Jag klamrar mig fast...

 

Det fortsätter att regna. Som om himlen inte kunde sluta gråta. Det vore ju förståeligt. Vem kan sluta gråta i denna verklighet? Jag sitter vid mitt skrivbord när Harounas bror, Daouda, kommer. Daouda är en bit av min afrikanska familj. En bit av min barndom. En bit av en svunnen tid som ligger mig varmt om hjärtat. Han har länge jobbat för min pappa och har varit en bit av mitt vardagsliv som barn i staden Berberati. Det är två år sedan jag träffade honom sist. När jag ser hans långa, magra gestalt i dörröppningen börjar jag gråta. Jag vet att jag inte borde. Jag vet att jag borde hålla mig samman. Men jag gråter. Vi hälsar och talar om hans familj. Vi pratar om Harouna. Han säger att den människa vars dagar Gud har räknat kan man inte rädda. Det är ett sätt att se på det; jag önskar att jag kunde se det så. Men jag gråter. Faller igen.

 

Sitter på min veranda och tittar på svalorna som flyger i duggregnet. Molnen bågnar ner över staden full med blod och lovar mer regn. Mer blod. Jag är trött. Igår satt jag i min bil på Banguis flygplats och väntade på Air Kadhafi för att plocka upp en av företages anställda. Som alltid var planet timmar försenat och jag tittade på regndropparna som studsade mot rutan i mörkret.

 

Någon kommenterar min blogg och frågar vad jag menar med ett normal liv. Undrar om normalitet inte är något individuellt för varje person beroende på förutsättningar. Klart att det är. Men jag vet inte. När jag skriver om ett normalt liv skriver jag om ett liv där det finns någon form av skyddsnät. Ett liv där man går till jobbet på morgonen, hämtar ungarna på dagis kl.17 och helgerna försvinner bland fotbollsträningar och bygge på husets nya altan. Om man blir sjuk går man till vårdcentralen och får sig ett piller. Om man är arbetslös går man till arbetsförmedlingen. Om man blir diskriminerad, Gud förbjude, går man till diskrimineringsnämnden. Jag vet att ett sådant liv inte är ett perfekt liv. Jag vet att det finns orättvisor och olyckliga människor även i en sådan värld. Jag säger inte att det är mindre synd om dem. Men det handlar om olika saker.

 

Jag kan inte tro att det är normalt att stå med fötterna i en sjö av blod. Att tolvåriga pojkar bär vapen lika stora som dem själva. Att kvinnor våldtas tills deras liv försvinner bort med blodet som torkar på ett sjukhusgolv. Att medelåldern i ett land år 2009 är under 37 år. Att man måste muta alla läkare och sjuksköterskor för att de ens ska lägga sina inkompetenta händer på en patient. Att när jag kör från mitt hem till flygplatsen blir stoppad fem gånger av hungriga, beväpnade poliser som kräver pengar. Även om det är en verklighet som det centralafrikanska folket vant sig vid så kan jag inte tro att det är normalt.

 

Jag har svårt att leva i en värld där man skriver spaltrader om att SJ's tåg är försenade. Där man upprörs över att det finns för många änder i Svartån i Örebro. Jag säger inte att detta inte är problem. Jag säger bara att detta är en annan form av problem. En annan verklighet. Ljusår från min.

 

Jag satt i bilen igår kväll och kunde inte sluta tänka på blodet. På flickan. På Harouna som är begraven men som borde leva. När jag körde till flygplatsen och såg silhuetterna av de beväpnade poliserna som blockerade min väg blev jag stel. När de låter mig åka efter ett par minuters konversation och en 1000 cfa sedel andas jag ut. Någon frågar mig om jag är rädd. Nej. Ibland. Såklart. Men för det mesta inte. Man kan inte leva med rädsla. Så jag är inte rädd. Spänd? Ja. Väntar på att det ska hända. Vad? Det vet jag knappt själv. Vill jag knappt veta. Men nej, jag är inte rädd. Man lär sig. Lär sig att vara beredd, att välja rätt vägar, låsa bildörrarna, ha med sig passet, ha en nödlösning, en flyktväg och att slänga blickar över axeln. Jag är bra på det. Men jag lär mig inte blodet. Hjälplösheten. Ensamheten i maktlösheten. Jag är inte beredd på den.

