Inblick. Utblick. Ögonblick.

 

 

Lycka är de där små sekunderna.
Av glädje. Färg. Ljus. I vardagen.

 

Som att vara på väg till jobbet längs den lilla vägen som slingrar sig på kullen vid flodens strand. Och att varje eviga morgon få ståpäls och små rysningar för att det är så vackert. För att solen leker med vattnet, för att dimman suddar ut gränsen mellan saga och verklighet, för att färgerna är sådär lysande och för att det alltid tar mig med förvåning.

 

Som att stå på balkongen på kontoret och titta på en grupp med militärer som har exsercis och i prydliga led springer sjungandes och ropandes längs min gata. Med ett glas vatten i handen, avbruten i bokföringen som ligger utspridd på bordet, stå och titta på ledet som springer förbi. Men de tre sista männen som dansar. Dansar så där som bara afrikanska män kan göra.

 

Att förvilla mig på den stora marknaden. Tappa bort mig i rangliga stånd. I havet av uppfällda paraplyer i jordens alla färger. Att irra runt och inte hitta det jag letar efter, men att bli bjuden på rykande chai ur små teglas av försäljaren i turban och solglasögon.

 

Att grönsaksförsäljerskan mitt emot affären med blå dörr ger mig sitt lilla barn medan hon lägger i ordning mina avokados, tomater och morötter i påsar. Och den lilla flickan tittar på mig med sömniga ögon. Små ringar i öronen och drar med sina sexmånadersfingrar i mitt hår.

 

Att simma på kvällen. Att ligga på rygg i det svarta vattnet och titta på stjärnorna som är utströdda på himlen som ett utkastat plockepinn. Att höra vinden i palmerna, se ljusskuggorna från fotogenlamporna i baren där vännerna samlats efter dagens jobb på avstånd och känna det varma vattnet ge motstånd åt mina trötta armar. Sudda ut gränsen mellan vatten och himmel.

 

Att hitta ett gym som heter ”Mooving Fitness-Club” där västerländsk 80-tals musik spelas på högsta volym. Med en tränare av imponerande storlek som kallas Bébé Kéro får mig att göra totalt meningslösa och väldigt oergonomiska övningar med en allvarlig uppsyn och sedan säga med ett litet leende att jag är den första vita kvinnan som han tränat tillsammans med.

 

Att få ett sms från andra sidan jorden som gör att världen plötsligt blir så mycket lättare att greppa. Att avståndet inte är så långt. Mellan här och där.

 

Ett grönt äpple. Som rest i en väska långt bortifrån. Ett grönt äpple, till mig. Ett grönt äpple som luktar syrligt och kraschar mot tänderna och kommer med en vacker hälsning. En helt vanlig dag mitt i veckan.

 

Lycka är de där små små sekunderna.
Av glädje. Färg. Ljus.  I vardagen.