Inblick. Utblick. Ögonblick.

Sitter i soffan i kvallens krypande morker. Jag vaknade precis. Har sovit tva timmar. Men det ar inte allt jag gort idag. Jag har aven varit till flygplatsen och vinkat av mamma, Emelie och den finaste Theo. De kom ner en vecka till Bangui for att jobba undan jobb som jag inte kommer kunna gora nu. Nu har de akt tillbaka till skogen och lugnet. Pa vagen tillbaka fran flygplatsen stannade jag och Olivier pa en restaurang och at lunch. Pasta med currysas. Val hemma en halvtimma senare kom allting upp igen. Madame Doktor sager att jag far vanja mig vid det. Det kommer kunna halla i sig ett par veckor. Det kommer som en kramp, i huvudet. Jatteont med vita prickar framfor ogonen som promenerar runt som om det var deras demokratiska ratt, och sedan kommer illamaendet. Sedan somnade jag.
Ikvall ar det tankt att vi ska pa ett fodelsedagskalas. Jag vet inte om jag orkar. Just nu, har i soffan, kanns det mest som jag vill sitta kvar. Hela kvallen.

Det ar disigt ute och sa dar lugnt som det ar precis innan nattens svata omfamnar allt i en ljummen kram. Jag hor Herr Bangui utanfor dorren som kraffsar runt. Han ar numera hanvisad till ett liv utomhus. Tillsammans med katten. 

TVn ar pa och det ar nagon form av testosteronisk match pa gang. Det kryper lite i kroppen och snart ser jag ingenting. Kommer mig inte for att tanda lampan.

Jag ska nog lagga mig lite. Men jag lever. Jag ska bara samla pa mig lite mer krafter innan jag tittar ut ur mitt skal.