15 Mars 2003 - 15 Mars 2010
Den 15 Mars 2003. Dagen då president Francois Bozize tog makten över Centralafrikanska Republiken och dess folk. Det var även dagen då jag åkte genom ett Bangui som jag inte kände igen, dagen då vi lyfte i ett litet vitt plan från flygplatsen i den stund då Bangui bokstavligen talat blev stormat av Bozize och hans trupper. Dagen då många liv förändrades.
Idag, 7 år senare är fortfarande Bozize president. Och jag är tillbaka i Bangui och flygplatsen har blivit mitt andra hem. Flygplatsen som ännu idag bär kulhål i väggarna efter den där ödesdigra dagen för sju år sedan.
Den centralafrikanska staten går ut i media och annonserar att de, tack vare statens mycket effektiva underrättelsetjänster och välorganiserade militärarbete, har lyckats avslöja en planerad statskupp. Och bakom denna förmodade statskupp ligger givetvis Ange-Felix Patassé. Landets expresident som blev störtad av Bozize och som lämpligt nog också är Bozizes största rival i det kommande presidentvalet… Skam den som ger sig!
Ryktena om en förmodad statskupp sprider sig som en brinnande eld och staden håller andan. På förmiddagen när jag kör runt mellan kontor och myndigheter märker jag att stadens ena stora gata (det finns två), Avenu de l’independance, är avspärrad. Eftersom jag vet att Patassé bor längs just den gatan är matematiken mycket enkel. Och mycket riktigt, i en av mina vändor på stan blir jag vinkad till av hetisga poliser med bistra miner som säger åt mig att stanna. Presidentens korteg är på väg. Han har varit och ”förhandlat” med Patassé.
Presidentens korteg. Först kommer tre orangea motorcyklar med sirener på högsta volym. Förarna är klädda i röda plyschkavajer, mörkblåa långbyxor och höga, svarta läderstövlar. Sedan kommer två Toyota Landcruisers efter varandra, med maskerade, tungt beväpnade, militärer i blänkande solglasögon och rödvita turbaner på flaket. De kör så att dammet ryker, och efter dem kommer en militärbil till. Precis efter militärbilen kommer presidenten. I en alldeles ny, blänkande vit Hummer. På varje sida om den glittrande Hummern kör två bilar, och på deras yttersida finns ytterligare två motorcyklar. Bakom presidentens Hummer kommer två militärbilar, sedan tre bilar där jag skymtar ett par ministrar, och efter dem kommer ännu två Landcruisers med militärer. Och sist, men inte minst, kommer en lastbil full med ytterligare militärer.
Alla Banguibor vet att när sirenerna ljuder, då stannar man bilen. Parkerar den så långt bort på en väggren man kan komma utan att köra ner i ett dike, och utan att välta på stånd där det säljs rosa tuggummin och cigaretter, tills att kortegen har passerat. Den här morgonen kör presidentens Hummer förbi med öppet fönster. Han vinkar och gör tummen upp åt människorna som går längs vägen, som om han ville försäkra oss om att allt stod rätt till. Att han fortfarande är president och att Banguis gator är lugna.
Runt omkring i staden kör militärens lastbilar runt, överlastade med upphetsade soldater som sjunger segersånger och lyfter upp sina vapen i luften. Allt för att visa att allt står rätt till och att den nuvarande regeringen är stark.
Som om allt vore förträffliga sammanträffanden bjuder även presidenten in till en gratis fotbollsmatch samma dag. Låter kanske föga imponerande i vissa öron, men här, här är fotboll en fråga om liv och död. På eftermiddagen, innan solen går ner, springer jag uppe på kullarna och tittar ut på staden. Den stora, vita stadion (byggd som en gåva till landet från Kina) ser gigantisk ut bredvid Banguis stapplande höghus och tillintetgjorde sjukhus. Stadion är upplyst, på läktarna är det fullt av människor och uppe på kullen hör jag musiken pumpa ut från dåliga förstärkare. En gigantisk plattskärms TV flimrar genom den dammiga luften och folkets jubel stiger upp i luften.
Att iscensätta en statskupp, skylla den på sin största konkurrent i valet som ska hållas senare i år (om Gud vill...), åka runt i staden och vinka till folket i en nyinhandlad Hummer (också den en gåva från Kina), och i samma veva bjuda dem på en fotbollsmatch i stadion som ingen annars har råd att betala inträde till (förutom möjligtvis ett par ministrars barn) känns som en aning magstarkt. Fast ändå blir ingen förvånad.
Alla lösningar är bra lösningar förutom de dåliga… eller hur är det man säger?
