Med mina skavsår.
Som en liten oas av en svunnen tid. Tre timmars körning in i regnskogen, bredvid Lobayefloden som sakta makar sig fram genom en grön tunnel av grenar som hänger ner i vattnet. Ett par vita trähus med färgglada fönster. På gräsmattan betar en häst, en åsna, en hjord med getter och en familj med får. Under ett mangoträd spankulerar en påfågel och från trädens toppar sjunger en koloni med papegojor.
Påskhelg och vi flyr Banguis varma gator. Med fullastade bilar och mat för en hel armé blir de vita trähusen vår borg för ett par dagar.
När kvällen är mörk och varm och de andra sitter runt ett bord och skrattar står jag ute på verandan och tittar på eldflugorna som blinkar i gräset. På månen som fåfängt speglar sig i floden. Cikadorna spelar och en nattfågel ropar i mörkret.
För ett år sedan låg jag i en sjukhussäng i Nairobi. Utan mycket minne av vad som hänt och utan större uppfattning vad som hände runt mig. Livet var då mycket skörare än jag insåg. Ibland är man närmare döden än man tror. Men nu, precis ett år senare, är jag mer levande än någonsin. Kanske just för att jag nu i efterhand, lärt mig att livet inte är självklart. Det är i alla fall vad jag inbillar mig.
Jag tittar på människorna innanför fönstret. De välkända ansikten som lyser i det disiga ljuset som kastar långa skuggor. På de människor jag delar mitt varjedagliv med. De är vackra, dessa människor. Vackra med alla sina skavsår, rivmärken och hårda kanter. Hela i all sin trasighet. Starka i all sin bräcklighet. Jag tittar på deras skrattande ögon och tänker, att livet skulle vara så fattigt utan att dela. Så tomt utan dessa möten.
Telefonen utan täckning blinkar för att batteriet är slut. En mygga biter mig på foten. Min hud är varm av solen, håret blött efter det sista badet i floden i solnedgångens smekande orangea. En varm vind får trädens vissna löv på marken att rassla. Gårdens hund kommer springandes med flaxande öron över verandan och kladdar ner mina ben med dregel och jag blir lycklig i magen. Åsnan skriar och de ropar på mig, vännerna.
Jag är glad. Glad och tacksam över att jag får leva. Att jag är vid liv trots att livet är skört. Att jag får dela och möta. Att jag får vara människa, med alla mina skavsår, rivmärken och hårda kanter.
