Fötter och fattigdom.



 

Möten som får mig att sitta fast i jorden. Men båda fötterna.

 

Eftermiddagssolen är grynig bakom regnsäsongens gråa moln som svävar olycksbådande nära marken. Jag springer ensam på kullen och vägen är en tunnel av gräs som skjutit i höjden och från trädens blad droppar fukt. Jag springer, och måste säga att jag är lite stolt över mig själv. Som släpar mig upp på kullen flera gånger i veckan trots att jag inte har någon lust. Och som för sakens skull lägger på en extra uppförsbacke.  Men den där stoltheten och självuppoffrande känslan sitter inte i så länge.

 

Nästan varje dag möter jag en man på min väg. Han ser gammal ut, men är nog i självaste verket inte äldre än 35. Han går med sina seniga och knotiga fötter barfota på vägen, klädd i ett par fransiga shorts och en t-shirt med ett stort hål på ryggen. På huvudet balanserar han en stock, eller ibland ett par stockar. Flera meter långa, knotiga och med raspig bark. Hans hals brukar glänsa av svett och när jag springer på samma sida av vägen som han precis gått ser jag spår av svettdroppar som landat i sanden.  Han går från Boy Rabe, kvarteret på andra sidan kullen, tidigt på morgonen. Högst upp på kullen tar han av från vägen in på en liten stig. Någonstans i skogen hugger han med sin slitna machete en stock, lyfter upp den på huvudet och börjar sedan sakta gå tillbaka längs vägen. Mitt på dagen är han hemma, och han lämnar stocken åt en av sina söner och hugger upp den i små bitar som sedan staplas i högar längs vägen och säljs till kvartersborna. På eftermiddagen går mannen upp på kullen igen, gör om samma procedur, och när våra vägar möts är klockan oftast runt 17. Då är han på väg tillbaka hem och har ungefär en och en halv timmas marsch kvar innan han är framme.

Detta gör han, varje dag. Hela veckan. Förutom söndag, då han på förmiddagen går till kyrkan, innan han på eftermiddagen beger sig upp på kullen.

 

I den sista och brantaste uppförsbacken ligger två nybyggda hus. De klamrar sig fast på kullen och från balkongerna kan man se ut över hela Bangui. Husen är obebodda, men byggda av en mycket rik person. Svulstiga fönster, slingrande sniderier och imponerande dimensioner. Något som ser ut som en korsning mellan arabisk arkitektur och gammal hederlig kolonialstil. Den som bygger huset har anställt en vakt. En gammal man med rynkig hud och utåtstående knän som hjulbent går i backen men en röddammig keps djupt nedtryckt över huvudet. Vakten bor tillsammans med en många år yngre kvinna i en container på andra sidan vägen. En rostig container som en gång varit gul balanserar bland stenarna i sluttningen. Utanför den öppna containerdörren finns en liten eldstad, två små träpallar och en rostig hink med vatten. När jag springer förbi brukar mannen sitta på en av pallarna, med ena benet över det andra tillbakalutad med ryggen mot ett träd. Han lyfter alltid handen i en tyst hälsning när jag flåsar förbi. Hans fru brukar antingen stå böjd med tårögda ögon över eldstaden eller komma gåendes nerför backen med en hink vatten på huvudet. Det brukar skvätta vatten ur hinken ner på marken. Droppar som glittrar och ibland förs med av vinden och landar på min svettblöta hud.

 

Vardagsmöten. Möten i vardagen som med ett våldsamt slag får mig att sitta fast med mina stora fötter i den kletiga jorden.

 

Jag springer för att mitt liv är bekvämt. För att vatten (åtminstone ett par gånger i veckan) rinner ur kranen, för att maten lagas på en spis, för att grönsakerna köps en gång i veckan, för att min bil är min tappre springare. För att timmarna sittandes med papper är för många och för att maten är för god.  Jag springer för fåfängans skull på och på min fåfängas väg möter jag människor som lever för att överleva. Som bor i en rostig container där temperaturen måsta stiga till över 50 grader, en man som balanserar stockar som väger ungefär lika mycket som jag på huvudet för att han ska få mat att mätta sina hungriga barn med.

 

Och nu kommer den där biten som jag tycker är så jobbig. Avslutet. På blogginlägget. Man vill liksom komma på någon klämkäck slutfanfar som lämnar er ordlösa och fulla av känslor. Men vem tror man att man är? Ingen fantasifylld Astrid Lindgren och ingen dramatisk August Strindberg i alla fall. Och om den erbarmliga sanningen ska fram så finns det liksom inte slut på detta. Det finns inget som passar. Inget som blir äkta. För dessa vardagsmöten får mig att sjunka djupt ner i jorden av skam, får mig att skämmas över att jag tycker att jag själv är så tapper som släpar mig upp på kullen för en 45-minuters hurtig springtur. När faktumet att mitt liv är så bekvämt att jag måste springa 45 minuter fem gånger i veckan för att jag inte ska gå upp i vikt borde vara något som får mig att jubla av glädje. Att älska livet fem gånger mer än jag gör.  Men motsägelsefullt nog är jag även tacksam över dessa möten. Tacksam över att de håller mig på jorden. Tar mig tillbaka till verkligheten, påminner mig om att mina svettiga 45 minuter inte är något annat än en prutt i rymden.  Ett privilegium, även om jag är smärtsamt medveten om att det är oanständigt egoistiskt att vara tacksam för att deras skrikande fattigdom håller mina välnärda fötter med nagellacksmålade naglar som glänser i solen i stadig kontakt med jorden.

 

Men volià, detta är livet. Allt annat är rättvist. Och allt annat än svart och vitt.


Kommentarer
Postat av: Matilda

Tack Charlotte för det du delar med dig av på din blogg, som jag och andra får läsa. Det får även mig att hålla fötterna kvar på jorden.

Ser fram emot att träffa dig snart!

Kärlek!

minsta hallman

2010-06-10 @ 23:08:25

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0