Dolda gåvor...
Ibland drabbar mig livet. Jag får ståpäls och ryser. Måste stanna för att undra om detta verkligen är sant. Att jag lever det vackraste livet. Ironiskt nog händer det oftast när vardagen är grå och mjölksyran tar över.
Jag sprang igår. Längs kullen, samma väg som alltid. Det åskade och började blåsa i träden. Jag var trött, och helt ärligt på ett uselt humör. Men när träden försvann och staden låg framför mig och jag hade svettdroppar som rann läng innerarmarna undrade jag. Om det är sant att livet kan vara så här vackert. Om det är sant att det är jag som lever det.
Jag stod länge vid floden och tittade på himlen som blev svart, på floden som krusade sig i vinden och på stormen som drog in över Bangui. På en kanot som korsade floden och blev till en svart silhuett i eftermiddagens ljus. När dropparna började falla sprang jag till bilen och körde hem. Med droppar som slog mot rutorna och mörkret som omgav mig satt jag kvar i bilen fast jag redan parkerat den hemma.
Tidigare idag, efter ett besök på kontoret och efter en lunch längs floden körde jag hem med öppna fönster. Ett duggregn gjorde luften disig och mjuka, kalla droppar föll in genom fönstret på min arm. Och jag tittade på husen längs vägen, på grisfamiljen som alltid springer över vägen på precis samma ställe, på militärerna som vaktar det gula fängelset och på mangoträden som stod stora och trygga längs vägen. Och jag blir rusig av lycka. Inte för att allt är bra. Inte för att allt är fantastiskt och perfekt. Men för att trots att det oftast är mer grått än vackert regnbågsskimrande så är livet stort. Trots att många dagar gör mig övertygad om att det var ett misstag att gå upp ur sängen på morgonen så blir det de få dagarna som glänser som lyser starkast. Och de dagar som är mörka och svåra har oftast dolda gåvor – vänner som finns, en hjälpande hand man inte väntade sig och ett meddelande som får en att le – trots allt.
