. Med alla sina fel och brister, och med sina svagheter.

Aven om jag pa nara hall sett missionens baksida, och aven om jag idag inte foresprakar mission som vi idag vet om den, kanner jag en djup respekt for datidens missionarer. De som korsade haven for att leva sina liv pa mark de aldirg tidigare sett och bland folk vars sprak de inte talade. Min farmor och farfar var sadana manniskor. Aven om missionen har satt, tror jag, smartsamma spar i min familj, sa svammar jag over av respekt infor deras mod och deras beslutsamhet. Kortet ovan forestaller min farmor, Margit, langst till hoger. Mannen till vanster ar min farfar, Sten. Pojken ar min pappa. Hyddan bakom dem var deras hem.

Infor soeur Milou och hennes systrar, och infor min farmors livsberattelse fragar jag mig var finns modet idag?