Inblick. Utblick. Ögonblick.

Igår var en solig dag. En liten Axel kom till världen och jag blev faster för andra gången. Jag satt på Grand Café tillsammans med Wendy, Louisa och Silke när telefonen ringde. Eftermiddagssolen glödde på den rosamålade väggen mitt över gatan och en taxibil tutade. Bakom Emelies sömniga röst hördes bäbisljud och jag blev kär. Jag är faster igen.

Regntiden kommer. Molnen hänger tunga, värmen blir tjock och dropparna smattrar mot vindrutan. En sen förmiddag för ett par dagar sedan kom det ett kuvert till mitt kontor. Ett tunt, vitt kuvert med skrivmaskins stil och blåa stämplar. Kuvertet kom från Bakouma, den byn som ligger närmast vår jaktcamp i östra delarna av landet. Ur kuvertet tar jag fram tre tunna ark. Prydliga, runda skrivmaskinsbokstäver som får mig att tänka på min farmors brev när jag var liten.

I Bakouma anordnas en fest den 4 maj för att fira 1 maj. Eftersom ministern som ska närvara vid högtiderna inte kan lämna Bangui på själva högtidsdagen, 1 maj, så har man senarelagt festligheterna i Bakouma. Brevet kommer från byns borgmästeri och vi är inbjudna att delta i den officiella cermonin. Men, för att en fest ska kunna äga rum krävs det att någon finansierar festligheterna. På brevets andra sida finns en lista på vem som ska skänka vad. Telecell och Orange (landets telefonoperatörer) ska skänka 50.000 cfa var, den lokala föreningen för torgkvinnorna ska skänka 5000 cfa, de lokala kyrkorna ska tillsammans skänka 10.000 cfa osv osv. CAWA, vårt företag, ska skänka 100.000 cfa och byns slaktare ska skänka två kor. Men det som får mig att le är att längst ner på listan under den understrukna rubriken ”Palmvin” så utses de bybor som ska ansvara för att skörda festens palmvin. På största möjliga allvar. Och som för att förtydliga punktens allvar har en darrig hand omringat de stappliga bokstäverna med rött bläck.

Tänk om Motalas kommun skulle skicka ut ett motsvarande brev till kommunens invånare. Företag X ska skänka 1000 kr. Företag Y ska skänka 2000 kr. Herr Lars Larsson ska ta med sig 20 liter rödvin. Herr Anders Andersson ska ta med sig en nyslaktad ko.

Det är fint att bo i Afrika.

Jag kör runt Banguis kvarter och tittar på hus. Stora och fina. Ruckel och ruiner. Vackra trädgårdar och kullriga stenar. Jag drömmer. Vi får se var drömmen tar mig.

Häromdagen sprang jag på mig eviga kulle. Stannade vid ”Bangui – la coquette” (skylten i äkta Hollywood stil om någon skulle missat den) och tittade ut över staden. Det var ovanligt vackert. De senaste veckorna har ett dammigt dis legat över staden och färgat himlen grusigt grå. Den här eftermiddagen hade ett regn tvättat himlen blå och ljuset var krispigt klart. Floden speglade sig blå,  sandbankarna gula, trädens löv i alla världens gröna och vid katedralen lös flamboyant trädens blommor blodigt röda. Nyp nyp nyp mig i armen för det kan inte vara sant att min utsikt är så vacker tänkte jag och tyckte till och med om myggan som sög mitt blod och gav mig malaria.

Imorse regnade det. Jag vaknade av att dropparna rasade mot plåttaket kl 4 och jag låg och tittade på det gulgrå diset som lekte med gardinerna. Utanför jamade katten olycksaligt. Senare, när jag drog bort gardinerna och öppnade fönstren vällde lukten in. Lukten som alltid tar mig tillbaka till vackra minnen. Lukten av vattendroppar på varm jord. Av damm som lägger sig. Lukten av en värld som lever. Vinden blåste in genom huset och jag öppnade alla dörrar och fönster. Stod mitt i korsdraget och tittade på livet. En liten stund. Innan vardagen kallade.

Nu sitter jag på kontoret. Framför mig ligger en hög med PGC. Permis de Grandes Chasse. Jaktlicenser. Det är inte vilken hög som helst. Det är den sista högen för i år. I morse hämtade jag ut dem hos Son Excellence Monsieur le  Ministre des Eaux-Forêts-Chasse-Pêche-Chargé de l’Environnement Emmanuel Bizot. Årets sista jaktlicenser är signerade och stämplade och ligger på mitt skrivbord. Och ännu har tiden för de sista gångerna börjat. Jag har varit och hämtat ut flygbiljetten åt en våra anställda jaktguider som snart åker hem med de sista kunderna. Det packas, stängs ihop. Avslutas.

Jag har en jordloppa. Eller. Jag hade en. En liten rackare som byggt sig sitt bo precis vid kanten på min högra stortånagel. Jag petar ut henne med alla hennes ägg när jag står i duschen och tänker att sist jag hade en jordloppa var för flera år sedan. April. Jag var uppe i campen och pappa petade ut loppan när vi satt på klipporna mellan de två floderna. Pappa är bra på att ta hand om jordloppor och stickor. Det var liksom hans roll i barndomens dagar.

Magen kurrar. Telefonen vibrerar. Fläktarna vispar varm luft för allt vad de är värda. Jag önskar mig till Sverige. Jag vill lukta på Axel och krama på Theo. Det är fantastiskt. Detta med barn. Detta med familj. Det pirrar och jag blir glad när jag tänker på att roligt jag ska göra med de två monstren.

Blod är tjockare än vatten.