Man maste lara sig simma...
Man måste lära sig simma här i livet, annars drunknar man. För många drunknar.
Jag vill inte drunkna. Men livet ger mig mjölksyra ibland. Ibland känns det som det tar en evighet innan den försvinner. Som att simma mot strömmen för länge. Eller springa upp för en evighetsbacke. Men det är så det är, med livet.
Antar jag. Det är bara att simma.
Visste du att jag tycker om alla städer som har kycklinggula taxibilar? Jo, så är det. Jag älskar gula taxibilar. Speciellt om de har sätena klädda i syntetisk plysch. Gärna i lila leopardmönster eller något annant random. Och har de något religöst kitch som hänger och dinglar är jag såld. Till exempel en korsfäst, rosa Jesus i plast med guld och blommor runtomkring. Gärna bredvid ett arabiskt radband. Råkar dessutom chaffören heta Bienvenu (välkommen), Dieudonné (Guds gåva) är min lycka gjord.
Bangui har kycklinggula taxibilar. Och mintgröna bussar. Jag åkte en häromdagen. En buss alltså. Jag skulle till en liten knubbig afrikansk tant och äta klibbig maniok och bladsås med fingrarna. Bussarna har säten för 10 personer. Vi var 29. Jag satt längst in, brevid en höna. Vi trivdes bra ihop, hönan och jag. Jag fick ett barn i mitt knä också. En liten kille, han hade tefatsögon och var livrädd för mig. Efter en stund somnade han. Innan jag gick av bussen hade de kissat på mig, både hönan och killen.
Det är sådant som gör att jag inte drunknar.
Det är sådant som gör att jag fortsätter simma.
