Inblick. Utblick. Ögonblick.

 

 

Hon var vacker.

Djurgården hade intagits av hösten och jag frös under min jacka.

Stockholms söndagsfamiljer hade villat ut från sina lägenheter och de spralliga barnen sprang skrikandes runt. Mammor i stora solglasögon och stickade sjalar. Pappor med sådant där ruffshår och iphonen klistrad mot örat.

Det var mörkt på fiket och stolen var hård.

Det var länge sedan vi sågs.

 

Livet plockades ner i ord som vi ville ge varandra och den där känslan. Av att vi förstår precis. Trots alla skillnader. Nästan 30 år skiljer oss åt, hon i Stockholm, jag i Bangui och livet som för oss båda ter sig så annorlunda. Och ändå så lika.

 

Idag minns jag vad vi sa.

 

Igår sattes en trettonårig flicka i fängelse. Eller jag kanske ska skriva häxa?

Jag träffade en vän på väg till fängelset.

Flickan, utan namn, blev igår dömd av domstol till fyra års fängelse för att hon är en häxa. För att hon har förbannat sin pappas tredje fru så att hon inte kan få barn. För att hon med en spådom förtrollade sin farbror så att han låg med henne, hon blev gravid, barnet föddes men dog innan det ens hunnit bli ett år gammal.

Alldeles uppenbarligen en häxa.

En ond kvinna.

 

Att pappans tredje fru inte kunde få några barn på grund av helt fysiska orsaker är förstås inte möjligt. Att hennes farbror våldtog henne mot flickans vilja är inte ett alternativ. Att barnet dog på grund av näringsbrist, malaria eller aids är uteslutet.

 

Så flickan dömdes till fängelse.

Sönderslagen av familjen hittade min vän henne på fängelsegården. Redan våldtagen. Trots att hon inte varit i fängelset mer än ett par timmar.

 

Och min telefon ringer. Jag skriver mail till en kund som planerar komma med sitt privata jetplan. Jag köper in vin till den kommande säsongen för en summa pengar som en afrikansk familj skulle levt flera månader på. Jag vinkar till gatubarnen som sniffar lim och skäller ut en drogad sexåring för att han försökt bryta sig in i min bil. Jag äter lunch med mina vänner, planerar en rolig helg, tycker att mina gardiner är fula och önskar att filmjölk fanns att köpa vid dessa breddgrader. Surar för att jag inte har vatten hemma och för att fotogenlamporna luktar illa. Klagar över min träningsvärk och att min katt jamar för mycket.

 

Och ändå lever flickan och jag i samma stad.

Förmodligen inte alls långt ifrån varandra.

Och flickor som hon finns de en uppsjö av. De som är häxor, onda, förtrollade och antingen sätts de i fängelse eller helt enkelt dödas av sina familjer, grannar och förbipasserande.

 

Och jag minns vad vi sa.

Den där höstiga djurgårdsdagen.

Då jag satt med händerna runt kaffekoppens värme och tittade på de små flickorna som med rosiga persikokinder åt pannkakor och glass vid bordet bredvid.

 

Att vi i välfärden skalat bort allt det jobbiga, fula och hemska, och någonstans tappat bort meningen med livet i det glättiga, leende, vackra samhälle vi skapat. Det samhälle där institutioner och ett blankt piller är lösningen på alla problem.

Jag minns laxen på det grova brödet. Bruset i det trånga utrymmet och mina strumpor som kliade. Jag minns hon hade ett fint läppglans.

 

Idag. Tänker jag att visst är det sant, att man i välfärdssamhället ägnar så mycket tid åt att skydda sig att man glömmer bort vad det är man skyddar sig mot. Att man i den ytliga perfektionen tappar bort det som livet handlar om. Och det som livet är.

 

För detta är livet.

Unga kvinnor våldtas, slås och döms till fängelse på grund av häxeri.

Häxor begravs levande, bränns levande på bål eller tvingas äta glas så att de förblöder.

På gatorna lever gatubarn som drömmer om en plastboll.

På sjukhusen dör människor för att man inte har något aids-fritt blod att ge.

 

Ibland tänker jag, att välfärdsbubblan är rätt bekväm ändå.

Ibland tänker jag, att jag skulle stänga in mig i den.

Fundera på mina nya skor. Mina blonda slingor. Och vad man ska man hitta på på nyår?

 

Men kanske är det just därför jag valt att leva här.

Här spricker bubblan och livets alla sidor blir så brutalt verkliga.

Här finns inga institutioner som fångar upp. Här är inte lösningen ett blankt piller.

 

Här lyser livet, med all skönhet, brutalitet, ondska och glädje, i all sin glans och man kan inte blunda.

Fast blunda är det enda jag vill, ibland.

Vidöppna ögon, utan skygglappar.

Och livet är precis vad det är.