Inblick. Utblick. Ögonblick.

Flickan från igår dog. Och jag tänker att det var nog bäst. Så får man inte tänka. Ännu mindre säga och skriva. Politiskt inkorrekt. Men det är sanningen. För även om hennes liv hade räddats hade hon blivit förskjuten av sin familj eftersom hon blivit våldtagen. Med hennes skador skulle hon aldrig kunnat leva ett normalt liv igen. Inte uträtta sina behov och hon skulle definitivt inte kunna ha sex. En kvinna som inte kan ha sex, fullborda sina äktenskapliga plikter och föda barn är inte en riktig kvinna och alltså ingenting värd. Hon skulle nog lidit mer av att livet efter. Hon är död och hon tog en bit av mig med sig. Hennes blod ligger fortfarande kvar på golvet i salen. En torr skorpa som börjar flaga.

Är det inte ironiskt att en stad så full av ondska och blod är så vacker? Jag kör längs floden och dimman suddar ut gränsen mellan vatten och luft. Floden kokar och vattnet är grumligt av allt regn. Jag åker till sjukhuset men bävar. Jag vill inte se mer. Harouna lever. Jag hittar läkaren som har samma kostym på sig som i söndags och tittar på hans händer när har skriver ut recept på mediciner på baksidan av ett reklampapper för hudlotion. Under hans naglar finns blod.

På sjukhusets parkering står en kvinna vid min bil. Jag suckar inombords. Hon hälsar på mig på det sättet barn hälsar på äldre för att visa respekt och det gör ont i mig. För det är jag som ska göra så mot henne. Hon talar snabbt och tyst och tittar mig inte en gång i ögonen. Hennes son ligger döende i malaria. Hon har inga pengar. Jag har hört historien tusentals gånger med vad ska jag göra? I bilen ligger min ipod och mina två telefoner och mina sandaler kostar för sjutton mer än det kostar att rädda livet på hennes son. Så jag köper medicin. Det är ingen hjältehandling. Det är ingenting.

På kontoret sitter jag och tittar ut på trädtopparna som är lummigt gröna och lyssnar på regnet som slår mot taket. Trädgården har förvandlats till något som ser ut som en lerig pool och min bil är mer röd än vit. Timmarna försvinner och jag är där men är inte närvarande. Vakten kommer och talar om för mig att någon letar efter mig. Vid porten står kvinnan från imorse. Hon ger mig en korg med papayor och säger ett knappt hörbart tack. Jag vill säga åt henne att behålla sin frukt, hon behöver den mer än jag men kvinnan försvinner och jag står där med de stora frukterna i famnen och känner hur fötterna sjunker ner i leran och mascaran börjar rinna av tårar och regn.

Jag äter lunch på en liten bänk bredvid en eld under ett träd. Kladdar ner fingrar med mat som smakar barndomsminnen. Lyssnar på hur de som tränger ihop sig på samma bänk pratar om sina familjer och jag tänker på blodpölen som torkar.

Min blogg skapades för drygt ett år sedan och från början var det för att mina vänner i Sverige skulle kunna få följa med mig i min vardag. Jag har nu fått en brokig skara med läsare. Människor jag känner och inte känner. Jag blir berörd av de mail och kommentarer jag får. Någon frågar mig hur jag hanterar det jag upplever. Jag vet inte. Ibland förlorar jag mig själv. Jag faller. Jag undrar ofta hur jag ska överleva livet utan att bli alltför trasig.

Jag känner mig så otroligt obetydlig och hjälplös i denna värld där blod forsar och ett liv inte är värt mer än sju kronor. Jag kan inte göra något för dem. Jag gör det jag kan, men det räcker inte. De dör ändå och blodet bildar likväl sjöar. Men jag är här. Jag ser åtminstone deras sjöar av blod.

Resulterar det i att jag är en människa som gått sönder i tusen bitar och att jag inte klarar av att leva ett normalt liv i ett normalt land med normala vänner och ett normalt jobb, så är det väl inte ett så högt pris att betala? I jämförelse. Jag upplever ibland att människor tycker synd om mig. Jag blir illa berörd av det. För det är inte MIG det är synd om. Det är flickan som blir våldtagen och söndertrasad det är synd om. Det är mamman som inte kan betala medicin till sin son det är synd om. Det är synd om de hudklädda skelett som ligger och dör i en sal där allt hopp försvunnit. Dem är det synd om. Mig är det inte synd om. Jag kanske är en rastlös själ som tappar bort mig själv i hopplöshet och tårar och drömmer mardrömmar om döden men det är ett billigt pris att betala.

Och ni som följt min blogg det gångna året vet, att det är inte bara sjöar av blod. Det är mycket mer. Det finns mycket mer. Det finns glädje och skönhet. Det finns upprymdhet och lycka. Och jag hoppas att de som börjat läsa nu, stannar kvar. För detta är inte min bild av det land jag älskar. Det är en bit av bilden. Men det finns så mycket mer. Jag vill inte vara ännu en människa som bara skriver om svältande barn och döende människor. För det finns mycket mer.

Men döden och blodet är också en verklighet. Och just nu drunknar jag i den. Jag faller.

Harouna dör. Jag hinner precis komma hem från sjukhuset när en anställd ringer mig. Jag står med famnen full att pärmar och papper på min veranda och tittar på en liten orm som ligger på min trapp. Jag svarar och är inte beredd på det alls. Dumma jag. Jag väntade mig ett samtal med rapportering från de uppgifter jag skickade iväg honom på att göra. Istället säger han att Harouna dött. Linjen bryter och jag har ingenstans att göra av pärmarna för att kunna slå ihjäl ormen så jag låter ormen slingra iväg och hoppas att jag inte kommer att få ångra det.

Harouna är död. Imorse höll jag hans hand och pratade med honom. Nu är han död. Jag åker inte till sjukhuset för jag får inte. Han är muslim och man och jag som kvinna får inte se hans döda kropp. Inte tvätta av den. Inte bära den. Inte begrava den. De begraver honom bara ett par timmar senare på den muslimska kyrkogård som finns utanför staden och jag sitter hemma och är tom. Tom på luft. Tom på känslor. Tom på allt.

Varför kan inte livet få vinna? Varför skulle allt detta vara förgäves? Jag går åt där jag sitter och försöker jobba så jag ringer min närmsta vän och vi tränar tillsammans. Att träna i tropisk hetta är en upplevelse. Det bokstavligen rinner svett och när vi håller i varandras kroppar för att hjälpa varandra med olika övningar glider mina händer och jag kan inte få ett fast grepp om henne. Det ömmar i mina muskler och jag är trött. Trött in i själen. Åker hem genom Bangui och vet precis vilka gator man ska undvika. Hemma är huset tomt och tyst och jag värker. Svär över att det inte finns vatten. Ingen elekticitet och jag blir sittandes i mörkret. Koncentrerar mig på att andas och att tänka att imorgon är en ny dag. En ny dag. Av död. Av blod. Av sprickor. Men hoppet överger inte människan. Människan överger hoppet och jag hänger upp mitt spruckna jag på det och bestämmer mig för att jag inte är någon som överger något.