Inblick. Utblick. Ögonblick.

Det finns stunder jag önskar att jag kunde dela.

Jag är på väg hem längs floden. Det är fullmåne och så fulländat vackert. Svarta moln på den ljusa himlen och månen som speglas i floden. Det är magiskt och jag stannar bilen och går ut. Floden som brusar och färgas svart, blå och silvrig. De daggvåta bladen blänker. Det är varmt och kvavt och dimman smyger sig fram i stråk som suddar ut gränserna mellan verklighet och saga. Jag är ensam och på avstånd hör jag musik och taxibilarna tuta. Påminner om att jag fortfarande är mitt i staden. Mitt i detta blödande universum som badar i lera och leenden. Månen gör de små håren på mina armar till genomskinligt silver och det luktar av rök från stadens eldar. Syrsorna spelar och grodorna kväker och jag står stilla och lutar mig mot bilen och är ordlös.

Ett par timmar tidigare pratade jag med en av mina närmsta vänner över skype. Om framtiden och om jag att jag kanske ska flytta till Sverige. När jag säger att jag inte vet om jag kan släppa taget om Afrika svarar hon ”vad är problemet?” och jag önskar så att jag kunde förklara för henne. Att hon kunde få vara en del av detta. Av livet. Av mig. Men hur mycket jag än vill och försöker kan jag inte ens börja att förklara. Jag kan inte förklara vad som är problemet. Jag kan inte förklara vad det är som håller mig kvar. Inte sätta ord på den kliande känslan inombords och cellskräcken som drabbar mig i västvärlden. Det är en sorg att inte kunna dela detta med de som spelar roll. Att hon aldrig ska få förstå mig. Att jag aldrig ska kunna dela detta med henne.

När man lever i denna värld flätas så olika öden samman. Alla har vi kommit hit av en anledning. Alla har vi sökt oss hit. Våra upplevelser och bilder går isär men plötsligt träffar man människor man aldrig skulle träffat annars. Man får plötsligt så mycket gemensamt med någon som man egentligen inte har någonting gemensamt med. Någon som jag inte alls skulle sökt mig till blir till en nära vän för en stund. För att man kan dela. Dela detta. Detta kliande. Denna rädsla. Rastlösheten. En bit av mänskligheten man bara kan förstå, när man varit här. När man sett blodet. Skratten. Färgerna.

En bit av mig själv jag inte kan förklara. Inte kan analysera. En bit av mig själv som gör mig ordlös. Vissa förstår. När jag säger att jag inte kan släppa taget. Att det blåser inuti. Att det kliar. Vissa förstår. Vissa kan sätta ord på mina känslor. Vissa kan inte. Hur mycket de än vill. Hur mycket jag än vill. Det är väl en bit av detta livet. Denna världen. Av mig.

Jag står kvar en lång stund och tittar på floden och på molnen som leker kurragömma med månen. Myggor biter mig men jag kan inte slita mig. Dagen har varit lång och jag får äntligen en paus. En stund av stillhet mitt i denna karusell. Eldflugor flyger över vattenpölarna på vägen och blinkar i mörkret. Barndomsminnen sköljer över mig. En eldfluga sätter sig på min stortå och blinkar. Blinkar. Blinkar. Åskmoln tornar upp sig bakom de svarta kullarna och det blixtrar långt borta. Millisekunder av dagsljus i natten och en man cyklar förbi i månens ljus och det skramlar metalliskt och det magiska bryts och jag åker hem i månens ljus.