För mig en sten...

 

Det klarnar upp på eftermiddagen.
En gråmulen paus då himlen slutar ge.
Jag springer på kullen.

 

Precis innan skymningen. Det är grådisigt. Fukten lägger sig på mina bara armar och håret blir trassligt.

 

Ett disigt moln av dimma och rök breder ut sig över Bangui och i horisonten suddas gränsen mellan saga och verklighet ut. Blågröna kullar som möter himlen bakom diset.

 

I skogens tunnel är det mörkt. Myggor surrar. Dripp dripp dropp från träden.
Floden, mörkt grå som stål, slingrar sig mot horisonten och som alltid får jag lust att följa med den. En dag. Tänker jag.

 

Vita fjärilar mellan träden.  Två ekorrar flyr i en rasslande hast.

 

Tunga steg uppför den sista backen. Andas in, andas ut. Natten jagar dagen och fukten blandar sig med svetten. Det börjar duggregna. Små droppar som kraschlandar på min varma hud.

 

 

På kullens kant, mellan två melinaträd finns en sten för mig. Regnet smattrar på de tunga löven.  Solens sista ljus färgar molnen rosa. Bakom kullen tornar natten upp sig med massiva åskmoln. En flämtande blixt och åskan mullrar vänligt in över kullarna som omfamnar staden.

 

En sten för mig. I skymmningen.

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0