Ett vattenfall fullt av kärlek...
Jag blundar och känner tusen och en vattendroppar landa på mig. Jag andas djupt genom näsan och det luktar lycka. Jag får gåshud och tårar i ögonen.
Solens strålar lyser genom ett guldigt dis av vatten i luften och från trädens gröna löv droppar det stora, genomskinliga droppar. Vattnet forsar runt mig och jag är kall. Det skummar, bubblar och drar. Stenar skär in i fötterna när jag klättrar över klippor mot vattenfallet. Stora, tunga kaskader av vatten kastas ut i luften högt ovanför mig och landar runt omkring mig med ett öronbedövande ljud. De som spräcks mot min hud slungas ut i små fyrverkerier och det bränner till på min bara rygg.
Fast jag vet att man inte ska kan jag inte motstå. Jag ställer mig i vattenfallet och lutar mig tillbaka mot klipporna. Det är en total känsla. En alldeles fullständig övertygelse om att jag är livs levande och att livet är vackert. Just här. Just nu. Ett öronbedövande brus, känslan av tusen stickande nålar när vattnet landar på min hud och kontrasten av en varm solstråle och det kalla vattnet.
Jag sätter mig på en klippa som skjuter ut under vattnet mitt emot vattenfallet. Det pirrar och drar i hela mig. Det är söndag och jag har samlat ihop min närmsta, mina käraste, mina vackraste och tagit dem med ett par mil utanför Bangui. Ett vattenfall bortglömt att världen som kastar sig ner genom regnskogen och en måltid delad under glittrande löv och solen som leker kurragömma bland träden.
Jag sitter och tittar på vattnet som forsar mellan mina tår, på nagellacket som flagar, på min fotkedja som rister. Vattnet drar i mina kläder, det droppar stora droppar från mitt hår. En vattendroppe har satt sig i mina ögonfransar som trasslar sig. Jag är lycklig och det spritter och drar i hela mig. Jag vet att det är löjligt emotionellt men jag har tårar i ögonvrårna.
Övertygelsen om att vara på rätt ställe. På rätt plats. Vissa av er vet, att jag planerar att lämna detta. För en stund. För något annat. Men när jag sitter i vattnet och tittar på solen, på dropparna och på världen som är så bländande vacker i all sin ofullständighet vet jag inte hur jag ska kunna. Lämna detta. Detta liv och denna plats som får mig att känna mig så levande. Får mig att känna så mycket.
Jag får en kommentar på min blogg om att detta livet verkar mer avskalat, mer naket avklätt. Och kanske är det så. Att skillnaderna är så stora, och ändå så nära. Att det inte finns några skygglappar att ta till. Man kan inte ignorera smärtan, orättvisan och blodet. Men man kan inte blunda för dropparna som glänser i luften, för lukten av frihet, för smaken av lycka.
Nedanför vattenfallet väntar Theos knubbiga barnarmar och blonda hår. Han badar naken i floden och en litet stenkast bort sitter resten av mina älskade. Mina nära. Jag ställer mig upp på klippan och tittar rakt upp i himlen. Himlen som är mjölkligt blå, som glittrar av alla vattendroppar, himlen som svindlar och på solen som bländar. När jag vänder mig om ser jag Theo. Jag kan inte höra hans skratt men jag ser att han kiknar. Emelie klättrar ner för klipporna bärandes ännu en älskad i sin tunga mage och jag tänker att jag är rik. Rik på kärlek.
Jag är kär. Kär i detta liv som är här, just nu. När vi packat ihop och satt oss i bilen kör vi hem i en värld som glöder. Solen går ner bakom oss och färgar gräset gyllene, träden kastar långa skuggor, den röda jorden som tittar fram där asfalten är sönder glöder orange och färgerna brinner bland människorna vi möter på vägen.
