En mil för Evelina...
Så var det dags. Detta som jag hatar. Älskar. Inte kan leva utan. Inte kan leva med.
På golvet breder jag ut mig. Mitt liv. Allt det som ska vikas, stuvas och packas ned i tre resväskor. Denna morgon, när jag med utsikt över det brunfärgade körsbärsträdet som rister i den kalla vinden börjar stapla högar på golvet och i huvudet påminner mig om att jag måste ringa försäkringen, infinner sig den melankoli och buttra sorgsenhet som alltid infinner sig. Som liksom oundvikligen kryper fram från sina mörka hörn morgnar som denna.
Livet ska liksom plockas ned i tre väskor. Vardagen, festen, glädjen, sorgen och det där kliande ska vikas ihop och få plats i tre väskor. Och trots att jag packar enligt konstens alla regler så stretar de emot. Alla dessa livets olika sidor som vill ta mer plats och mer utrymmer och vill ha ännu fler väskor att härja i. Men tre väskor är det.
Hur som helst. Det var inte detta jag ville skriva om.
Avsked. Så många sista gånger. Sista stunder.
Det är lätt att bli lite för nostalgisk, lite för ledsen. Att sjunga en sådan där nedåtsång som inte någon ska bry sig om.
Det jag ville skriva idag var att;
Evelina, jag sprang en mil för dig idag. Och vartenda steg tänkte jag på dig. Varje steg, från de lätta i början, till de jobbiga i mitten innan andra andningen infunnit sig, till de där stegen som får en att liksom bara flyga fram och man känner sig starkast i världen. Och den där känslan när man når målet man satt ut, och då fortsatta ännu två kilometer. Och det där ruset, när man närmar sig slutet och ger allt vad man har.
Jag sprang genom hösten för dig. Tittade på himlen som låg nytvättad och molnen som jagade fram. Jag skrattade åt tjurarna i hagen som sprang efter mig, åt hästen som gnäggade. Jag luktade på koskiten och på de blöta höbalarna ute på fälten. Jag krossade gula löv under fötterna och kände svetten under tröjan. Och jag tänkte på dig. Jag önskar dig känslan.
Alla dessa människor. Dessa fantastiska människor som kämpar för livet och för att få göra självklara saker. Människor som Evelina, som bara längtar efter att åter få kunna springa en mil. Som treårige Erik som andas genom ett litet rör i halsen och lever med en assistent 24 timmar om dygnet. Som Linda som kämpar mot aggressiv bröstcancer och drömmer om att få se sin son börja på dagis.
Dessa fantastiska människor som ler trots allt och som l-e-v-e-r livet.
Jag blir ordlös när jag tänker på styrkan ni har.
Livet är inte självklart. Inte på något endaste litet vis.
Evelina, jag sprang en mil för dig idag. Och snart en dag, när du blir frisk, då hoppas jag på det stora privilegiet att springa en mil tillsammans med dig!
