Mitt hjärta i en sjö av blod...

 

Jag somnade men döden följde mig i sömnen. Vaknade klockan tre på morgonen och stirrade ut i mörkret och visste inte vad jag skulle göra av mig själv. Jag funderade på att åka till sjukhuset för att titta till Harouna men jag vågar inte köra ensam genom Bangui under nattens mörker. Jag gick upp och började jobba. Sorterade papper, räknade pengar och skrev listor. Tills jag började gråta. Tårarna blötte ner listorna och bläcket blev oläsligt så jag satte mig på köksbänken och tittade på mörkret.

 

Ni ska inte tro att jag är någon självuppoffrande humanitärarbetare med en rosa dröm om att rädda världen. Inte heller att jag ger upp mitt eget liv för att frälsa Afrika och dess folk från våld och ondska. Och ni ska framförallt inte tycka synd om mig. Jag lever mitt vardagsliv här och livnär mig genom att jobba med ett privat företag. Vi tjänar pengar på landet och dess natur och genom dess befolkning. Jag är här endast för att det är här jag vill leva. Det är här jag lever.

 

Men verkligheten är brutal. Min vardag utspelar sig i ett land där ett liv inte är något värt. Där människor föds, lever och dör i misär. Jag är en del av det. Inga skygglappar fungerar (tro mig, jag har testat alla!) och det går inte att blunda för vad som pågår. Så jag gör så gott jag kan. Jag får ett liv i mina händer och jag förbannar mig själv för att mina händer är så små och svaga. Så okapabla att göra allt det jag vill kunna göra.

 

När det gryr åker jag genom staden till sjukhuset. Salen är upplyst med en fotogenlampa och i det gryniga ljuset ser jag bara svarta gestalter som ligger i sängarna. Harouna sover. Jag får höra av Madani som vakat över honom att han under natten varit vaken och pratat. Jag hittar pallen som den fulle läkaren satt på ett par timmar tidigare och jag sätter mig ner bredvid Harounas säng. Lyssnar på döden. För det är precis vad det är. Flämtningarna och stönandena från sängarna bredvid. Jag känner mig så otroligt liten och maktlös i rummet fullt av död. I någon annan del av sjukhuset bryter ännu en klagosång över en död ut och ljudet ger mig gåshud. Jag vet inte hur mycket tid som passerar men efter en stund, när solen börjar gå upp, hör jag sång från en gudstjänst. De sjunger psalmer på sango som jag känner igen från min barndom och jag gråter tyst igen.

 

Madani tar över vakan och jag åker hem genom en dag som bestämt sig för att bli olidligt varm. Åskmolnen tornar redan upp sig. Jag åker till kontoret och börjar jobba. Papper, pengar, pennor, anställda, telefonsamtal, organisering och planering. Innan lunch åker jag tillbaka till sjukhuset. Scenen som möter mig får mig att tappa allt. Alla normala reaktioner och tankar. Jag står i salens dörr och framför mig har en flicka burits in. Hennes blod bildar en sjö på golvet och händerna på de sjuksköterskor som håller i henne glänser rött. Flickan är medvetslös och hennes huvud hänger bakåt utanför sängens kant. Hon har blivit våldtagen. Våldtagen på det mest brutala sätt man kan våldtas på. Hon är söndertrasad, uppskuren och blodet forsar. Jag vill inte veta. Inte lyssna. Inte titta på. Men jag kan inte. Jag tittar, lyssnar och förstår. Mot min vilja. Det finns inga släktingar och ingen familj. Sjuksköterskor dividerar om blodet de ska ge. Hon kan ju inte betala för sig. Och ingen familj finns det att kräva på pengar. För mig händer allt i slowmotion och jag tittar ner på mina fötter och inser att jag står i blod. Blod som flödar och ett liv som försvinner.

Jag säger att jag betalar. Ge henne blod för Guds skull! De tittar på mig och en sjuksköterska släpper sitt grepp och springer iväg för att hämta blod. Plötsligt finns det massor med människor i rummet och någonstans i tumultet bärs flickan bort. Kvar står jag i en sjö med blod och jag tror att jag drunknar.

