Inblick. Utblick. Ögonblick.

...Ringer klockan och jag kan inte forsta hur dum jag ar. Vem ar sa fruktansvart dum att man gar upp en timma innan man behover? En mandag morgon till pa kopet! Som om det inte var illa nog. Inte nog med att man gar upp, utan sjalvaste anledningen till att man gar upp ar sa dum att man ryser. Jag slapar mig upp en timma for tidigt en mandag morgon for att... ata en fantastisk lang petit déjuner tillsammans med my french lover? Nej. For att dagen har 2000 spannande aventyr att bjuda pa? Non. For att jag ar sa pigg och exalterad over faktumet att jag ar vid liv denna fantastiska mandag att jag helt enkelt inte kan ligga kvar i sangen? Njet.
Jag slapar mig upp for att ta pa mig mina fuktiga traningsklader som luktar mogel. Jag slapar mig upp for att ha svettdroppar som rinner langs halsen och lungor som branner innanfor mina revben (...eller var de nu sitter). Jag slapar mig upp for att jogga. Ibland slas jag av min totala dumhet.

Inte ens bilden av en delicious och smal Eva Longoria pa framsidan av Marie-Claire som ligger pa mitt kontor kan fa mig att tycka att min joggning kl 05.30 pa mandag morgon var en bra idée. Och inte nog med att sjalvaste joggningen var ett rott inferno av smartsamma upplevelser;  jag har nu en avrgundsdjup hunger i magen som inte kan stillas med en banan och en mango. Icke. Den kraver nybakade pain au chokolat, pasta med graddig carbonara och framforallt inte ett salladsblad sa langt ogat kan na. Och som om inte hungern rackte.  Jag har ont. I laren, i skinkorna, i fotterna.... Och trodde ni att det kommer ga over tills imorgon? Icke. Det kommer sitta i. En hel vecka. Minst. Jag ar helt overtygad.

Nu sitter jag har och sallskapar med min totala dumhet. Screw Paùlun och GI. Screw Anna Skipper och alla sladdriga salladsblad och chiqua kikartor i hela varlden och ge mig tillbaka mig sjalv utan denna dumhet. Tack.