 

Igår var jag vid stadens stora marknad. Marknaden är en av de platser jag föredrar i Bangui. Det myllrar av folk, bilar och djur. Ljud, lukter och känslor. Jag var precis utanför en bod när regnet började ösa ner. Inifrån boden ropade en röst ”Wali mbunzu” och erbjuder mig att vänta ut regnet i den svarta lilla boden full med tyg, kryddor och hänglås. Han hette Omarou, var runt 30 år, och såg ut som den typiska muselman han är. Huvudet invirad i en vit turban, pilotglasögonen storlek XL glänste och han tuggade en kolanöt. Satt med benen i kors på en pall, fingrade på ett radband och silade chai mellan framtänderna. Jag satte mig på huk och lutade mig mot en vägg och försökte se någonting i mörkret. Vi var tysta en stund tills han sa ”vackra kvinnor ska inte ha ledsna ögon” och jag undrade hur han kunde se någonting bakom sina solglasögon. Han frågade om min man hade lämnat mig och för första gången de gångna fyra dagarna skrattade jag. Innan jag hann svara berättade han att om det är så att min man lämnat mig så kunde han, Omarou i egen hög person, göra mig till en lycklig kvinna igen. Och ge mig massor av barn. Jag såg ut att vara en kvinna som gör fina barn sa han. Jag kunde inget annat är le. Vi kom fram till att jag är för dyr i drift för Omarou men att någon annan man kommer att bli en mycket lycklig man. Och om det krisar sig så har Omarou en bror som har mycket pengar. Jag tackade för detta erbjudande och lämnade boden när regnet avtagit. Små saker som får mig att klamra mig fast vid verkligheten. Att inte falla för djupt.

 

Jag får en kommentar om att jag sminkar mig. För uppenbarligen ”rinner mascaran av tårar och regn”. Någon undrar hur jag kan vara så ytlig i min verklighet av blod. Det är väl just så. Jag håller fast i mig själv genom att fortsätta med mina vardag. Jag spricker i tusen bitar men försöker hålla fast i ramarna. Jag är bara jag. Jag går upp på morgonen, sminkar mig, funderar över hurvida mitt linne matchar med kjolen och om min rumpa inte ser stor ut. För det är sådan jag är. Det är sådant som håller mig flytande. Gör att jag inte tappar greppet fast jag faller. Och för övrigt ska jag väl inte vara sämre än Anna Anka...

Trots att blodet flödar så träffar jag mina vänner och dricker en öl på kvällen, försöker jag raka min ben utan att skära upp alla myggbett, plockar jag mina ögonbryn och skrattar åt dåliga skämt som dras runt borden i någon av stadens restauranger när vi som försöker att inte falla för djupt träffas. För att låtsas att vi inte jagas av blod och maktlöshet.

 

Dagen försvinner. Jobbar. Lyckas rätt bra. Men bilden av mina fötter i flickans blod tycks finnas överallt. Har träningsvärk och det är skönt att ha en fysisk smärta att koncentrera sig på. Jag håller fortfarande Harounas hand i min och jag kan inte släppa den. Jag gråter utan tårar. Jag tittade på almanackan i mitt kök när jag satt uppe klockan fyra i morse när bilder av döden väckt mig och insåg att det bara var en vecka sedan jag kom tillbaka från Sverige. Det känns som det är år sedan. Jag åker hem när det skymmer och jag vill inte vara ensam men orkar inte med människor. Man klarar mer än man tror. Men att tiden läker några sår tror jag inte på. Man lär sig leva med sina sår. Med sina demoner. Jag låter dagarna gå och jag hoppas att jag snart lär mig. För än så länge går jag sönder. Jag faller. Och jag vet inte hur jag ska ta emot mig när jag landar.

 


Kommentarer
Postat av: Elisabeth H

Tänker på dej idag också...........och vet att du får betyda mycket för andra människor........mitt i din verklighet av död, nöd och orättvisa. Kram EH

2009-10-22 @ 23:39:28
Postat av: mama ti sandra

Käraste Charlotte!

Jag blev länkad till din blogg från sandras och det var det bästa som hänt på flera år....:-)

Du skriver så levande och intressant så det är som att vara på plats. Och det som är det fina är att det du upplever och går igenom är alldeles sant. Det är så befriande att få perspektiv på livet och problemen som är så olika i sverige och rca men likväl verkliga. Allt det du upplever skulle en tjej i din unga ålder inte redan ens behöva ha upplevt. Men du är stark och det är verkligheten du lever i och därför får du kraft att genomlida allt svårt. Hur skulle du orka livet om du inte fick simma på ytan då och då. Hämta kraft ur den levande källan och när du faller så är det någon som tar emot dig. Vet det! Mer mascara åt folket, vet ja, då ser man ju i alla fall vem som är berörd!

Kära och hjärtevarma hälsningar, Anette

Jag kommer att följa dig i din fenomenala blogg :-)

2009-10-23 @ 18:14:49

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0