Inblick. Utblick. Ögonblick.

 

 

Imorse gick jag en lång promenad uppe på kullarna som omger Bangui.  Solen hade inte riktigt gått upp och dimman låg som ett lock över staden som hade sovmorgon. Molnen hängde tunga och dolde kullarnas toppar. När jag klättrade upp på den lilla steniga stigen mellan stora träd och slingriga lianer passerade jag den magiska gränsen in i ett ingensmansland mellan himmel och jord. Moln omringade mig och luften nästan droppade av fukt. Inget ljud från staden hördes och man skulle nästan kunna tro att man var mitt i en sagoskog. Att det inte fanns människor på flera kilometers avstånd. Fåglar som sjöng, erkorrar hoppade mellan träden och löven rasslade. Och ett par hundra meter nedanför mig bredde huvudstaden ut sig i sin hemska glans klädd i torrtidens röda förklädnad.

 

Dagarna går. En vild blandning av papper, inköp, pengar, människor, mat, glädje och hopplöshet. Jag mailar med vänner på andra sidan av jordens glob och jag funderar på vardagen. På att våra liv är så olika men ändå så lika. Även här utgörs bitar av vardagen av vadskajagätaikvällfrågor, jagbordetränaångest och jagharingetatthapåmigtankar. Och ändå är det så annorlunda.

Jag har massor av jobb men idag har jag ingen lust. Mitt jobb är det många som frågar om och detta är en bit av nästa veckans att göra lista:

 

Köpa:

12 champagneglas

12 vattengals

6 stekpannor

2 plasthinkar

4 gozo-silar

2 gaskök

10 gastuber

10 hänglås

4 foyer

3 kolstyrkhjärn

1 säck mjöl (50 kg)

4 säckar med ris

10 kg sockerbitar

3 okt ströbröd

10 pkt couscous

10 tagliatelle

10 lasagneplattor

10 makaroner

3 stora jäst

10 burkar svarta oliver

10 burkar gröna oliver

5 tesilar

4 påsar malen svartpeppar

10 ajax

20 liter rengöringsmedel

25 liter matolja

20 burkar majonnäs

10 burkar dijonsenap

10 burkar marmelad

12 efterättsbestick

2 konservöppnare

2 vitlökspressar

6 stora vassa köksknivar

 

 

Göra:

Kontakta Areva ang deras flygplan.

Ringa piloten Mark ang de bokningar jag gjort med honom.

Bokföra.

Kontrollera anställdas bokföring.

Skriva kontrakt.

Ta reda på lagar om anställdas familjers rätt vid dödsfall.

Kontakta Minister ang flygplatspapper. Eventuellt boka möte.

Skriva brev till Le Ministre d’Eaux et Forêts. Boka ett möte med honom.

Ansöka om jaktliscenser till våra guider.

Kontakta en kund ang hans ankomst med privatplan.

Söka tillstånd för dito att landa i Bangui och på vår privata landningsbana.

Se till att Vxn (en bil) blir reparerad och får nya däck.

Leta efter diesel och bensin.

Mediciner, bandage och kompresser till campen.

Maila kunder om deras papper.

Byta lås på lägenheten.

 

Detta är en bit av min kommande vecka. Detta är det jag gör. Jag fixar papper, har möten med ministrar, köper champagneglas och provsmakar vin, bokför, handlar ris, lås, olja och vad annat som kan tänkas behövas i campen. Jag letar efter reservdelar, skickar ut anställda på jobb, kontollerar deras bokföring. Försöker komma på rätsida med alla lagar om kontrakt, löner, dödsfall.

 

En annan sak många undrar om är vad jag pratar för språk. Jag talar och skriver fyra olika språk dagligen; svenska, franska, engelska och sango. Följdfrågan på detta är alltid var vi pratar för språk i familjen. En vild och galen blandning av alla fyra som är svårt för utomstående att förstå. Jag och min svägerska skrattar ofta åt våra inkonsekventa meningar och konstiga blandningar.

 

”Jag tror bara fyra-fem personer av siègen är au courant.”

”De coullerade dallen i natt så den har inte secherat än.”

”Remorquen står längs med pisten precis innan bacen.”

”Vid balakan utanför huset finns koumban som han ska ha med sig”.

”De måste kanga ordentligt med kamba annars kommer den sautera längs leguen.”

”Köp lite mampa och shuia.”

”De arreterar mig hela tiden och är så merderande”.

 

Så låter det i min vardag med familjen.

 

 

Jag känner för att göra ingenting idag så jag är hemma. Duschar, rakar benen, plockar ögonbrynen, kikar på min julskinka som ligger i salt, målar mina naglar lila, och tittar på världens bästa present.

 

I veckan fick jag ett paket från min bästa vän. Ingenting är så fantastiskt som att få paket och brev från Sverige när man känner sig långt bort att det är outhärdligt. En bok som redan är utläst, en påse med mitt favorit godis, en CD med en film som får sommaren att komma in i mitt vardagsrum och en säsong med Greys Anatomy. Jag tror jag gråter ett par glädjetårar. Plötsligt känns hon inte alls lika omöjligt långt borta, och jag låser in mig i mitt hus och skapar en liten bubbla av ett liv någonstans mellan här och där.

 

 

 

Jag får en bukett med blommor. En bukett med roses de porselaine. Porslinsrosor. En urhistorisk skönhet som lyser rosa med tjocka, mjuka kronblad som står doftlös i flera veckor utan att svika. De räddar min dag. En dålig dag som började dåligt, fortsatte ännu sämre och slutade med ett fång rosa evighetsrosor på min veranda. Ibland spelar livet mig spratt.

 

 

Vardagen lever i ett Bangui som kläds i julens skrud. Telefonen ringer. Mail skrivs. Och förutom en skinka i kylen, glittriga girlanger som säljs längs stadens gator och poliserna som stannar mig för att fråga om deras ”julklappar” så gör sig inte julen påmind. Tackochlov. Det passar mig fint. Vardagen känns så trivial att skriva om. Men trots allt, är det ju dessa dagar som utgör livet. Och livet borde inte vara trivialt att skriva om.