Gråzoner...
Det är eftermiddag. Luften är disig och solen är en utfläkt konturlös fläck av ljus på himlen. Kongos kullar gömmer sig bakom den gryniga luften och det luktar rök från en brand någonstans.
Jag kör längs floden. Floden som sinar och sakta torkar ut. Jag är på väg till Sylive, vi ska ut och springa. Bilen skramlar och studsar och över vägen springer en familj med hönor. Radion brusar och luftkonditioneringen blåser för allt vad den är värd. Jag är glad. Jag har en bra dag. Hinner med de små detaljerna i tillvaron och vardagslivet som jag inte annars hinner med.
Jag kör i fatt en bil. En mörkgrön Toyota Corolla som sett sina bättre dagar. En flicka som sitter i baksätet vinkar till mig genom rutan. Jag vinkar tillbaka. Plötsligt lägger jag märket till att det står en mening skriven på bilen. Snirkliga bokstäver i gult. ”Ca ne sert a rien de courir”. Det tjänar ingenting till att springa.
Och jag älskar det. Ironin i livet. Jag är just på väg att ge mig ut och springa. Gudarna ska veta att jag inte har någon lust, men jag gör det ändå. Och så hamnar jag bakom en skabbig grön bil som talar om för mig att det inte tjänar någonting till att springa.
Och springa är det enda jag gör. Springer för att hinna med allt man måste under en dag. Springer till alla de olika hållplatserna som finns längs livets resa. Springer mellan skola, jobb, skola. Mellan Berberati, Örebro, La Rochelle, San Fransisco, Stockholm och Bangui. Springer springer springer. Mellan vänner, ovänner, fester, begravningar, fred och kring. Springer mellan liv och död. Springer för att det känns som att livet är så kort och att jag måste hinna med så mycket. Men kanske springer man så fort att man missar den vackra utsikten? Kanske glömmer man titta ut genom fönstret? Kanske missar man livet eftersom man är så upptagen med att hinna med det.
Jag och Sylie klättrar upp på en av Banguis kullar och springer på den lilla väg som snirklar sig genom skogen och stenar. Jag tittar ut över Bangui som breder ut sig där nere, på floden som glittrar och på Kongos vida slätter som sträcker sig ända till horisonten. Utsikten är förödande vacker. Röken som stiger upp mot himlen från staden, det grumliga ljuset och horisonten som färgas rosa av solen. Jag springer och känner svetten rinna längs ryggraden, pärla sig på överläppen, trilla ner i tunga droppar från näsan. Jag springer med musik i öronen tills lungorna bränner och jag är tillbaka där jag började. Då klättrar jag ner från kullen. Ner till stadens vimmel där jag pussar Sylive hejdå. Sedan kör jag hem precis innan solen helt försvunnit och hemma tänder jag fotogenlamporna, häller vatten från en dunk till en hink och tvättar sedan av mig.
Jag skriver ofta om död, blod och fattigdom. Om rebeller och militärer. Om sjukhus som är bårhus och om en rättvisa som är orättvis. Men det finns så mycket mer. Och när kvällen är varm och mörk och jag sitter ute på trappan och pratar med min pappa i telefon och tittar på eldflugorna som leker kurragömma i min rabatt tycker jag att världen är så sned. Och att jag har fel.
Vi pratar om Afrika som stackars Afrika. Om stackars det afrikanska folket som lider. Om att livet är så orättvist och att det är så synd om de människor som lever i denna misär. Och visst är det sant. Men det finns en annan dimension också. För trots att det inte finns några sjukhus, trots att det inte finns många skolor och trots att det inte finns några MacDonalds och ICA så möter jag skrattande människor, människor som stannar mig på gatan för att prata en stund. Ser jag kvinnor som sitter framför sitt hus och diskuterar hus man bäst ska koka en viss sorts löv, ser jag barn som kiknar av skratt där de leker under en palm. Möter jag människor som istället för att berätta hur de har det, ställer mig tusen och en fråga om hur jag har det. Människor som rycker på axlarna åt att de inte har någon frukost att äta, och människor som går flera kilometer bara för att komma och hälsa på mig.
Det finns något annat här. En annan lycka. En mer naken, avskrapad lycka som handlar om mötet mellan människor. Som handlar om enkelhet istället för överflöd. Lycka här är inte att kunna välja mellan tio olika sorters förpackningar med tacokryddor i en affär utan lycka är att ha tillräckligt med mat för att bli mätt. Lycka är inte att kunna köpa den nya modellen av jeans utan lycka är att överhuvudtaget ha kläder att ta på sig. Lycka handlar inte om hur många skor du har, utan att du har skor. Lycka är inte att hinna arbeta flera timmar, ändå hinna till gymmet och samtidigt läsa en kvällskurs medans din äkta hälft lagar mat till era barn. Lycka är att på vägen till marknaden sätta sig utanför din väns hus och prata en halvtimma och titta på barnen som bygger en bil av bambu och hönorna som spankulerar på gårdsplanen.
Lycka handlar inte om att du har en vacker examen och en lång meritlista och en flersiffrig summa som ramlar in på ett bankkonto någonstans, lycka är att överleva från dag till dag.
Livet är inte svart och vitt. Livet är en regnbåge full av gråzoner. Allting är relativt. Och så är också misären. Det är fel av mig att sätta en etikett på det centralafrikanska folket och skriva ”Olyckliga, döende och hopplösa”. För det är allt annat än sant. Visst, de har inte allt som är nödvändigt enligt västerländska mått mätta. Men de har mer av något annat. Något annat som jag önskar att jag hade så mycket mer av.
