Inblick. Utblick. Ögonblick.

En fredagseftermiddag som alla andra fredagseftermiddag. Dagen har passerat, liksom veckan. Solen går ner som en självlysande citron på den sandiga himmlen. Harmatthan är här. Eller "har mattan" som min mamma brukar säga. Sandkorn från Sahara som fångas upp av vindarna och blåser ner över kontinenten. Det känns som om ett blad med bakplåtspapper ligger mellan mig och solen. Solen skiner men allt är grusigt. Som om någon lagt ett lock över världen, som om någon slagit in jordens glob i ett brunt papper med en stor ficklampa som lyser utanför.
Det är torrt och på ett par dagar har hela min tillvaro fyllts av damm. Små små sandkorn ligger som ett täcke överallt. På möbler, på golv, i burkar, i datorer, på mig och ja, till och med i mitt kylskåp har de krypit in. Det är som om världen invaderades av små listiga varelser vars enda mission var att ta sig in där det inte går att ta sig in. Mission acomplished måste man ju ändå säga. Bravo sandkornen!

En lastbil morrar irriterad någonstans bakom husets omringande murar och jag blir en aning sur. Jag gillar inte ljud. Husets ägare, en jovialisk egyptier av någotslag, kommer ut ur sin lägenhet med stora, myndiga steg och vinkar belevat till mig från verandan. Som kungen ungefär. En sådan där artig, avståndstagande rörelse med handen. Inte som vi vanliga människor, som viftar med lovarna som hundar viftar på svansen. Inte så. Givetvis inte så. För den jovialiska låtsasegyptiern är inte som alla andra. Han har stil. Han kommer ut med välstrukna byxor och en skjorta som blänker trots att inte solen skiner.
Hur som helst är han trevlig. Och artig. Och så länge han håller sig på mattan ska man inte klaga. Det har mamma lärt mig. Så då får det vara bra med det. Mammor brukar ha rätt. Inte sant? Det bästa man kan göra är att lyssna på mamma. Med en nypa salt. Och en med socker. Så har man lösningar på livets alla mysterier... så som mysteriet om jovialiska låtsasegyptier.

Idag har jag uppnått ett rekord. Jag önskar att jag kunde vara solt. Men tyärr vet jag inte om jag är det. Idag, mellan klockan 8:00 och kl 12:30 har jag blivit stoppad 5 gånger av polisen. Till på köpet blev min lastbil stoppad så jag var tvungen att åka och rädda chauffören från polisens klåfingrade fingrar.
Till saken hör, att vare gång jag blivit stoppad har de bara konstaterat att jag betalat min försäkring, att jag har mitt körkort, att jag har alla bilpapper som man bör. Och till och med att jag haft bälte på mig. Alla rätt. Full pott. Men ändå har jag stått och diskuterat en halvtimma med vare polis. För jag ville inte köpa dem en öl, eller en leksak till deras barn, eller en ny klänning till deras fru. Jag ville inte. Inte för att deras fruar inte behöver en ny klänning, eller för att deras barn inte behöver nya leksaker. Inte ens för att de inte förtjänat en öl. Bara för att jag är så hjärtligt trött på detta system av korruption. Nåja, jag ska inte flaxa med några änglavingar som jag inte har. Jag erkänner att jag betalar ibland.
Det är ju för himmelens bananer inte poliernas fel. De får inga löner. Hur ska deras fruar, barn och familjer då överleva? De försöker bara överleva. Precis som jag. Bara att vi har olika utgågnpunkter och olika system.
 
Fredagen är snart slut. Jag ska stänga av datorn, låsa kontoret och sedan åka och simma ett par längder. Lite senare ikväll är jag bjuden på en officiell coctail med Banguis societet. Jag vet inte jag. Om jag passar in där direkt. Men gratis mat är ju aldrig fel. Det ska med kraft poängteras att detta har jag inte lärt mig av mamma. Det är pappa som har lärt mig. Det lönar sig att lyssna på pappa också...