Måndag som alla andra?

Det kunde ha varit en vanlig måndagsmorgon. Den började precis likadant som de allra flesta måndagsmorgnar börjat i mitt liv de senaste två åren. Klockan ringde, bara för att jag skulle kunna konstatera att jag behövde sova ännu mer. Spegeln på toaletten konstaterade samma reslutat - minst fem timmars skönhetsömn till behövdes. Slurpande av kaffe i köket och betraktande av dagens början och innebäran. Långsamt, långsamt börjar dagen läggas upp i min fortfarande sömniga hjärna. En måndagsmorgon som alla andra.

Tills telefonen ringde. Den blinkande och tjöt som en cirkus. "Mesmin" stod det på den lilla rutan. En av företagets anställda som jobbar med mig dagligen. Inombords suckade jag och svarade i telefonen, säker på att dåligt påhittad ursäkt om varför han skulle komma sent denna måndagsmorgon som alla andra måndagsmorgnar skulle spelas upp framför mig. Hans röst var stressad och någonting var annorlunda.

Då och där slutade denna måndag vara som alla andra måndagsmorgnar.


Mesmin berättade vad som hänt natten som gick. Vad som hänt medans jag kanske dukade av bordet efter att vännerna åkt hem till sig, medans jag tog en lång dusch och ängde mig åt något som trivialt som att raka benen, eller kanske medan jag sov på mina två kuddar från IKEA som jag omsorgfullt valde ut i sommras i Örebro. Mesmins son hade blivit tagen av OCRB. Landets "polisstyrka". De som ska hålla stadens gator lugna och befolkningen trygg och säker. Officiellt sätt. Givetvis är det motsatsen som är verkligheten. Det är först och främst de som misshandlar, dödar, beslagtar, våldtar och hotar den skara på ca 800.000 som bor i Bangui. De är kända för att inte ha några gränser.


Sonen hade denna söndagskväll gått med mat till sin farmor som bor ett par kvarter bort från Mesmins hus. Timmarna gick och sonen kom aldrig tillbaka till Mesmin som satt och väntade. Natten växte sig svartare och svartare. Tidigt på morgonen knackade det på dörren. En granne som hade sett en OCRB bil stanna på vägen där Mesmins son gick hem. Mesmin förstod utan att vilja förstå. Han tog sin lilla dotter vid handen och lämnade henne hos farmodern och begav sig i den kyliga morgonen till OCRBs kontor.


Kontoret är ett gammalt hus från kolonialtiden som ligger mitt i en större korsning. Nyligen målades det om, utan att göra mycket nytta. Väggarna är spruckan och faller ihop och halva taket har blåst av i en storm. Innanför de trasiga väggarna finns ett rangligt bord som är invaderat av papper i alla dess möjliga och omöjliga skick. En sekreterare till hälften klädd i uniform, till hälften klädd som en av stadens prostituerade, sitter bakom bordet och trutar med sina lilamålade läppar och plockar damm från sin blonda peruk. Innanför finns ett rum, det är där chefen sitter. Rummet har bara tre väggar, den fjärde är en kartongbit. Ett bord och ett par stolar. Högar med papper, dokument och tidningar. I ett hörn ligger "beslagtagna föremål"; handväskor, någon mobiltelefon och gamla kläder.

Ute på gården sitter och ligger det alltid ett gäng med poliser. I gårdens ena hörn finns det ett ruckel. Ihopfallna väggar med ett tak över. När man går förbi det luktar det starkt av urin, avföring och diverse ruttnande substanser.


Där, i rucklet, hittade Mesmin sin son. Båda hans ben var avslagna i öppna frakturer. Han var naken och hade stora sår på hela kroppen. Ena ögat var helt ihopsvällt och det rann blod från ett stort jack i det lilla tolvåriga huvudet.


Det var då Mesmin ringde mig. Det var då min måndagsmorgon slutade vara som alla andra. Jag tog bilen och körde till OCRBs kontor. Pojken var anklagad för att han stulit. Vad hade han stulit? Ja, det var det inte någon som kunde tala om. Vem hade sett honom stjäla? Någon längs gatan, svarade de. Den feta chefen talade om för mig att detta var deras order och att de omöjligt kunde släppa denna kriminella pojke. När jag frågade vem som hade slagit honom ville ingen svara. Ingen tittade mig i ögonen. De flesta poliserna log lite tvekande.

Hur som helst var denna pojke en grovt kriminell människa och var tvungen att kastas i fängelse. Tillslut, efter mycket diskuterande, efter hot om att ringa alla viktiga människor och ambassadörer i detta land, och efter att ha blivit tvugen att betala en summa pengar fick jag ta med mig Mesmin son till sjukhuset. Benpiporna i hans smalben stack ut ur det röda köttet och glittade som diamanter i solen. Flugor slickade med sina långa snablar blodet från hans skinn. Hans högra handflata var uppskuren i ett djupt snitt, tvärs över. I snittet fanns jord, sand, och insmetad lera. Pojkens medvetlösa huvud hängde lealöst från hans axlar när vi bar honom till bilen. Hans lilla sönderslagna kropp såg markaber ut i min feta, glänsande toyota.

Efter att jag lämnat pojken och Mesmin på sjukhuset och lämnat pengar för att de skulle kunna muta till sig den vård de behövde åkte jag därifrån för att fortsätta denna måndagsmorgon som torts allt var tvungen att fortsätta. Trots glänsande benpipor, blodfläckar och medvetslöshet.


Livets orättvisa kväver mig och jag skäms. Jag skäms över att medan jag skär avokados och skalar räkor till salladen mina vänner ska bjudas på slås en pojkes benpipor sönder. Medans jag dricker ett glas med kallt vitt vin spills blod på Banguis gator. Medan jag löddrar in mig och omsorgsfullt rakar min ben i min kaklade dusch slås en tolvårigns huvud upp. I samma värld, land och till och med stad lever vi i så olika verkligheter. Jag kommer och hotar med min betydelsefulla människor och betalar "böter" så att pojken kan tas till sjukhuset. Mesmin hade aldrig fått ut sin son från det stinkande rucklet. Mesmin hade aldrig haft pengar att muta sjuksköterskorna på sjukhuset att tvätta och lägga om sonens sår. Tur att jag fanns då - skulle man kunna tänka. Tur att jag kom och betalade och hotade med alla mina viktiga kontakter. Tur att jag har en bil så att jag kan köra honom till sjukhuset och tur att jag har pengar så att jag kan betala för hans vård.Visst, så skulle man kunna se det.


Men varför ska denna värld vara så orättvis? Varför ska människor vara så onda och elaka? Varför ska jag pimpla vin och äta avokados när en annan slås sönder och samman? Varför? Varför är denna värld så fruktansvärt och brutalt orättvis?


Jag har inga svar. Och jag vet att det inte finns ett svar. Men jag ställer frågorna - ännu en gång smärtsamt påmind om hur priviligierad och lyckligt lottad jag är.


Nu ska jag torka bort blodfläckarna från baksätet i bilen.















Kommentarer
Postat av: Erica

Kära kära kära nån! KÄRA nån!

Denna vanvettiga, brutala värld!

Dessa förvridna "upprätthållare av lagen" och dessa förtryckta människor.

Jag törs knappt tro att det är sant. Att en annan människa kan göra så mot sin nästa. Att en man som kanske själv har barn slår en 12-åring medvetslös. Vidriga vidriga människor.

Jag tänker på dig Charlotte och jag ber för Mesmin och hans son.

2009-02-26 @ 01:26:06
URL: http://ericacecilia.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0