Försöka duger...
Hösten blåser löven av träden och jag ger mig ut för att springa. Springa bort klumpen i magen. Springa bort klyvenheten och känslorna som envist vill vara med. Det gula huset är min egen borg, alla andra är ute på väg mot annat. I morse gick jag till en brygga väl gömd i skogen. Till en liten sjö som låg spegelblank bland gulnade löv och ett landskap som blir naknare för varje dag. Himlen var blå och luften var så där kyligt kall som den bara är så här års. Jag la mig på bryggan och tittade på moln som jagade över det blå och lyssnade på fiskarna som slog. Löv regnade ner och la sig som en täcke på det stilla vattnet och jag bara låg där. Medan andra går till jobb, skolor och jagar vidare. Jag somnade. Vaknade av ett löv i ansiktet och trodde jag var någon helt annan stans.
Jag springer. Springer förbi prickiga kor som idisslar och förbi röda bondgårdar. Någon sjunger på ipoden och jag snubblar runt bland mina tankar och sorterar och slänger. Ungefär som i morse, när jag gick igenom 11 månaders post från banker, försäkringsbolag och någon som tycker att jag ska beställa ett lås till min cykel. Rev och slängde. Sparade det viktigaste. Satte in i pärmar och fack. För sådan är jag. Organiserad. Jag vet. Jag ringer viktiga samtal och skriver mail som berör min framtid. Jag städar. Städar bland lösryckta bitar av mig själv och lappar ihop mig själv till någorlunda hel. På ett ungefär.
Och där någonstans kom den. Känslan. Känslan jag letat efter. Väntat på. Suget. Suget i magen. Längtan. Ibland tappar jag bort glädjen av att lämna, åka tillbaka hem, i alla dessa farväl. I alla eviga sista gånger. Egentligen är det väl bara mitt eget fel. Jag räknar veckor, dagar, timmar och stunder. Vältrar mig i lite egoistisk sorg över att behöva säga hejdå. Hejdå till alla nära, och väldigt älskade, människor. Hejdå till alla stunder. Hejdå till allt som ligger mig så varmt och hjärtat. Men nu är det tillbaka. Suget i magen. Och jag glädjer mig. Att det finns ett annat hem som väntar på mig. Att en annan verklighet bara står och väntar på att få ta ner mig på jorden igen. Att jag känner igen mig själv. Med suget. Längtan.Fast denna gång är det annorlunda. Annorlunda att lämna och annorlunda att komma. Någonting händer. Någonting har hänt. Om jag vore poetisk skulle jag säga att ”förändringarnas vindar blåser”. Men jag tycker mest att det låter överdrivet romantiskt så jag nöjer mig med att säga att det är annorlunda. Jag håller på att vänja mig vid tanken. På att saker och ting är annorlunda. Ska bli annorlunda. Och jag försöker bestämma mig för om jag gillar det eller ej.
Men det långa farvälet är fortfarande pågående. Än finns det tid kvar. Så istället för att fundera ska jag njuta av min sista tid. Mina sista stunder med älskade människor. Och njuta ska jag. För sådan är jag. Det har jag bestämt mig för. Jag kan det här. Det här med att ta vara på stunderna. För sådan är jag. Eller?) Försöka duger. Jag försöker.
