Inblick. Utblick. Ögonblick.

Idag varken förlorar jag eller vinner jag. Jag gör inget extraordinärt. Inget blod. Inga sår. Eller jo, men inte så där överväldigande som vissa andra gånger. Idag är bara vardag. Det regnar. Jag sitter på kontoret mest hela dagen. Skriver ett brev fullt med tomma artighetsfraser till en minister. Jag pratar med anställda. En lastbil är på väg från campen tillbaka till Bangui. I helgen gick två fulla bilar med anställda och material från Bangui mot campen och säsongen har nu startat.

Jag kör ett par tunnor med diesel, funderar över hur jag ska få vakterna att sluta stjäla bränsle ur min bil, om hurvida en av mina anställdas systrar faktiskt dött eller om han bara avänder det som ursäkt för att få en ledig dag (vilket inte är helt otroligt med tanke på att hans systrar dör VÄLDIGT regelbundet). Jag bokför och jag inser ännu en gång att jag och siffror inte är en match made in heaven. Jag pratar med Mark, den sydafrikanska, något galna, pilot som flyger mina kunder (och döende anställda) mellan campen och Bangui och funderar på hur vi ska organisera säsongens stundande kunder. Jag skriver listor med saker som jag inte får glömma men som jag givetvis kommer att glömma ändå.

Jag kör runt och letar efter en del till en bil, flätade gräsmattor och kollar in vad cement kostar. Vinkar till Crapule som står och lurpassar på en bil och ser ytterst oskyldig ut. Jag tankar och ser Theresa, tiggerskan, som tydligen ska vara gravid igen. Jag åker förbi de prostituerade som går längs gatan och besviket spanar in i min bil eftersom de vet att deras korta kjolar och blonda peruker inte har någon effekt på mig.

Jag köper nytt kontorsmaterial och ber företagets snickare snickra en hylla åt mig. Jag förlorar mig i min dators gömslen och begraver mig i gamla bilder och jag undrar hur det kan vara så vackert? Jag måste vara en av de mest lyckligt lottade människor som får se så mycket vackert.

 

 

 

När mörkret faller kör jag längs floden och tittar på resterna av solens strålar som får himlen att glöda. Mötande bilars strålkastare bländar mig. Vattendroppar glänser på rutan. Jag tränar och tittar på svettdropparna som droppar ner på golvet från mina armar och sugs upp av cementgolvet. Lider redan nu åt hur ont jag kommer ha imorgon bitti. Hemma lagar jag mat. Det råkar finnas el så luftkonditioneringen väser men verkar inte göra någon nytta. Vattenledningarna gurglar tomma och jag är glad att jag imorse fyllde på mitt vattenförråd. Att det fanns el var för bra för att vara sant så elen går och jag tänder fotogenlampor och lyssnar på RFI på radion. Gäspar.

Det finns inget så intressant att läsa om som döden. När jag skriver om döden går läsarsiffrorna upp flera gånger om. Ironiskt nog. Men idag är det ingen död. Idag är det min vardag. Inte lika spännande. Jag vet. Mer oroa er inte, snart kommer mer död och mer misär. Fast personligen glädjs jag mest åt att en dag gått utan att jag tappat fotfästet. Jag skulle gärna utveckla tanken, men datorns batteri blinkar rött, så jag väljer att konstatera att vardagsliv inte är lika intressant som död. Men JAG är innerligt glad för vardagsliv. Tack och lov för vardagsliv. Tack och lov för dagar utan död.
Död är behagligt på distans. På betryggande avstånd. Då är döden intressant. Men när döden kommer nära får plötsligt vardagslivet en väldig glans.