Inblick. Utblick. Ögonblick.

Afrika hälsar mig välkommen med en himmel som på några sekunder färgas svart. Regnet öser ner och jag blir dyblöt när jag springer från bilen till huset. Dropparna smattrar mot plåttaket så högt att jag inte ens kan höra mina egna tankar och den röda jorden luckras upp till simmig lera.

Jag är tillbaka. Och jag slutar aldrig förvånas över min anpassningsförmåga. När planet landar och jag ser den fallfärdiga flygplatsen med kulhål i väggarna är jag inställd. Inställd på Afrika. 24 timmar tidigare gick jag en promenad i höstfärgade Godegårdskogar i minusgrader. Nu sitter jag på min köksbänk och dricker kaffe och har på vägen hit hunnit hälsa på anställda, fixa på kontoret, betalat ut handkassor, packat upp, handlat grönsaker av försäljerskan som sitter mitt emot libanesaffären med blå dörrar, hälsat på min närmsta vän, konstaterat att luftkonditioneringen i min bil behövs fyllas på med gas, klappat på vitkatten, räknat spindlarna som hänger från mitt badrumstak (27 stycken) och återfunnit det lager av rött damm som finns precis överallt.

Jag kommer tillbaka och det känns som att jag aldrig varit borta. Bangui är Bangui. Men staden är annorlunda. Nerverna ligger på utsidan och det är spänt. Alla jag möter talar ”om att nu händer det snart”. Det politiska läget i landet försämras och nya rebellgrupper blandas med gamla i en osalig blandning där ingen vet riktigt vem som är vem och vem som vill vad. LRA's räder i östra RCA blir alltmer brutala, två humanitära arbetare dödades igår i staden Obo, en grupp soldater från Rwanda har tagit sig in i landet, det ryktas om att en av DRC's ökända miliser också är aktiva på denna sida om Oubanguifloden. En grupp med rebeller från Tchad som tidigare slutit fred med regeringen har sagt upp freden och man talar nu om flera attacker och många människor dödade i norra delarna av landet. I nordost breder Darfurkrisen ut sig även i RCA och flyktingar blandas med olika motståndsgrupper. Den ökade militära närvaron i huvudstaden är påtaglig, på Banguis gator möter jag militärens lastbilar fulla till bristningsgränsen av soldater som sjunger patriotiska kampsånger. Jag gör det vem som helst skulle gjort i detta paradis sönderslaget av våld; jag bunkrar. Dunkar med bränsle, dricksvatten, kartonger med konserver, fotogenlampor, tändstickor och stearinljus. Mediciner, bandage och rengöring. Jag gör det utan att reflektera. Kopior på pass och försäkringspapper. Ett nödkitt i varje bil, på kontoret. Överväger en plan B, C och D. Situationen är surrealistisk och ändå så väldigt verklig. Detta är inte första gången det händer. Mest troligt inte heller den sista.

Mitt i planerandet av nödlösningarna för ”när det smäller” pågår min vardag. Grand Café ståtar med dammiga väggar och kitschig inredning i korsningen vid Avenu Boganda. Vägarna är sämre än de varit på länge efter regnsäsongens vilda framfart. Gatorna är fyllda med feta UN-bilar, kycklinggula taxibilar, vackert folk och gatubarn och tiggare. Människor på väg till arbeten, marknader och människor som inte är på väg just någonstans. Getter korsar vägen och en grisfamilj har förvillat sig ut i rondellen. Poliserna vinkar glatt från vägkanten. Från stånden vid Marché Centrale spelas musik i rostiga högtalare och när jag går förbi den franska ambassaden luktar det av rökt fisk och övermogna frukter. Jag simmar säsongens första kilometer i den ljusblåa poolen och blickar ut över floden som svämmar över. Tittar på kanoterna och lyssnar på männen som sjungandes kastar ut sina fiskenät. Solen värmer och jag blir trött i armarna. Jag planerar för en lastbil som strax ska anlända till Bangui och sedan skickas österut med material för att börja årets säsong. 32 tomma tunnor ska köpas för att bygga färjor över ett par floder och tyger till campen ska inhandlas. Jag äter lunch längs floden. Kladdar ner mina fingrar med maniok och bladsås. Det smakar himmelskt. Jag åker hem i min bil och funderar på om man kanske skulle bygga en vattencistern för att slippa vara utan rinnande vatten i längre tider. Påminner mig själv om att jag måste boka möte med en minister och att Air Frances kontor borde få besök av mig.

Så är det. Jag är tillbaka. Tillbaka till en vardag som utspelar sig mitt mellan Darfur i Sudan och Kivu i Kongo, två av världens största humanitära katastrofer. En vardag som väldigt starkt färgas och påverkas av de två kriserna och en vardag som på en liten sekund kan skifta från paradis till helvete. En humanitär katastrof i förklädnad. Ett inbördes krig som inte riktigt brutit ut men som knackar på dörren. Tillbaka, och ironiskt nog är jag glad över att vara här. Glad över att få återgå till min vardag längs floden, mitt jobb och en stad full med tutande, gula taxibilar. Även om jag helst skulle slippa fundera på B-planer (och C och D för den delen också) så har det blivit en del av vardagen. Av livet som jag lever. Man håller sig flytande. Kanske är det just därför livet blir så vackert; man lever så nära gränsen till helvetet att allt får en annan färg, en annan fägring och blir just så mycket mer levande. När man lever nära döden känner man sig så mycket mer levande.