Inblick. Utblick. Ögonblick.

Lite ovanför den stora marknaden i Bérbérati finns fyra små stoplar nedstuckna i marken. Mellan dem är ett vitt tyg uppstänt. Så att det ser ut som en liten hytt där man kanske skulle kunna prova kläder. Bredvid den fyrkantiga hytten växer ett högt träd som skuggar platsen med stora, givmilda grenar och gröna löv. Utanför den lilla hytten står en färggrann skylt. Och bredvid skylten, på den röddammiga marken, står fyra par sandaler uppradade.

Två små rangliga bänkar står innanför det vitglänsande tyget som solen leker med och vi är fyra kvinnor som sitter ihopträngda tillsammans. På marken, där en liten matta flätad av gräs är utlagd, sitter Jean. Och han är i full fart med att måla, fila och slipa våra tånaglar.

För 100 CFA (ca 1.30 sek) får man sina tånaglar filade och sedan målade i valfria färger och mönster. Jean jobbar fort och bredvid honom, där han sitter i skräddarställning, har har massor av små nagellacksflaskor uppradade, som en liten armé i alla världens färger. De andra kvinnorna tittar blygt på mig eftersom de aldirg sett en vit kvinna som får sina naglar målade hos en afrikansk man innan. Precis som dem. Medan Jean tar hand om de andra kvinnorna så tittar jag på de skyltar som står lutade mot stolparna för att titta på alla de exempel på mönster och färger som är uppmålade på dem. Två kvinnor går förbi oss och tittar förvånade in när de ser att jag sitter där. De stannar utanför för att betrakta denna konstiga föreelse. Snart har en liten grupp med människor samlats utanför den lilla hytten och alla trängs runt den smala öppningen för att få se om det verkligen är sant, att det sitter en vit maseka wali och väntar på att få sina tånaglar målade.




När det är min tur frågar Jean vad jag vill ha för mönster och färger på mina tångalar. Innan jag hinner svara har mina två grannar gett sina åsikter och då börjar en halvtimmas långt dividerande bland åskådarna om vilka färger denna maseka wali bör ha på sina tånaglar. Någon säger att jag bör måla dem korallrosa med vita blommor på, någon annan limegrönt skulle vara fint till min vita hudfärg, någon föreslår svart och någon annan tycker att ett rutigt mönster med rosa och gult är det som är riktigt modernt just nu. Jag sitter och lyssnar och pratar med dem som om färgen på mina tånaglar krävde en lång analys och vi dividerar för -och nackdelar med olika färger. Tillslut, när jag varken vet ut eller in, eller snarare inte vet vad jag ska välja eftersom jag inte vill såra någon, så säger jag att Jean får ju bestämma. Jag räcker ut mina händer och säger att det är ju han som är den stora experten eller hur? Han har målat naglar på vackra kvinnor i flera år, så han borde ju veta? De samlade nickar och mumlar instämmande.

Solen skiner runt omkring oss och en av de kvinnorna som precis fått sina naglar målade äter jordnötter och det luktar av färska apelsiner som en liten flicka säljer längre bort längs vägen.
Efter ett par minuters funderande har Jean bestämt sig. Men han säger inte vad han ska göra. Han bara börjar ta bort mitt gamla nagellack, och radar tyst upp de färger han ska använda framför sig. Blått. Gult. Rött. Grönt och vitt. Åskådarna börjar ljudligt gissa vad det är han ska göra. Jag bubblar av skratt inombords. Livet är så otroligt vackert och en liten svettdroppe har börjat pärla sig på min överläpp.

Efter ett par minuter sitter jag med mina tio tånaglar målade. I Centralafrikanska Repbulikens flaggas färger. Och mina åskådare pekar och tittar och tycker att det är alldeles väldigt fint och klickar gillande med tungorna.
Och det är så kitchigt att det inte kan vara annat än riktigt fantastiskt snyggt och jag älskar att jag sitter på en liten ranglig bänk, ett par dagar efter jul, under ett träd i min barndomstad och har mina tånaglar målade som landets flagga. Livet är fantastiskt.

När mina naglar torkat och mina åskådare börjat gå vidare i sina vardagsliv går jag hem. Genom marknaden där jag luktar på köttet som flugorna surrar runt, de gula bananerna och den billiga parfymen som säljs av en arab i stora solglasögon. Jag går mellan de röda hyddorna och hälsar på de små barnahänderna som är framsträckta mot mig. Palmträdens blad rasslar i vinden och en fluga surrar vid mitt öra. Och jag är hemma. Så hemma som någon som jag någonsin kan bli.