Inblick. Utblick. Ögonblick.

Pyramider av gula apelsiner fångar mitt öga på morgonen och får mitt hjärta att le.

Det är apelsintid. Här är apelsinerna små och gröngula och påminner mest om tennisbollar. Kvinnorna säljer dem längs vägen. Skalade, staplade i pyramider.

Jag drabbas av livet. Jag är rädd för att missa. Livet. Att glömma. De små sakerna. Att gå förbi allt det vackra. Att inte se de gula pyramiderna. Att inte se killen som balanserar 15 plattor med ägg på huvudet. Att inte höra ljudet av dropparna mot taket. Att glömma känslan av lera som sipprar in mellan tårna. Att inte höra kvinnornas sång på morgonen när de går in mot marknaden, då när dimman fortfarande ligger som ett lock över den sömniga staden.

Jag är rädd för att glömma. Att försvinna. Att leva livet och vara på väg och aldrig komma fram. Att inte komma ihåg.

I min plånbok finns en lapp. En lapp som ligger vikt i ett fack och trängs med mynt. Den har legat där i flera år. Inte långt efter att min röda plånbok blev min i Istanbul kom lappen dit. Jag glömmer den oftast. Men så ibland när jag gräver efter mynt kommer den i fatt mig. Hoppar på mig. Lägger sig i min hand utan att jag vill det. Utan att jag bett om det.

På lappen står det skrivet med en handstil som inte är min ”Om detta var sista gången.”

Igår, när jag stod längs en väg med fötterna täckta av lera och letade efter ett mynt att betala en banan med fann lappen mig. Igen.

Man kan inte leva livet och tro att man ska dö nästa sekund. Men man kan inte heller leva livet och inte tro att man ska dö. Att inte tro att någon gång är den sista gången av allting. Man kan inte leva livet utan framtidsplaner. Man måste tro. Drömma. Men inatt, när lappens mening kom ifatt mig, vaknade jag och tänkte att jag går miste. Miste om det lilla. Det lilla som är det ofantligt stora. Jag får ett desperat behov av att berätta. Av att spara. Av att skriva. Av att försöka fånga. För tänk om. Tänk om detta är sista gången.

Döden är obekväm så vi behöver inte ens tro att det är döden. Men tänk bara om det är så att detta är sista gången jag är i Afrika på många år. Tänk om jag lämnar Bangui och natten och regnet och de gula pyramiderna och inte får se dem igen. Om det är så. Så vill jag minnas. Jag vill minnas den tunga, kvava natten. Jag vill minnas ljudet av syrsorna och komma ihåg hur solen lyser på apelsinernas strimlade skal på maken och hur jorden är röd. Jag vill minnas sången och lukten av storm och jag vill minnas känslan av stora regndroppar som spräcks mot min hud.

Så jag skriver. Målar. Skissar. Ritar. Försöker fåfängt fånga allt det jag inte vill ska försvinna från mig. Det jag vill minnas. Det jag vill berätta. Det jag vill ska berättas även om jag inte finns för att göra det. Ibland känns det desperat. Livet kan inte fångas i svart bläck på ett vitt ark. Livet kan inte fångas i akvarellfärg som flyter ut i stråk av vatten. Livet kan inte fångas. Livet låter sig inte fångas. Men jag vill så gärna. Spara. Minnas. Inte tappa bort.

Man brukar säga att ovisshet är värst. Men nej. I ovissheten finns det fortfarande hopp. I ovissheten kan allting hända och alla drömmar bli sanna. I ovissheten finns möjligheter, innan vissheten tar död på dem. Alltså är det tur, att vi inte vet. När det sista gången är kommen. Alltså är det tur, att jag inte vet när jag lämnar. Hur jag lämnar. Varför jag lämnar. För så länge jag inte vet, kan fortfarande allting hända. Kan jag fortfarande få känna regndropparna mot min hud och höra den vackra sången. Men om. Om.

Jag vill inte glömma. Inte förlora. Jag vill spara. Jag vill smaka, känna och uppleva. Jag vill komma ihåg. Minnas.”Om detta var sista gången.”. Då vill jag göra det helhjärtat.

Jag vill leva livet livs levande.