Inblick. Utblick. Ögonblick.

Jag sitter i farmors lägenhet. Irisgatan 48. På samma plats som farmor brukade sitta gömd bakom pelargonerna och kika ut genom fönstret. Farmor finns inte här. Istället ligger leksaker, barnkläder, blöjor och tvätt i olika stadier på väg till och från tvättmaskinen överallt i lägenheten. Farmor finns inte här, fast ändå kommer hon så nära. Det är första gången jag är i farmors lägenhet sedan hon dog. Sedan jag åkte till afrika. Det var som att jag trodde. Att bakom pelargonerna skulle hennes vita hår skymta och när man öppnade dörren skulle det lukta nylagad mat. Hon skulle komma ut i hallen och ge mig en kram och hålla sig för den ömmande höften. Som alltid annars. 

Nu gurglar Theo från golvet och jag tänker att farmor skulle vara glad.

Den är här. Sommaren. Som jag väntat på. Sverige visade sig från sin bästa sida när jag kom till Arlanda. Solen sken över rapsfälten och sjöarna glittrade under flygplanets tunga buk. Ett gigantiskt lapptäcke av hellylle svensk sommar.

Vi åt lunch på samma restaurang som för ett år sedan, när jag kom flygandes. En liten indier vid Hornstull. Mamma var vacker och pappas kram tog bort alla bekymmer i världen. Det gula huset stod och väntade på mig, med körsbärsträdets grenar vajande i vinden och syrenbuskarna prunkande. Det luktade som barndommens sommrar och vi fikade under päronträdet. Morfar kom lunkande i sin blåa overall och jag kände mig som jag var sex år igen är jag kramade honom. Älskade sommar. Älskade hem.

Jag tog bilen till Örebro och Stortorget där Ester väntade. Vi strövade på Örebros gator och jag funderade över att det kändes som det var igår. Bokstavligen. Som om det var igår jag bodde här. Som om det var igår Ester jag och träffades och fikade efter lektioner på Risbergska. Mitt livs världar skiljer sig så åt, men ibland är avståndet inte längre än en millisekund.

Jag går ut och går en sen kväll och tänker att Sverige inte kan bli vackrare. Moln av knott blir till guld i den soliga luften, den mognande säden böljar och vinden viskar genom björkarna i koghagen. Gruset knastrar under fötterna och kvällen blåser kyligt mot mina bara armar. Det luktar varmt gräs och prästkragarna sällskapar med blåklockor i vägens diken. Jag plockar smultron i vägkanten och blundar när jag krossar de varma bären mot gommen.

En kväll stannar jag barnvagnen bredvid kohagen och Theos ögon blir stora när han ser kvigorna som nyfiket tittar tillbaka. Theos lilla kropp blir alldeles stilla och ett stort leende sprider sig och det lilla barnet lyser av lycka. Jag sätter mig bredvid vagnen och lyssnar på de stora djurens tuggande och deras magar som bullrar i sommarvinden. Jag tittar på Theo och tänker att han måste vara det vackraste som finns. Jag blir varm i hjärtat av allt som han säger mig utan ord.

Ikväll låg jag i sängen bredvid honom, i det rum där jag burkade sova när jag var yngre och sov över hos farmor. Han makade sig nära nära mig bland kuddar och täcken och när jag öppnade mina ögon tittade han rakt in i mina ögon. I hans stora blå barnaögon fanns hela världens visdom och hans lilla ansikte nästan nuddade vid mitt. Så brast han ut i ett stort tandlöst leende och mitt hjärta brast. I tusen och en bitar. Jag förundras gång på gång över kärleken man inte kan välja. Men som man bara känner. Måste känna.

Ikväll är kvällen molnig och farmors klocka som hänger på väggen tickar högt. Ute på gården leker ett barn med sin pappa. Lekplatsen jag och min bror lekte vid, mitt emot farmors fönster, finns kvar. Jag är ensam i lägenheten och jag funderar över livet. Över denna sommar som jag längtat så mycket efter. Över detta hem som jag är så glad att få besöka. Jag önskar att jag kunde fånga dessa stunder av lycka ända in i hjärtat i en glasburk. Sätta en etikett; "Sommar 2009". Ta fram och sniffa på. Andas. Smaka. Minnas.