Inblick. Utblick. Ögonblick.

 

 

Jag skrev om döden förut. Idag står den mig upp i halsen. Döden. En av våra anställda är döende. Under regnsäsongen när företag inte har kunder är campen i östra delarna av landet nedstängd men vaktas av fyra vakter. De har en satellittelefon och vi har regelbunden kontakt med dem. I fredags fick vi reda på att en av våra vakter, Harouna, var allvarligt sjukt. Campen ligger flera dagars körning från Bangui och 2,5 timmar med flyg. Eftersom att köra den döende var uteslutet fanns bara ett alternativ kvar; flyg. Jag lyckas hitta en pilot som är villig att flyga. Vår landningsbana har inte använts på 5 månader och är täckt med över en meters högt gräs. Hela lördagen försökte de fortfarande friska vakterna trycka ner så mycket gräs som möjligt på banan för att planet ska kunna landa.

Från början är det tänkt att jag ska flyga med, men vi kommer fram till att det är bättre att jag stannar i Bangui. Vi vet inte om en landning är möjligt och framförallt inte om planet sedan kommer att kunna lyfta från banan. Så lite vikt i planet som möjligt är nödvändigt. Jag stannar kvar på Banguis flygplats när det lilla planet lyfter i ett gryningsljus disig av regn och ser på när den gråa himlen glupskt sväljer flygplanskroppen.

 

Jag försöker hitta en läkare. Jag åker till största sjukhuset och kommer tillslut till det rum som är akuten. Där sitter en kvinna som sett sina bättre dagar och skakar på huvudet när jag frågar om det finns någon läkare på plats.

”Det är söndag” förklarar hon. Söndag! Givetvis.

”Vad händer med de som är döende en söndag då?” frågar jag.

”De har otur.” säger hon och rycker på axlarna.

På sjukhuset finns inte en läkare att få tag på men tillslut visar det sig att av mina anställda har en släkting som jobbar som tandläkare på ett annat sjukhus och känner några av läkarna som egentligen jobbar på detta sjukhuset. Vi beger oss iväg för att leta reda på denna tandläkare. Hittar henne tillslut i ett kvarter där hon sitter och flätar håret på sin dotter. Hon har telefonnummer till de läkare jag behöver få tag i. Vi ringer. Ingen svarar. För det är ju söndag; alla är på gudstjänst. Detta borde kanske kännas betryggande, men av någon anledning infinner sig inte den känslan...

 

Tillslut ringer en läkare upp mig. Jag åker hem till honom, till ett kvarter på andra sidan stan och förklarar situationen. En akut sjuk man anländer om ett par timmar med flyg till Bangui och behöver akut vård.

”Inga problem” säger han, och jag tror jag ska kasta mig om hans hals tills han direkt efteråt ler ett snett leende och säger att det kostar. Självklart. I det läget bryr jag mig inte ett skvatt. Det får kosta vad det kosta vill.

 

Piloten hör av sig från landningsbanan där han lyckats landa med nu inte lyckas lyfta. Gräset fastnar i planets hjulställ och i propellern. De försöker trycka ner gräset med den bil de har tillgång till. Bara det att det händer en olycka. En av männen kläms mellan bilen och planet (fråga inte hur!) och bröstkorgen krossas. Under tiden tickar klockan och Harounas tillstånd blir bara värre och värre.

 

Och lagen om livets djävlighet gör sig påmind. Alla vägar i staden är avstängda eftersom det pågår en ceremoni för att fira något viktigt på grund av någon lika viktig anledning. Poliser, militärer och avspärrningar precis överallt. Blinkande och tutande korteger med ministrars bilar passerar mig. Till på köpet är Tchads försvarsminister här på besök och ska hämtas upp på flygplatsen av ett privat jetplan. Flygplatsen är avstängd och jag kommer inte in. Fancy värre.

 

Efter timmars febrilt körande mellan sjukhus, läkares hem, flygplatsen och stressad telefonkontakt med piloten och campen landar tillslut planet på Banguis flygplats. Vi bär de två kropparna in i min bil och kör till sjukhuset. Väl där kommer vi in till läkaren (som använt de pengar han behövde för att ta sig till sjukhuset på alkohol) som är mer intresserad av sin radio och musiken som skrålar ut ur den än patienterna. Han konstaterar att de måste röntgas. Röntgen på detta sjukhus är sönder så jag måste köra dem till ett annat sjukhus. Den man som blivit klämd mellan planet och bilen har benpipor som sticker ut ur hans bröstkorg men är i bättre skick än Harouna. Alltså tar jag Harouna först. Röntgen tas i ett litet rum fullt med damm och spindelväv. Samma procedur görs om ännu en gång med nästa man. Medicin måste inhandlas, men jag måste åka till 4 olika apotek för att hitta de olika medicinerna.

