Inblick. Utblick. Ögonblick.

 

Det finns stunder man inte får gå miste om. Tillfällen för bra för att vara sanna. Erbjudanden man inte kan tacka nej till.

 

Jag var på väg från ett kontor till ett annat. Gick på den leriga vägen mellan kontoret och Grand Café. När min telefonkille ropade på mig. En telefonkille är en sådan som går runt på gatorna och säljer refill-kort till mobiltelefonerna. Jag har min egen. Han brukar alltid vara galet uppklädd i en för stor kostym och en randig slips. Trots att det är 35 grader varmt och staden badar i lera. Han är värd respekt. Anna Anka släng dig i väggen.

 

Min telefonkille satt under ett träd en liten bit bort. Tillsammans med en kvinna som brukar sälja grönsaker vid en av stadens rondeller. De satt på huk runt en skål med ngunza (bladsås) och en tallrik med gozo (maniok). Han skrattade med vita tänder som lyste i solen och bad mig komma och äta med dem.

 

Jag var inte alls hungrig. Och var ju på väg någonstans. Men detta var för bra för att vara sant så hur skulle jag kunna säga nej? Jag satte mig på huk bredvid dem under trädet och vi åt tillsammans. Telefonkillen berättade att det nu fanns massor av telefoner av dålig kvalitet från Nigeria på marknaden och att jag absolut inte fick köpa en sådan. Kvinnan nickade och sa att allt som kommer från Nigeria är dåligt. ”Titta bara på underkläderna jag köpte för två veckor sedan! De har redan gått sönder” sa hon och smackade förargat med tungan. De fortsatte att jämföra Nigerianska varor med varor som kom från Brazzaville och Douala. Vi åt, doppade gozon i ngunzan, och tittade på taxibilarna som tutande körde förbi, poliserna vid korsningen och kvinnorna med stora fat fulla av grönsaker och frukter som passerade oss.

 

När skålen var tom och gozon uppäten gick vi alla mot vårat. Telefonkillen sprang iväg i sin kostym på jakt efter kunder med hungriga telefoner. Kvinnan gick iväg mot sitt fat med grönsaker som vaktades av hennes dotter i hopp om att en rik ambassadfru skulle komma förbi. Jag fortsatte med leriga fötter mot det kontor som väntade på mig. Det är någonting speciellt med att sitta på huk tillsammans med människor och äta ut samma skål. Mötet. Att vi, som lever så olika liv, med så olika förutsättningar, kan ta en paus i livet tillsammans. Att vi kan äta ur samma skål och diskutera nigerianska underkläder. Vissa stunder är för bra för att vara sanna.

 

Tillbaka vid kontoret väntade Ama och Crapule på mig. Ama som inte vågar titta mig i ögonen. Jag klämde ut ytterligare sju gulvita maskar från den lilla kroppen och gjorde rent hans sår och torkade bort varet som bildats under natten. De åt bröd på min veranda och Crapule frågade om jag möjligtvis skulle vara i behov av en ipod, för han hade nämerligen ”råkat hitta” en...

 

När de gått plockar jag bland mina papper och fyller i min kalender. Vilket är onödigt att göra eftersom allting ändå alltid ändras. Jag ser fram emot en resa till campen om ett par veckor och jag tror bestämt att jag ska stanna så länge jag kan. Funderar på vem som ska ge Ama antibiotika då? Jag planerar in de officiella tillställningarna i Banguis societetsliv som jag så illa tvunget måste gå på och funderar över om jag ska träna ikväll eller inte. Jag känner mig ful och tråkig så jag gräver i min handväska efter ett läppstift och målar läpparna och plötsligt känns allt mycket bättre. Nej, det gör det faktiskt inte. Men ändå. Skam den som ger sig.

 

 

Den jovialiska egyptier är det några av er som känner till. Ägaren till det hus vi hyr lägenhet och kontor i. Han som vinkar likadant som kungen från sin balkong och han som är en mästare på att undvika mig när jag behöver be honom laga duschen, eller informera om att en vägg håller på att rasa samman. Han. Han har tagit hit ett ungt franska par för att ta över en av hans numera förfallna kaffefarmar som ligger ett par timmar söder om Bangui. Jag träffar dem eftersom den jovialiska egyptiern som vanligt är i just Egypten och det unga paret , Emi och Clement, behöver hjälp.

 

Emi och Clement ser ut som om de levde på sjuttiotalet och var syskon till Di Leva. Långa, stora klänningar och ytterst suspekta frisyrer. Sådana människor man aldrig möter i ett land som detta. Emi och Clement är här för att stanna. Ja, hela livet tänker de stanna. De ska bygga en farm. De ska ha höns, grisar, kaniner och kor. De ska odla saker som ingen annan har odlat här förut och de ska lyckas. Lyckas och leva lyckligt resten av sina dagar under mangoträden vid Lobayefloden.

 

De har aldrig varit i Afrika förut. De har faktiskt aldrig varit utanför Europa. De har inga pengar, en skruttig bil som inte kommer leva om ett par veckor, och de vet inte vad malaria är. De har ingen koll. Ingen koll alls. Ingen aning om att landet befinner sig i ett ytterst spänt läge, att det är bra att vara inskriven på ambassaden, att man ska ha en satelittelefon och ett lager med mat, bränsle och mediciner. De vet inte vad de håller på med. Vi som har varit i Afrika ett par år, vi skakar på huvudet och ler lite och slår vad om hur lång tid det kommer ta innan de är tillbaka i Frankrike? 3 månader, 5 månader eller drygt ett halvår?

 

Men jag avundas dem lite. Jag avundas dem deras naivitet och deras övertygelse om att de ska lyckas. Att de inte ser problemen. Att de inte tror att man måste muta sig till allt. Att man måste hämta ministern hemma hos honom, bjuda honom på frukost, för att sedan köra honom till hans kontor där han kan signera det papper du behöver. Att ens anställda stjäl allt de kommer åt och att så fort man vänder ryggen till ligger de ner under ett träd och sover. Att någon skulle ljuga som sin släktings död för att få en ledig dag.

Jag avundas dem lite den blanka sida som Afrika är för dem. Att deras Afrika är oförstört.

 

Vi vet ju, att verkligheten kommer ge dem en rak höger. Att de snart kommer landa med båda fötterna mitt i leran. Att drömmen om att se ålderns höst komma bredvid Lobayefloden snart kommer mögla i den 85% luftfuktigheten.

Den upptäckten avundas jag dem inte.

 

Men ibland kan jag önska att min bild av Afrika skulle vara lite mer hoppfull. Lite mer naiv. Att vi när vi träffas vänner emellan skulle vara lite mindre sarkastiska, lite mindre ironiska, lite mindre stukade och uppgivna. Att det skulle finnas lite mer hopp. Jag skulle vilja att Afrika förvånade mig. Jag skulle så gärna vilja att Emi och Clements Afrika skulle kunna vara mitt Afrika. Att det skulle vara verkligheten.