Som vanligt.

 

Elen går i det trånga väntrummet där vi väntar på våra väskor. Det svaga skymningsljuset utanför byggnaden gör att fönstren lyser disigt guldiga och människorna blir siluetter mot ljuset. Skotthålen i fönstret bredvid mig lyser som  diamanter när de små små sprickorna i glaset leker med ljuset.

 

Det är varmt. Stockholms kalla luft och allt det den bar med sig känns som livstider sen när jag sitter på golvet, känner svetten på överläppen och den fuktiga luften som lägger sig som en tung heltäckningsmatta av sammet i munnen.

Vad jag gör på golvet? Jag gör det jag gör sämst. Eller bäst. Beroende på hur man ser det hela. Jag väntar.Tålamod är en dygd som lyser med sin frånvaro i min närvaro.

 

”Ni vita, ni börjar från fel håll.” säger hon. Pärlor i den flätade peruken, vackra färger och blänkande solglasögon. ”Ni gör allt oviktigt först, sen om ni får tid över, gör ni det viktiga.” Hon plutar med sina lilamålade läppar och har små små svettdroppar som glittrar på näsan. Rosa högklackade skor. En föredetta minister för den myndighet som jag jobbar med. Vi reser med samma plan och hon ser mig från andra sidan gången ”Molengue ti mbi!” ropar hon. Mitt barn!

 

Hon kommer farandes med imponerande fart i mittegången med ett moln av parfym runt omkring sig. Smacksmacksmack! Fuktiga märken på mina kinder. Barnen? Semestern? Regnen? De nya skorna? Allt avhandlas i en rasande fart utan att jag hinner öppna min sömniga mun. Hon rynkar på ögonbrynen, spänner de målade ögonen i mina och säger ”Nå? Har du gift dig? Du väntar väl barn?”. Nej, alltså. Nej. Jag jobbar ju. Förståss. Inte än. Så mycket annat. Någon annan gång? Senare. Hon fnyser, så där som bara afrikanska kvinnor av en viss storlek kan fnysa, och säger ”Ni, mbunzus, ni gör allt oviktigt först. La carrière!” Säger hon med överdriven fransk brytning och rullar med ögonen så att jag tänker på kossorna som betar i Braskhults hage. ”Och sen då? Tänk om det är för sent? Tänk om du är så ful och rynkig att ingen vill ha dig när du har jobbat klart?! Tänk om det är troooop tard! Varje dag går och du blir bara fulare och fulare. Snart vill ingen man ha dig, kom ihåg det! Skaffa barn. NU!”

 

Jag liksom sitter där nedtryckt i stolen av hennes närvaro och kommer mig inte för att säga ett pip.”Tu sais bien,jag menar inte att du är ful. Non non! Du är jättefin. Så fin att alla män springer efter dig, ja, det har jag nog hört! Det kan jag ju förstå, med det där leendet. Eller, jodu, vi vet ju att det inte är leendet de springer efter, entre nous, men det låter ju mer … vad ska man säga… mer sofiiiistikerrrrrrat, än att säga att de springer efter dina vackra höfter? Eller hur, ma belle? Men det blir svårare att vara vacker med åren. Skaffa dig en vrai homme och gör pleins des bébés. Toute suite.”

Och avslutar hon sin monolog med att förvånandsvärt graciöst snurra på den rosa klacken och försvinna iväg i gången till den plats där hennes väninna viftar med ett glas champagne. Jag tittar ner på den plats där hennes klack snurrade runt och ser ett litet märke i mattan och undrar om jag just drömde.

 

Sophie Zelmani på ipoden hela vägen över Europa. Lars Winnerbäck över havet och Sofia Karlsson sjunger mig över norra Afrika. Tårar som torkat på mina läppar smakar lite salt och jag pillar på tyget som nopprat sig i min tröja. Jag sover inte en blund. Läser inte en rad.

 

När jag tre timmar efter att planet landat fått mina väskor och försöker ta mig ut ur flygplatsens byggnad och måste förbi tullen hamnar jag hos tulltjänstemannen Christian. Han pussar mig ljudligt på kinderna, klämmer min axel lite för hårt och låter handen dröja kvar lite för länge mot min bara arm. "Jag har väntat så länge på dig. Varje dag har jag bett till Gud att du ska komma tillbaka!" När jag frågar hur det är med honom, barnen, släkten, getterna och regnen säger han att allt är bra. Finfint rent utav! Förutom att hans fru dog för ett par veckor sedan. Jag beklagar och gör mig klar att gå. ”Åh, säger han, det gör inte så mycket, när allt kommer omkring, då får jag ju ännu mer plats för dig!” och skrattar med en stor bred mun och vita tänder som lyser med sin frånvaro.

 

Utanför dörren väntar en vägg. En svart vägg av människor som flyter ihop med kvällens mörker. En vägg med armar som viftar, röster som ropar och händer som tar i mig. Ett ansikte jag känner igen och ett öga (det andra är utpetat och förstört) glittrar mot mig. Teddy. Han hjälper mig till bilen som väntar och när jag vill ge honom en 500 cfa för att han hjälpt mig säger han ”Nej, inte du, Madame. Välkommen hem! Jag är glad att du är tillbaka. Nu är allt som vanligt igen.”

 

Nu är allt som vanligt igen. Jag är här. Ni är där.

Precis som vanligt.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0