Inblick. Utblick. Ögonblick.

Jag står i duschen och önskar att jag kunde tvätta bort mina kliande myggbett. Skymmningen har fallit. Om fingrarna luktar jag mynta och persilja. Vännerna åkte hem till sitt för ett par timmar sedan, efter många timmar av prat, skratt och ätande. Libanesisk couscous-sallad, kall chilli-kyckling, morotsallad med matbananer och till efterätt pannkakor med chokladkräm. De rultiga barnen sprang runt och lekte och den vita katten flydde fältet.Vi satt ute i pailotten, under grästaket med de stora krotonbuskarna i rabatten badandes i solens ljus. En liten parad med röda myror zickzackade över de gröngula bladen och myggorna kalasade på våra ben under bordet.

Under de ljumma vattenstrålarna tänker jag att livet är en bergochdalbana. I ultrarapid. Under en sekund kan allting vända. Och vänder gör det. Hela tiden. Kanske är jag bara ambivalent och hormoniell. Det är kanske det som kruxet. Men jag tror inte det. Jag tror det vänder för alla.

Igår satt jag i bilen, på väg till kontoret. Klockan var sent på eftermiddagen och på himlen tornade mörka moln upp sig. Innan de första dropparna hunnit träffa bilens vindruta öste det ner. Vindrutetorkarna kämpade sitt livs kamp mot vattnet om rasade, sköljde, smattrade. Vägen blev en röd flod och däcken slirade i leran. Jag och bilen kröp fram genom leran, förbi hotellet vid flodens strand, förbi tennisbanorna och förbi det lilla huset där en handikappad man säljer flätade korgar och rottingstolar. Vi snirklade oss längs vägen som följer floden och där någonstans blev världen så fantastiskt vacker. Regnet som slog ner i den grågröna floden. Kongos kullar på andra sidan som badade i mjölkig dimma. Himlen vid horisonten som börjar klarna upp och färgas pastelligt ljusblå. Floden kokar av alla droppar som slår ner på den blanka ytan. Det smattrar som tusen spikar mot bilens plåttak och världen blixtrar till precis innan åskan dundrar in över stadens leriga hus och genomblöta invånare.

Duschens väsande ljud sköljer bort tvålen som jag köpte i Douala, Kameroun. Huden luktar något som tydligen ska påminna om passionsfrukt. Tankarna flyger all världens väg och plötsligt ligger jag på sjukhus. Jag håller en hanskbeklädd hand i min och kramar hårt när jag känner nålen skrapa mot ryggraden. Jag mår lite illa när jag tänker på det. Jag ligger i MRI-röntgen och koncentrerar mig fruktansvärt hårt för att behålla lugnet, fastspänd och inskjutsad i en trång tub som fyller hela mitt huvud med dunkande och skakande. När en sjuksköterska kommer och ska spruta in kontrastvätska i kroppen genom min hand spricker ett blodkärl och det gör så plötsligt ont att jag skriker till och tårar rinner.

Sen tänker jag att det ju inte är så synd om mig. Jämfört med andra. Men ändå. Jag borde raka benen inser jag, men jag orkar inte. Jag tänker på barndomshemmet i Berberati. På väggen, i hörnet av matrummet där vi hade kommunikations-radion, hängde en tavla med massa kort och viktiga lappar på. Det fanns ett väldigt fint kort på min farmor. Jag borde verkligen leta rätt på det kortet. Och jag borde måla av det.

Sköljer ur Apotekets Balsam ur håret och tänker på sommaren som stundar. Längtar efter det gula huset i skogen, efter Örebros välkända gator och Svartån som sakta makar sig fram genom staden som luktar ankskit. Längtar efter nära vänner, kaffe, blåbär, HM, morfar, och lite av min barndsoms nostalgi.

Varmvattnet tar slut. Duschen jag njöt av blev plötsligt mycket mindre njutnigsfull. Stänger av vattnet och halkar ut ur badrummet, invirad i handuken mamma köpt till mig på Hemtex i Örebro. Jag är trött. Måste sova. Livet är en bergochdalbana. Tankarna far och flyger. Överallt. Hela tiden. Inte konstigt att man blir trött.