 

Under tiden blir Harouna medvetslös. Jag kommer tillbaka till sjukhuset och visas till den sal där Harouna blivit inlagd. Det första som slår mig är lukten. Lukten av ruttnande kroppar, svett och blod. I rummet ligger sex andra människor. De ser ut som skelett klädda med hud. Jag mår illa. Jag vill gråta. Jag vill försvinna. Jag koncentrerar mig på att ta mig fram till Harouna. Hans medvetslösa kropp ligger på en söndertrasad madrass på en säng som ser ut att falla ihop vilken stund om helst. Ett dropp måste sättas men läkaren ser inte ut att fundera på att göra det. Han sitter och petar naglarna på en pall ute i korridoren. Jag ber honom sätta droppet. Han blickar ner på mig från de skyhöga hästar han uppenbarligen sitter på och säger med klar röst att det kan inte han göra. Han är läkare, läkare sätter inte dropp, det gör sjuksköterskor. Men ingen sjuksköterska finns. Jag inser att inget dropp kommer sättas så jag gör det enda logiska; jag sätter droppet. Situationen är fullkomligt surrealistisk. Jag står i ett rum fullt med döende människor, där det torkade blodet som breder ut sig på golvet ser ut som en förvriden världskarta, luften står stilla i värmen och lukten av död och hopplöshet är kväljande. Jag sätter ett dropp på Harouna och tittar på väggen mitt emot mig där ett blodigt avtryck av en hand torkat in. Skrämda familjemedlemmar till de andra döende människorna tittar på mig med stora ögon och jag skäms. Skäms för att jag är vit och för att jag har betalat mig till vård för en anställd som annars skulle ha dött. Skäms för att jag har makten och möjligheten att göra det. Men vad skulle jag annars göra?

 

Kvinnan i sängen bredvid dör. Kvider och slutar sedan andas. Hennes dotter som sitter bredvid bryter ut i en skärande klagosång. Dottern skriker och kastar sig över sin mors döda kropp. Snart fylls rummet med klagande, sjungande och gråtande släktingar och jag håller Harounas hand som är varm och där mina fingrar lämnar ett avtryck in hans svullna hud. Droppet droppar och tillslut kommer en annan av företagets anställda som tar över vakan över Harounas kropp.

Jag går ut i korridoren men puttas åt sidan av två män som bär en medvetslös kvinna med ett stort gapande sår på magen till akuten. Blodet droppar ner på golvet och en droppe landar på min fot och jag tittar på den när det sprider sig ut på min dammiga hud. Fläcken formas till något som ser ut som Italiens karta och jag blir tom inuti. Läkaren kommer skridande så som bara alkoholpåverkade människor kan skrida i en alldeles för stor kritstrecksrandig kostym och frågar om jag inte kan köra hem honom. Jag tror inte att jag hör rätt med vet att jag gjorde det och jag tittar in i hans vattniga ögon och blir rasande arg. Men lika fort som ilskan kom, lika fort försvinner den. Jag orkar inte. Det tjänar ingenting till. Jag säger att nej, jag kan inte köra hem honom. Går därifrån. Till labbet där jag måste betala för att proverna ska tas innan det är för sent. På de glasbrickorna med blodprover som ligger utbredda på ett gammalt vitt bord kalasar flugor på blodet och olika kemikalier i grumliga flaskor blandas med urdruckna ölflaskor och ett bananskal ligger och skräpar på golvet. Jag väljer att inte se och jag ber bara om någon som kan följa med mig och ta blodprov på Harouna. Efter en kvarts väntan där man letar efter ett par handskar men inte hittar några rena nöjer man sig tillslut med ett par handskar med blodfläckar på. I dörren vänder sig killen om och frågar om jag även betalar för en ny nål. Innan jag riktigt förstår vad han faktiskt frågar mig så säger jag att ja, självklart. Tillbaka i salen tar han blodprov på Harouna och passar samtidigt på att ta prov med samma nål på ett par andra patienter. De hade inte pengar att betala för en ren nål. Jag förblir känslolös för jag orkar inte känna. Inte nu.

 

Mannen med krossad bröstkorg ligger på en annan sal och på vägen måste jag gå genom ett annat rum. I rummet ligger en död kropp och innan jag hinner tänka mig för andas jag genom näsan och plötsligt vänder sig allt för mig. Jag tar mig ut ur rummet och ut genom korridoren och lutar mig mot en vägg och koncentrerar mig på att titta på en gammal reklamaffisch som hänger på den motsatta vägen. ”Vitaral - vitaminer för en starkare kropp”. Som om det var vitaminer de behövde här. Jag får tillbaka mitt grepp om världen och tar tag i mig själv. Jag går tillbaka genom rummet och in i salen och letar reda på patienten jag söker. Han är vid medvetande, har ont, men verkar relativt stabil. Benen som stack ut ur hans bröstkorg har lagts till rätta och han är får smärtstillande. Vi utbyter några ord, och sedan lämnar jag honom efter att jag försäkrat mig om att han blir väl omhändertagen. Så gått jag kan.

 

Tillbaka ute i korridoren har gången fyllts med sörjande, skrikande människor. Jag tar mig förbi dem och till parkeringen. Där står en folkhop runt en bil och och två sönderslagna kroppar bärs mot mig och sjukhusets entré. Innan jag hinner titta bort ser jag en skalle som är spräckt. Ännu en gång stänker blod på mig och jag rör mig snabbt mot bilen.

 

Åker hem genom staden. Orkar inte tänka och koncentrerar mig på att ta mig hem. Hemma blir jag sittandes och tittar på Kongos kullar som är så vackra att den tar andan ur mig och jag ringer för att höra om Harouna fortfarande lever. Det gör han. Imorgon bitti fortsätter undersökningarna. Inch' Allah. Jag är tom. Livet är så skört och jag är så liten. Det är så fruktansvärt orättvist men jag har aldrig bett om att få vara på denna sidan. Jag önskar jag var pilot, läkare och Gud. Inför döden är jag liten och maktlös. Hur överlever man detta livet utan att förlora vettet? Ska jag säga... jag som har pengar och kan muta mig till allt jag vill. Jag som har makt och kan spelreglerna och har blivit spelets mästrainna. Det är inte jag som ligger och dör i en sal full av ruttnande människor. Det är inte jag.

 

Döden kommer för nära. Orättvisan är för tydlig. Det står mig upp i halsen och jag håller inte. Inte för detta.