Det krackelerar...

 

 

Höga klackar, ljuslila silke och rosa läppar. Solbrända armar, vackra människor, brokiga människor och en nybliven man och fru. Solen lyser bakom regntäta moln och det blåser i björkarna. Återfinner gamla leenden, bortglömda skratt och varma minnen. Håret trasslar i vinden.

 

Telefonen ringer. Årets sista julidag skymmer. En kall vind och det sprakar på linjen. ”Madame, det är jag”. Vem? ”Le chef de voleurs”. Tjuvarnas chef. Han på andra sidan gatan. Med spinkiga ben mot rullstolens gröna aluminium. Han som säljer cigaretter till biståndsarbetarna och han som alltid ger mig tillbaka mina ägodelar som får fötter.

 

Ceriserosa naglar mot svart asfalt. Taxibilar som tutar bakom den bekanta rösten, någon som pratar. Två, kanske tre, minuter och sedan slutar vi samtalet. Han säger ”Gå med Gud.” Små droppar börjar fall-fall-falla. Utanför. Innanför.

 

Två, tre minuter, bara för att säga hej. För att säga. Att staden mådde bra. Att det regnade. Att jag var saknad. Att jag skulle komma tillbaka snart.

 

Jag minns. Minns sista dagen. På väg till incheckningen. Stannade vid Grand Café för att köpa bröd. Mina två mintgröna väskor i bilen. Jag visste, men ändå. När jag kom tillbaka, med brödet i påsen, fanns inga väskor. Tittade över vägen. Han log, mot mig.  Ett par minuter senare kom mina väskor gåendes över vägen. Jag skrattade. En sedel som frasade mot fingrarna.

 

Tre minuter, och jag är hemma igen. Tillbaka hos mig. Jag kan känna lukten, smaka känslan. Ett flygplan lämnar en silvrig rand på natthimlen, jag blundar. Hör sorlet från festen. Faller lite. Klättrar upp igen. Men inte på en gång.

 

Jag vill hem. Till mig. Tillbaka.

 

Regnet lämnar efter sig stora tunga droppar. Hänger. På bristningsgränsen. Som nästan nästan faller. Dalar, spricker, exploderar, försvinner. Dör. Men ändå. Klamrar sig fast.

 

Ungefär. Som jag. Som livet.

 

Jag går in. Bryter arm med vackra Rönnberg, skrattar med Filip, pillar på hjortronkärnor med tungan och kramar kvällens vackraste. Bildäck mot svart asfalt då när natten snart förlorar sig i dagen och Sophie Zelmani sjunger. Jag väntar på något som aldrig kommer och tittar på städernas ljus och tänker.

 

Tänker att livet är skört.

 

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0