Inblick. Utblick. Ögonblick.

Något som för dig tar ett par minuter, ett par klick på din dator, tar här en halv dag. Att betala en elräkning till exempel.

 

Elräkningen levereras manuellt till varje hushåll i slutet av varje månad. Ibland två gånger i månaden (om de har dåligt med pengar). När man fått räkningen (ibland skriven för hand, ibland för maskin – allt beroende på om de haft elektricitet vid tillfället eller ej) har man 24 timmar på sig att betala. Annars stängs elen av. Imorse fick jag månadens elräkning, så jag körde till deras kontor; en ranglig historia med tre våningar målad i ljust gult och med stora, blåa grindar och ett ovälkomnande stängsel. Längs stängslet har små marknadsstånd satts upp och man kan köpa gula karameller, en  cola, leopardmönstrade solglasögon och små mörkt rosabruna kolanötter som ligger på stora fat. Några ledsamma palmer ståtar innanför stängslet och deras blad rasslar i vinden.

 

På bottenvåningen finns kassan. Men eftersom min elräkning är dubbelt så dyr som den ska vara så måste jag upp till direktören på tredje våningen. Direktören är aldrig inne på sitt kontor så jag förhandlar med hans sekreterare istället. Han sekreterare är en kvinna i en obestämbar ålder. Hon väger 30 kilo för mycket, har en lilafärgad peruk på sig och hennes läppar är alltid målade rosa. Hon heter Gertrude och har på sig ett par klackskor som är tre storlekar för små. Hennes kontor luktar alltid av friterad matbanan och en stor plastig plansch föreställande Nelson Mandela och landets president Francois Bozize som hälsar på varandra hänger på en av väggarna. Efter lite dividerande med Gertrude så går hon med på att dela min elräkning i hälften, eftersom hon lika väl som jag vet att de bara försöker få ut mer pengar än vad de egentligen ska ha. Med fakturan delad i hälften och signerad av direktörens sekreterare går jag ner till kassan.

 

Det finns två kassor i ett rum som är ungefär 20 kvadratmeter. Framför varje kassa ringlar sig en lång kö av pliktskyldiga medborgare som väntar på att få betala sin räkning. Jag ställer mig i den kö som är minst, framför mig räknar jag till 35 personer. Längs tre väggar finns det bänkar uppställda och människor sitter och sover, läser och pratar i telefon. I ett hörn har de ställt upp en TV och det pågår en fotbollsmatch. Algeriet – Egypten. Framför TV’n har ett par högljudda män bänkat sig. En liten kille som inte kan vara mer än 10 år kommer med en kylväska på huvudet. En bärbar bar. Ur kylväskan den blåa plockar han fram tre stora ölflaskor som han öppnar åt männen som tittar på matchen. Sedan slinker han ut genom dörren bakom mig med ett gäng tomma ölflaskor i händerna.

 

Framför mig står en kvinna iförd en lång, gul klänning och en svart peruk. I sin högra hand håller hon en plastpåse med blekningsmedel för huden, i den vänstra en levande höna som hänger upp och ner med benen bundna under högljudda protester. Mannen framför henne är iklädd en grå kostym, vit skjorta och rosa slips. Svettdroppar glänser på hans panna och hans krage är blöt. I kön bredvid mig står en kvinna med ett barn på ryggen. Barnet sover mer huvudet hängande och en liten glänsande bubbla av saliv darrar i hans mungipa. Den unga mamman har ett par rosa örhängen som dingeldanglar och hon ler blygt mot mig. En man som sitter på en av bänkarna längs väggen testar ringsignaler på sin telefon om och om igen.

 

Jag tittar på klockan. En och en halv timma har gått och framför mig har bara tre personer fått hjälp. Kassörskan sitter i ett litet träbås med ett fönster ut mot kön. Hon är i medelåldern, har ett par sneda glasögon som sitter på nästippen (eftersom hon egentligen inte behöver glasögon ) och hon tuggar ljudligt på ett rosa tugummi. Hon rör sig i slowmotion och hela proceduren görs för hand. Registrering av fakturan, betalningen, räknandet av pengarna och det långsamt skrivna kvittot.

 

Jag är en människa utan tålamod. Ironiskt nog lever jag mitt liv i ett land där allt kräver tålamod.

Men jag har lärt mig att pausa. Jag ringer några samtal och gör det jag kan från min köplats. Sedan gillar jag läget.  För det finns inget annat att göra. Jag tittar på människorna runt mig. Följer fotbollsmatchen på TVn och funderar på vilken färg jag ska välja på tånaglarna nästa gång. Promenerar runt bland tankar och minnen och funderar över livet.

 

Jag tänker tillbaka på en kall höstmorgon i Askersund och på ett avsked på Örebros tågstation en solig morgon i augusti när det plötsligt bryter ut ett bråk bland männen som tittar på fotbollsmatchen. Det händer väldigt snabbt och plötsligt är de bara ett virrvarr av händer och fötter. Människorna runt omkring ger sig in i bråket. För inget är ju roligare än ett riktigt, hederligt slagsmål. En ölflaska viner i luften och krossas mot väggen. Kvinnan bredvid mig ger mig plötsligt det sovande barnet för att hon måste ut och kissa. Så jag står där och tittar på knytnävarna som fäktar med ett sovande barn i min famn. Tills barnet kissar och jag känner varm vätska rinna längs magen, ner på mina lår, och bilda en liten pöl runt mina bruna sandaler. Salivbubblan i barnets mungipa brister och små små droppar av svett pärlar sig vid hans tinningar.

 

Lika fort som bråket började, slutar det. En man som fått en ölflaska i huvudet blöder från ett sår i pannan, men han verkar mest oroad över vart hans odruckna ölflaska tagit vägen. Människorna återgår till sin plats och kassörskan fortsätter sitt skrivande.

 

En svettdroppe rinner längs min ryggrad och jag börjar bli hungrig. En kvinna som brukar sälja ananasfrukter till mig längs Avenu de l’indépendance kommer in med sin räkning och vi börjar prata. Om hennes barn, hennes man, hennes systers barn, hennes plantering och om livet i största allmänhet. Hon frågar hur många barn jag fött. Jag säger att jag ännu inte fött något barn. Hon tittar på mig med förskrämda ögon och skakar på huvudet. Innan hon hinner läxa upp mig har det äntligen blivit min tur i kön.

 

Efter ännu 45 minuter får jag äntligen det handskriva kvittot. Jag tackar, säger hejdå till ananasförsäljerskan och går ut i solen som bländar mig. Barnets kiss har torkat in mina kläder, klockan är 12.30 och det har tagit mig precis fyra och en halv timma att betala min elräkning.

 

Ibland önskar jag att jag kunde betala min elräkning med tre klick på min dator. Eller att jag skulle kunna ta ut pengar på banken utan att behöva vänta i kö i fem timmar. Eller att det inte skulle ta 20 minuter att ansluta mig till hotmail.  Ibland önskar jag att allt gick mycket fortare.

 

Men samtidigt, är det så mycket rikare. Inte effektivare, men rikare. Man lägger märket till människorna runt omkring sig, man får tid att prata med en främling. Man hinner tänka alla de tankar som man annars är för upptagen med att göra. Man hinner minnas. Man får ett barn i famnen, man möter ett leende, betraktar ett slagsmål.  Tid att betrakta livet. Från en annan vinkel.