Vardagsliv

Dagarna. Som er ut på ungefär samma vis. Samma människor. Samma tider. Samma mat, restauranger, säng, bil, katt, hus, kläder, problem, skratt. Samma liv. Dag efter dag. Vardagslivet antar jag att det kallas. Det gnager på mig. Jag blir ointressant och gråblek.

 

Det hela motsäger sig själv. Jag älskar ju mitt liv. Jag är lycklig. Det är sant. Ända ut i fingertopparna. Men varför blir det då så tråkigt och mjäkigt. Denna vardag. Detta liv.

Därför att jag vill att någonting händer. Någonting som avbryter mina monotona tankar och mitt extraordinära liv. Något som påminner mig. Om att jag älskar mitt liv.

 

Jag sitter på köksbänken och tittar på vitkatten som tassar runt i det daggblöta gräset. Magen kurrar tomt och kaffekoppen ryker av alldeles för varmt kaffe. Jag har malaria och känner mig lagom pigg. De gulvita tabletterna ligger i sin förpackning på diskbänken och väntar på att bli tagna. Jag ska bara äta något först. Morgonen är grå och sval. Mjölkiga moln, en tyst vind och det droppar av dagg från taket. 

Jag blir trött på mig själv och tänker att det är för illa att jag måste påminnas om att min liv är fantastiskt. Varför måste självömkan och tråkigheten äta upp mig? När jag vet att det är så fint, mitt liv. Varför tittar jag vid horisonten för att se det fina, när det är så vackert i min trädgård. Varför lyfter jag på stenar och bananblad för att hitta något som förvånar mig när blomman hänger mitt framför ögonen på mig.

Jag blir som sagt väldigt trött på mig och min mänskliga dumhet ibland.

 

Trots vardagslivet går dagarna fort. Jag har svårt att vila, fast jag vet att jag borde. Jag tänker att jag får vila när jag kommer till det gula huset i de svenska skogarna. Jag har svårt att inte irritera mig, fast jag vet att det inte tjänar någonting till. Jag längtar bort. Inte bort som i borta för evigt. Men borta som i borta för en paus. Den 16 juli närmar sig, och med varje dag som går, längtar jag lite mer. Och ironin i det hela, jag längtar, för jag vet att när det är dags att åka tillbaka till det rödrosahuset och vitkatten så kommer jag längta lika mycket till det.

 

Idag är en dag utan någonting inplanerat. En söndag. Såsom söndagar ska vara. Malarian gör att jag är tröttare än vanligt, trots att febern äntligen har gått ner. Kroppen ömmar och jag vill mest sitta här på köksbänken hela dagen och liksom inte tänka så mycket. Jag vill ta ut en påse kanelbullar ur frysen och fika med te. Och jag vet att jag kommer tänka på farmor. Hon sitter nog någonstans bland de mjölkiga molnen och skrockar åt att jag är så ung och dum och alldeles för rastlös. Jag skulle vilja svara att hon minsann var likadan. Så det så.

 

Nu ska jag äta frukost. Sedan ska jag ta min malariabehandling. Sedan ska jag sitta kvar här på köksbänken precis så länge jag vill och titta på allt som jag inte kan se och lyssna på allt jag inte kan höra.

 

 

 

 

 

 

 

 

 


Kommentarer
Postat av: Francine

Vilaine !

N'as-tu point honte de photographier tous ces si beaux desserts ?!

FD - RCA



2009-08-04 @ 20:39:35

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0