 

Som i en dimma försäkrar jag mig om att Harouna och Madani har allt de behöver... det vill säga pengar att muta personalen med så att de får vård och sedan åker jag. På vägen ut ser jag mina fotspår i flickans blod. Framme vid bilen ropar någon efter mig. Jag har glömt betala för blodet. Givetvis. 500 cfa. Omkring 7 svenska kronor. Jag lägger pengarna i sköterskans hand som fortfarande är blodig och åker därifrån. Tror att jag ska gå sönder inuti.

 

Sedan vet jag inte vad som händer. Hur timmarna passerar. Någonstans mellan papper, ett dammig kontor, folk som måste ha tag i mig och mitt hjärta som fortfarande är kvar vid blodpölen blir det sen eftermiddag och jag åker till sjukhuset igen. Regnet öser ner och åskan mullrar och lera stänker precis överallt. Det känns passande. Harouna är vaken och kan tala med mig. Jag letar efter en läkare att tala med med ingen läkare finns och tillslut ger jag upp. Jag lämnar dem och ber dem ringa om det är något. Flickans blod torkar på golvet bland flugor som surrar.

 

Väl hemma hos mig står jag kvar ute i regnet. Blir dyblöt och lerig om fötterna och jag gråter för tredje gången idag. Gråter för allt liv som går till spillo och för att mitt hjärta simmar runt i en pöl med blod på sjukhuset. Hur blev världen så här?

 

Jag får ofta frågan om jag inte vill flytta tillbaka till Sverige. För mig handlar mer frågan om hur jag skulle klara av att leva i Sverige. Hur ska jag någonsin kunna leva ett normalt liv, med normala människor i en normal tillvaro i en normal värld när jag redan har varit på andra sidan?

Nej. Jag har ingen ambition om att rädda världen. Jag låser upp dörren till mitt hus och någon där uppe har tydligen lite humor och det finns vatten i mina vattenledningar. Jag duschar varmt tills huden lyser röd. Kan inte få nog av vatten och tvål. Jag känner mig själv spricka i tusen och en bitar och jag orkar inte pussla ihop bitarna. Inte nu.

 

Kväll och det regnar som om det aldrig regnat förut. Gör vardagliga saker. Viker tvätt, plockar, diskar eftersom det finns vatten. Läser en otroligt tragisk med vacker bok och pratar i telefon med en vän. Mailar. Orkar inte med att tänka. Känna.
Vännen frågar hur dagen har varit och jag orkar inte ens börja. Så jag säger att den varit bra. Jag koncentrerar mig på att ta mig igenom kvällen och tänker att ihoppusslandet av mig själv får jag ägna mig åt någon annan gång. En annan dag. Eller så får gärna någon annan göra det åt mig. Jag är fruktansvärt dålig på pussel.

 


Kommentarer
Postat av: Elisabeth H

Åhhh, du är så fantastiskt duktig på att skriva!! Ser allt framför mig...känner t.o.m lukten...Så fängslande!! Ja, jag känner verkligen med dej...och allt du får uppleva av både liv och död, fattigdom, rikedom och orättvisor. Från en verklighet till en helt annan, ett helt annorlunda liv. Tänker på dej! Kram från Hallman´s

2009-10-19 @ 23:29:13
Postat av: Elsa

Något av det mest gripande jag läst. Tanken på att du skrev det här för några minuter sedan. Att du lever mitt i allt detta just nu. Det är ett smått svindlande perspektiv på tillvaron man får.

2009-10-20 @ 00:00:36
Postat av: Sofie

Hej!

Jag hoppas att de va ok att jag länkade till din blogg. ja va bara tvungen! du skriver så gripande!

2009-10-20 @ 00:14:32
URL: http://underbaravardag.blogspot.com
Postat av: Åsa

Hej min älskade vän, mina tårar rinner nerför mina kinder nu efter jag läst allt det här. I allt det här så känner jag en tacksamhet över att du finns där, ska be Gud beskydda dig,men det gör han förmodligen redan. Jag hoppas du fått sova o har krafter att möta den här dagen med allt den kommer innebära. jag finns här om du vill skriva till mig..du har ju min mailadress. en varm o go kram från mig

2009-10-20 @ 07:44:21

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0