Inblick. Utblick. Ögonblick.

Kvinna på bilden heter Florine. Nej, ursäkta mig, hon hette Florine. Rätt ska vara rätt. Florine är död. Hon blev begraven levande. Det hände förra veckan, i en liten by utanför Bangui.

Första och enda gången jag träffade Florine var för drygt två år sedan. Av en slump träffade jag på två katolska nunnor som hade med sig Florine.

Hon kom från en liten by, vilken minns jag inte. Hon växte upp som de flesta andra centralafrikanska barn och blev bortgift när hon var tonåring. Redan som barn kallade man henne häxa i hennes hemby eftersom hennes ögon alltid var röda och tårades. Hon hade alltid en rinnande näsa och nös. Byns äldste sa att det var för att hon hade en spådom över sig och därför blev hon förklarad häxa. Men eftersom Florine aldrig gjorde någon illa, accepterades hon mer eller mindre av byn och blev till och med bortgift. Det var då helvetet bröt loss.

Florine blev gravid men fick, långt gången i graviditeten, missfall. Flera gånger om. Under flera år pågick det. Eftersom det är allmänt känt att en häxa inte kan få barn, så bekräftade detta det alla befarade – att Florine verkligen var en häxa. Hon blev förskjuten, hennes man lämnade henne, hon var tvungen att flytta ut ur byn och levde själv i utkanten under ett mangoträd. Allt dåligt som hände i byn skylldes på henne, ingen vågade komma i närheten av henne och hon fick inte hämta vatten på samma ställe som alla andra. Flera gånger blev hon illa slagen av männen i byn och det var då som de katolska nunnorna träffade på Florine.

De tog hennes med till den katolska missionen och gav henne mat och vatten, ordnade husrum åt henne och hon fick börja arbeta tillsammans med andra afrikanska kvinnor i kyrkans olika projekt. Det var så det kom sig att jag träffade Florine när hon följde med nunnorna in till Bangui för att handla. Jag minns jag la märket till henne eftersom hon var väldigt vacker. Hon satt på verandan utanför huset bredvid min dåvarande lägenhet och stirrade ner i marken. Hon verkade vettskrämd och hon svarade knappt när jag hälsade på henne. Men jag kommer ihåg, ett par dagar senare, när jag stod barfota ute på gräset och pratade med nunnorna, att Florine log.

Idag, inne i en av stadens affärer, mellan hushållspapper och röda sardinburkar kom en av nunnorna som hade med sig Florine den där dagen för två år sedan gåendes. Hon är liten och satt, har grått hår i en pojkfrisyr och tusentals vackra rynkor i ansiktet. Hon är solbränd och har ögon som skrattar. Vi hälsade och började prata. Om Bangui, om livet, om påsken, om vädret. Någonstans mellan två meningar frågade jag hur det var med Florine. Nunnans blick  blev mörk och med tårar i ögonen berättade hon att Florine förra veckan blivit levande begraven och dödad.

Florine hade ännu en gång blivit gravid och förra veckan när hon gick in till stadens marknad hade grupp omringat henne, slagit henne medvetslös och gjort det man gör med häxor – begravt henne levande. Nunnorna var i en annan by och visste in om vad som hände. När de kom tillbaka var det för sent. Hon var kvävd under jorden som man täckt hennes kropp med. Nunnorna tog med sig kroppen och gav Florine en riktig begravning på missionsstationen. Florine vilar nu sin sista vila under ett mangoträd.

Detta är inget aprilskämt. Ingen påskhistoria. Detta är bara ren och skär verklighet. Välkommen till vardagslivet för en centralafrikan vid ekvatorns fuktiga linje. Talimbi, wagara, mamiwatta och andra andar är en del av vardagslivet och här kryllar det av spåmänniskor, förbannelser och häxor. Oftast är det kvinnor. Eller barn. Och oftast dödas de. De sätts i fängelse (om de råkar vara i en stor stad som är berikad med just ett sådant), ibland döms de till och med i statliga rättegångar. De dödas så som traditionen vill det; de bränns levande, begravs levande eller tvingas svälja rakblad och glas för att de ska förblöda inifrån.

En kvinna eller ett barn kan bli anklagad för att vara en häxa för nästan precis vad som helst. Och för ingenting alls.  Tron på andar och förbannelser är stark här och alla, inklusive domare, ministrar och högt uppsatta tjänstemän tror på deras närvaro. Banguis fängelser är fyllda med barn och kvinnor som dömts för häxeri och om de överlever fängelset, blir de ändå nästan alltid dödade av sina grannar när de väl kommit ut från fängelset.

Mitt bland mina inköp, mitt planerande av min helg med vänner, mitt bland mina fåfänga funderingar på om jag ska simma eller springa beroende på om jag behöver snyggare armar eller ben, mitt bland mina tankar på det gigantiska smörgåsbord som mitt liv är för mig, så blir jag påmind. Påmind om att livet inte är självklart. Detta underbara, fantastiskt givmilda, kärleksfulla, hårda, hemska liv som tar utan att fråga inte är självklart. Och inte det minsta rättvist.

Glad påsk.