Kontraster...
Det luktar som det gör precis efter att det regnat. Vattendroppar på varm jord. Himlen är mjölkigt gråvit och löven blänker vått. Luften blåser frisk och kylig genom mitt öppna bilfönster. Banguis gator är tomma. Tysta. Det är söndag eftermiddag och det är som om allt liv sugits ur staden och mögliga byggnader ekar tomma. Jag har ätit sen lunch tillsammans med ett par vänner och jag är på väg hem. Jag är trött i armarna efter morgonens simning och solen sitter kvar i min hud. Mina knän är solbrända och håret luktar klor.
Jag är trött. Igår kom jag i säng först när solen nästan kunde anas vid horisonten. En officiell cocktail med Banguis elit. Jag i klänning, smink, uppsatt hår och klackar. Mingel med ambassadörer och konsuler och viktiga militärer i strikta uniformer. En sagolikt vacker trädgård med stearinljus och ljuv musik. Servitörer iklädda vita dräkter serverar champagne i kylda glas och snittar med lax. Vackra kvinnor och män iklädda fina kostymer och böljande klänningar skrattar och pratar under träden i det glödande ljuset. Jag gör det som förväntas av mig, jag skrattar, jag pratar om mitt jobb, om landet, om grädden som kostar en förmögenhet och om anställda som aldrig gör som man vill. Jag kastar med håret då jag bör göra det, jag putar med läpparna när det behövs, jag blinkar och ler. Jag dansar salsa och foxtrot bredvid den upplysta poolen och låter mig förtrollas.
Ni trodde att kolonialismens tid var förbi? Nejdå. Den lever och frodas i största välmåga. Trots det har jag en trevlig kväll. Men jag får en rak höger mitt i solarplexus och en stund kämpar jag mot tårar i utkanten av ljusets cirkel. Därför att bilder av blod kommer ifatt mig och jag slits sönder mellan två världar. Någon tycker att jag verkar oberörd av det som pågår runt omkring mig. Nej. Jag är inte oberörd. Men jag orkar inte varje dag skriva om de bilder av blod och spillror av människor som jagar mig. Jag står och pratar med två män med ett glas champagne i min hand och betraktar människorna som är glömska av verkligheten utanför trädgårdens grindar. Någonstans då tittar jag ner på mina fötter och plötsligt ser jag blod och den våldtagna flickan och jag faller fritt fall ner i mörkret och kämpar mot tårar och famlar efter någonting att hålla fast i. Någonting som gör att jag inte faller.
Så nej, jag är inte oberörd. Jag lever med bilder av döden. Men det finns mer. Det finns mer än döden. Jag håller fast vid livet.
Min bror med fru och barn är i Bangui. Imorgon fortsätter min bror upp mot campen. Företagets anställda håller på att öppna upp vägen fram till campen som under regnsäsongen blivit obrukbar. Jag, Emelie (min svägerska) och Theo (mitt brors barn) väntar i Bangui tills vägen är öppen. Då beger även vi oss österut. Tills dess njuter jag av min familjs närhet. Jag förundras över kärlek som man inte väljer, utan som väljer en själv. Kärlek som man måste känna. Jag blir rörd till tårar när jag ser Theos första egna steg på vingliga ben.
Kontraster. Igår kväll famlade jag efter livet i det mörker som döden omger mig med och i morse såg jag livet rakt in i ögonen och kände Theos knubbiga armar runt min hals.
Sedan ett par dagar kommer inte Ama och Crapule till mig och jag undrar var de finns. Tittar efter deras välbekanta ansikten när jag kör längs Banguis gator och jag är orolig. Orolig över vad som hänt. Såren är inte läkta. Varför kommer de inte till mig? Jag kan inte hitta dem och jag kan inte göra mer än hoppas att de snart kommer tillbaka. Att de inte har råkat ut för något. Även fast jag har en gnagande känsla. Av att något inte är som det ska. Men ännu en gång är jag maktlös. Jag kan inte göra något. Allting sker på villkor som varken jag, Ama eller Crapule har valt. Villkor som är oss påtvingade. Jag hoppas. Håller tummarna. Det är allt jag kan göra.
